Rik inför Gud

(Predikan i Visby 26 september, Lukas ev. 12:13-21)

Rikedom har alltid lockat. Människan har jagat löneökningar, demonstrerat o strejkat för bättre villkor, kämpat för sin karriär, gått över lik, plundrat grannländer o hela kontinenter - bara för att vinna ekonomiskt, för egots skull. Målet har hela tiden varit "jag har rätt till mer...ska ha mer". Det kallade Jesus för "habegär".

Valet för en vecka sen bekräftar att de flesta svenskar också drivs av de hårda frågorna, av just "habegäret". När man frågade människor om vilka frågor som var viktigast o när man ser på hur partierna fokuserade i sin valpropaganda - så är resultatet "vad ger mig mest?". O det är ju inget nytt. Redan i Bibelns första episoder kommer egoismen fram - Kain slår ihjäl Abel eftersom han upplevde Abel som favoriserad av Gud. Abels offer brann bättre än hans eget o konsekvensen blev Abels död. Avundsjuka är också en stark drivkraft, inte alltid bara på ont, men oftast. Sverigedemokraternas framgångar i valet kan väl också tillskrivas avundsjuka. De flesta som röstade på SD lär vara människor med låg inkomst och med kort skolbakgrund (även om undantag finns). Våra tiders fattiga o då är det inte så konstigt att SD:s invandrarstigmatiserande politik lockar. Syndabockar har alltid använts - o med famgång. SD:s väljarre är inga galningar (även om undantag finns), snarare bara avundsjuka, habegärfyllda människor som är beredda att gå över lik, eller i alla fall invandrare o alla "ickesvenskar" för att få det bättre.

Mina lador är för små, ansåg mannen i texten. Han ville bygga ut för att bygga upp en större förmögenhet. För att kunna leva gott o roa sig. Inte en tanke på andra människor, ingen solidaritet, ingen givmildhet. HAn var precis som många företagare är idag - vill expandera, men gör det oftast på bekostnad av personalen. Man sparkar folk, utnyttjar folk, driver folk in i väggen, för att kunna vinna o växa. Människan är inte längre viktigast.

Jesus var hård i sin dom mot den ladägande mannen. Du är körd! Din inställning är för långt borta ifrån det som är viktigast i tillvaron - livet. Lika hård var han mot debn rike mannen som frågade hur han skulle komma till himlen. "Sälj allt du äger o ge åt dom fattiga" var svaret, men han ägde mycket o gick bedrövad därifrån. Ägandet är på nåt sätt heligt. Eller vad sägs om det här citatate från Henning Mankells "Steget före": "När Wallander hittade kaffeautomaten hade han givetvis inga växelmynt i sina fickor. En äldre man kom långsamt hasande bakom sin rullator. När Wallander försiktigt frågade om han kunde växla skakade han på huvudet o gav honom de mynt han behövde. Wallander blev stående med sin sedel i handen. Jag ska snart dö, sa mannen. Om tre veckor eller så. Vad ska jag med pengar till?". Raka motsatsen till mannen med ladorna.

Rik inför Gud - vad är egentligen rikedom? När är man rik, nöär är man fattig? Om vi bortser från frågan om pengar, för i det här sammanhanget är det inte plånboken som räknas, så kan vi i evangelierna finna några spännande berättelser om vad som menas med rikedom. "Älska inte världen... den som gör Guds vilja består för alltid" skrev Johannes i sitt första brev. Dessutom sa Jesus att vi skulle ta efter honm... "Där din skatt är, där kommer ditt hjärta att vara". Han ville att vi skulle lära oss av honom, i synen på medmänniskan o allas lika värde, i synen på pengar, i synen på oss själva, i synen på livet, i synen på vad som är viktigt, i synen på allt. Men gör vi det? Speglar västvärldens, den s.k. kristna världens agerande Jesu sätt att värdera livet?

En förståndshandikappad kvinna avrättades i Virginia i USA i fredags, Frankrike tömmer landet på romer, Sverige har avskaffat förmögenhetsskatten för dom rikaste av rika medan vi har kvar en orättvis skatt på boende. Aktiemarknaden, detta spekulativa gissande av värdet på saker o ting går berg o dalbana o människors sparpengar försvinner o folk förlorar jobben... Är det så att vi ersatt Gud med oss själva? "Penningbegäret är roten till allt ont" skrev Paulus. Har habegäret verkligen segrat?

Rik inför Gud är man när man inser att världen är större än jaget. Rik inför Gud är man när man känner sig älskad som den man är, inte för den man anser sig borde vara. Rik inför Gud är man när man lever i harmoni med tillvaron o världen. Men hur når man dit?

Hur många av er håller på med någon form av motion för att må bra? Spining, yoga, vattengympa, jogging, promenader eller bollspel? Jag skulle tro att det flesta av oss i alla fall på nåt sätt försöker hålla kroppen i form. Kroppen är ju en del av vårt liv o är värd att vta hand om.

Likaså har de flesta människor ett socialt umgänge som innebär att även själen motioneras. Om vi mår psykiskt dåligt söker vi också hjälp - samtal i olika form, terapier o behandlingar växer upp som tarttkantareller just nu. O det är gott. Vi behöver dela tankar o känslor, erfarenheter o tvivel, för att må bra. Själen är ju också en del av livet o måste tas om hand. "Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag" skrev Paulus. Ändå är ensamhet ett av västvärldens största bekymmer. Människor lever ensammas, arbetar ensamma, dör ensamma...

Men sköter vi också om våra andliga behov? Läser vi bibeln, samtalar vi om andliga o moraliska frågor, söker vi andlig vägledning? Rik inför Gud innefattar givetvis också vårt andliga jag o jag tror att det är den del av helheten som misshandlas mest. Många människor inser inte ens att de har en andlig dimension - o vi som vet orkar eller vågar inte riktigt ta den delen på allvar. I en undersökning för nåt år sedan konstaterades att metodister var dom sämsta på att läsa bibeln av alla frikyrkliga. Bra eller...? Men det kan vi väl lätt ändra på!

Alla människor behöver bekräftelse på att man duger, att man ikngår i ett sammanhang, att det finns vägar vidare. Det gäller vår kropp, vår själv o vårt andliga liv. Vi söker bekräftelser på detta, men kanske inte alltid i den andliga dimensionen. Utan bekräftelser blir livet torftigt o mörkt. JAkten på pengar, status o karriär är ett sånt sökande. Det är då vi blir nåt, först då, tror vi. Behovet av samtal o möjligheterna att dela glädje o sorg är ett annat sätt att bli nåt, bli sedd, bli lyssnad på, bli tagen på allvar. Både ett givande o ett vtagande. Men ensamheten är förödande. När vi får eller ger är vi i funktion, då blir vi nåt. Därör är isolering det värsta straffet. Men har vi idag det rätta perspektivet? Söker vi efter rikedom inför Gud... eller bara rikedom utan Gud?

Ett liov utan Gud kan vara ett gott liv, men inte ett helt liv. Rik inför sig själv, rik inför andra är också bra. Men rik inför Gud är ändå det mest eftersträvansvärda. Det är det enda som kan förändra världen, inte bara förändra mitt liv. Ett liv med Gud kan också vara ett helvete. Jag lyssnade på en s.k. avprogrammerare i natt. En person som har som jobb att hjälpa människor ur sekter som Livets Ord o andra extrema hjärntvättande grupper. Han beskrev hur svårt det är att förändra ett beroendeframkallat tänkande, att plötsligt våga tänka själv o se sig själv med Guds ögon och inte bara det manipulativa ledarskapets ögon. Att förändra det andliga livet är inte alltid enkelt. Men det går, o det lönar sig!

Skulle världen drivas av människor som längtar efter att bli rika inför Gud, skulle världen se ganska så annaorlunda ut. Om vi i vår egen tillvaro skulle drivas mer av en längtan efter att bli rika inför Gud, skulle också våra liv se annorlunda ut. Men ibland nöjer vi oss med delar av helheten, med smulor... Vi borde kanske se livet i ett annat perspektiv. Ett gudomligt perspektiv.

För din egen skull. För Guds skull. För världens skull!

Vi behöver inte bygga större lador - utan istället lyssna till våra hjärtan, våra själar o vår ande o våga leva detliv som vi tror på, som bär frukt o som förändra tillvaron. Våga säga som Eeva Kilpi:
"Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma. Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen".