Efter en vecka med hyrbil har jag nu återfått min gamla - som ny. Men dyrt blev det, 5665 riskdaler, men visst är det så att det nya måste få kosta o vi kan inte leva på andras bilar hela livet!
När det gäller tro (o temat för kommande söndag i kyrkan är just "att växa i tro") så är det egentligen precis detsamma. Det går inte att leva på någon annans tro. Vi kan inte bara acceptera dogmer o läror, teser o regler, utan att göra dem till våra egna. Vi måste pröva allt o behålla det goda.
En av anledningarna till att kyrkan förlorat fortfäste, förlorat medlemmar, förlorat anseende är att vi allt för länge försökt leva på andras tro. Föräldrarnas tro, mormors tro eller kyrkans allmänna tro blir inte levande o fruktbärande i oss om den inte omvandlas till vår egen.
Måste då alla tro lika? Frågan är lika svår att svara på som den är felställd! Ingen människa tror lika. Vi bär alla på våra tvivel om detaljer, på upplevelser av bönesvar eller uteblivna sådana, på besvikelser i mötet med kyrkan/kristna... Vi formas av omständigheter, uppväxtmiljö/-kultur o våra egna val. Vi har rätt att tvivla, vi har rätt att stanna till o fundera, men vi gör inte rätt om vi bara slänger allt med badvattnet. För om du tänker till så finner du möten med någon, den där upplevelsen av det gudomliga, erfaranheten av det som är större än du själv - det finns där - och kan ge dig hopp o liv. För vi är obotligt religiösa... Allihop, men på olika sätt o med olika uttrycksformer.
Din inneboende gudomlighet är värd att ta på allvar. Den är värd att vårda o låta utvecklas. För du är inte ensam i livet, ensam i glädjen eller sorgen - det finns en som Älskar dig mer än allt annat o vill hjälpa dig att nå vidare, gå vidare, utvecklas vidare...att växa i tro. Att växa kan göra ont, det kan kosta på, men det är värt varenda öre...
torsdag 29 april 2010
måndag 26 april 2010
En miss - en träff
Tidig morgon bar det iväg mot Köpenhamn för samtal med biskopen. Massor att samtala om o planera, både roligt o jobbigt. Men arbetsklimatet är gott, därför att alla i kabinettet (distrikts-föreståndarna o biskopen) vill kyrkan väl. Att leda dem som inte alltid vill bli ledda är inte enkelt. Men någon måste ju våga satsa på det man tror på.
Vi hade ett viktigt samtal om hur viktigt det är att kunna lyssna o acceptera varandra, trots att vi inte tycker, tänker o tror lika. Kyrkans stora utmaning är ju att låta människor tänka o tro utan att kräva "rätt tro", för min rätta tro är sällan lika som din!
Att planera för en framtid som man inte vet så mycket om är inte heller lätt. För finns Metodistkyrkan om tre år? Kanske, kanske inte, men det som känns viktigt är att veta att ideologin, läran o tron inte försvinner vare sig det blir en ny kyrka eller inte! Poängen med det nya måste ju vara nåt nytt, men ändå grundat i traditionen, erfarenheten, förståndet o skriften. En ny kyrka för nya människor!
Att finna en ny väg är inte enkelt, men det är nåt vi alla måste. "Följ mig" sa han som också kallade sig själv för "Vägen, sanningen o livet". Dags att gå hans väg, en väg där det finns plats för alla o som leder till befrielse o liv o där alla får vara med. Vi måste våga öppna oss för nya idéer, nya tankar o nya mål! Vi måste våga vara öppna för att lyssna till alla som inte vill, som inte orkar eller som helt enkelt struntar i kyrkan o vägen.
Vi hade ett viktigt samtal om hur viktigt det är att kunna lyssna o acceptera varandra, trots att vi inte tycker, tänker o tror lika. Kyrkans stora utmaning är ju att låta människor tänka o tro utan att kräva "rätt tro", för min rätta tro är sällan lika som din!
Att planera för en framtid som man inte vet så mycket om är inte heller lätt. För finns Metodistkyrkan om tre år? Kanske, kanske inte, men det som känns viktigt är att veta att ideologin, läran o tron inte försvinner vare sig det blir en ny kyrka eller inte! Poängen med det nya måste ju vara nåt nytt, men ändå grundat i traditionen, erfarenheten, förståndet o skriften. En ny kyrka för nya människor!
Att finna en ny väg är inte enkelt, men det är nåt vi alla måste. "Följ mig" sa han som också kallade sig själv för "Vägen, sanningen o livet". Dags att gå hans väg, en väg där det finns plats för alla o som leder till befrielse o liv o där alla får vara med. Vi måste våga öppna oss för nya idéer, nya tankar o nya mål! Vi måste våga vara öppna för att lyssna till alla som inte vill, som inte orkar eller som helt enkelt struntar i kyrkan o vägen.
söndag 25 april 2010
Besök i min gamla kyrka
Idag hade jag förmånen att predika i gudstjänsten i Marieborgskyrkan, en ekumenisk församling (Baptist/Metodist/Mission) i Västervik. Det kändes riktigt gott att komma hem till en kyrka jag var med o skapade för 23 år sedan och jobbade i 4 år.
Församlingen har gått igenom en jobbig period det senaste året o söker nu ny pastor. Några uttryckte sin oro inför framtiden, känslan av att visionerna har gått förlorade i letandet efter en väg in i framtiden. Nåt som är ganska naturligt när man inte riktigt ser vägen o inte kan finna en gemensam väg, när man inte orkar eller vågar tänka nytt. Detta gäller ju i alla sammanhang - det är svårt att komma överens, svårt att ge med sig, svårt att lämna det gamla, svårt att tänka nytt... Vi vet oftast vad som måste till, men vi vågar eller orkar eller vill inte alltid.
Men kanske handlar det helt enkelt om att vi har så lätt att fastna i det dystra o fokusera på problemen? För när jag läser om vad som sker, lyssnar till folks tankar o upplevelser o jämför med många andra församlingar, så ser jag oändliga möjligheter för Marieborgskyrkan o många andra församlingar. Det som måste ske är att vi vågar lyfta blicken, vågar se på möjligheternas Gud o inte tänka "omöjliga" tankar. Vi har resurser, vi har möjligheter, vi har kunskapen - men vågar vi? Vill vi?
Detta gäller ju allt! Vågar vi tänka nytt, pröva nytt o göra nytt?
Om kyrkan skall ha en framtid, om församlingarna skall ha en framtid, så måste vi inse att vi kan skapa den framtiden! Vi måste tro att Gud har gett oss uppgiften! Vi måste tro att vi tillsammans kan förändra tillvaron! Vi är utvalda, kallade o utrustade för att vara redskap för att förändra världen! Synd bara att vi i kyrkan inte ens alltid kan komma överens om hur vi vill att världens skall förändras!
Församlingen har gått igenom en jobbig period det senaste året o söker nu ny pastor. Några uttryckte sin oro inför framtiden, känslan av att visionerna har gått förlorade i letandet efter en väg in i framtiden. Nåt som är ganska naturligt när man inte riktigt ser vägen o inte kan finna en gemensam väg, när man inte orkar eller vågar tänka nytt. Detta gäller ju i alla sammanhang - det är svårt att komma överens, svårt att ge med sig, svårt att lämna det gamla, svårt att tänka nytt... Vi vet oftast vad som måste till, men vi vågar eller orkar eller vill inte alltid.
Men kanske handlar det helt enkelt om att vi har så lätt att fastna i det dystra o fokusera på problemen? För när jag läser om vad som sker, lyssnar till folks tankar o upplevelser o jämför med många andra församlingar, så ser jag oändliga möjligheter för Marieborgskyrkan o många andra församlingar. Det som måste ske är att vi vågar lyfta blicken, vågar se på möjligheternas Gud o inte tänka "omöjliga" tankar. Vi har resurser, vi har möjligheter, vi har kunskapen - men vågar vi? Vill vi?
Detta gäller ju allt! Vågar vi tänka nytt, pröva nytt o göra nytt?
Om kyrkan skall ha en framtid, om församlingarna skall ha en framtid, så måste vi inse att vi kan skapa den framtiden! Vi måste tro att Gud har gett oss uppgiften! Vi måste tro att vi tillsammans kan förändra tillvaron! Vi är utvalda, kallade o utrustade för att vara redskap för att förändra världen! Synd bara att vi i kyrkan inte ens alltid kan komma överens om hur vi vill att världens skall förändras!
lördag 24 april 2010
Vägen till livet
Predikan i Västervik imorgon (25 april)
Att vara på väg... Jag har rest ovanligt mycket de senaste åren o varje gång bär jag med mig en liten gnutta oro. Jag har upplevt misslyckade landningsförsök, bombhot i luften o våghöjder som överstigit vad jag upplevt acceptabelt. KAnske inte så konstigt att vara lite orolig. O jag är långtifrån ensam...
Visst är det så att livet präglas av en intellektuell visshet, men samtidigt en känslomässig oro. Jag vet att det sämsta/farligaste transportmedlet är bil, men när jag körde till Västervik idag var jag inte ett dugg orolig. Hjärnan säger en sak: det är farligt. Hjärtat o sinnena säger en annan: jag är trygg, för jag styr själv. Det här gäller oxå på trons omrpåde. Vi kan vara hur övertygade som helst om Guds närvaro, om Guds möjligheter o Guds omsorg om våra liv - men ändå finns tvivlet o osäkerheten där rätt som det är. Osäkerheten som föds av signaler utifrån, av världshändelser (man kan ju bara undra hur mycket flygrädsla som det isländska askmolnet skapat?), av rädslan för andra människors tankar o åsikter, men oxå av mina egna upplevelser o i stort sett alla yttre impulser. En osäkerhet som gör att vi tvivlar - tvivlar på oss själva, tvivlar på verkligheten, tvuivlar på möjligheterna, tvivlar på Gud.
Det var det som hände med Tomas o Filippos i dagens text (Joh. 14:1-14). Det utspelar sig redan innan påsken o Jesus är alltså levande bland dem. "Känn ingen oro" - så enkelt att säga. "Tro på Gud o tro på mig" - lika enkelt det! Men dom hade inte förstått det Jesus försökt säga o göra, trots att dom levde i en närmast total gemenskap med honom. JAg vet inte riktigt vad som skulle ha behövts för att dom skulle inse vad o vem Jesus egentligen var o vad han kunde betyda i deras liv. Dom ställde frågor, som med facit i hand verkar knäppa, men som var relevanta för dem just då. Han var ju där, han som skulle visa dem vägen till livet, han som var sanningen o som personifierade Gud själv. Frågor som säkert många fler borde ha ställt.
Jag möter ofta människor som lever med oro - för framtiden, för nuet, för ekonomin, för barnens hälsa, för döden, för andras åsikter, för allt mellan himmel o jord. Människor som inte riktigt har hittat sin trygga plats i tillvaron, vars vardag o liv är hotade om de inte har kontroll. De flesta erkänner sin oro o därför blir den hanterbar, men många gär det inte, vilket leder dom till rätt knepiga situationer. Att hjälpa en människa som inte erkänner att hon behöver hjälp är inte lätt. Jesus blev korsfäst av dom som inte ville ha honom. MAssor av människor struntar idag i kyrkan o vårt budskap, för dom vill inte ha det, dom behöver det inte!
Varför låter vi ibland vår oro styra våra liv? Varför vägrar vi ibland erkänna att vi tvivlar? Är det för att vi lärt oss att inte visa oss svaga? Eller är det för att fly undan det som känns som en brist eller fel? Varför vill vi korsfästa dom siom inte tycker som vi? Vilka krav ställer vi på oss själva? Vilka krav ställer vi på andra? Är det samhället som sånt, eller när det gäller tron, är det kyrkan som sån som skapar villkoren för livet? Måste vi vara perfekta, utan brist eller fel, utan rätt att misslyckas? Samhällets o gemenskapens dom kan ibland vara oerhört hård o förnedrande - därför tiger vi hellre o lider, eller blundar o går vidare på egen hand...
Men är det det livet vi vill ha? Är det så vi vill leva?
När Jesus håller det här talet om vägen till livet, så menar han ett helt annat liv. Hans uppgift var att förändra det som blivit snett i tillvaron. Livet med stort L! Ett liv i frihet, där tvivel o osäkerhet accpeteras men är hanterbara faktorer, därför att det finns ett skyddsnät, nämligen Gud själv, o även i viss mån (i idealfallet) församlingen/gemenskapen.
Ni skulle bara veta vilka dumma frågor jag möter ibland i samtal med människor - o samtidigt är det dom bästa frågorna., för dom blottar jaget. Eller hur många som plötsligt tystnar när dom får veta att jag är präst. Den spom vågar ställa en vansinnig fråga, beskriva sitt eget tvuivel på jungfrufödsel, uppståndelse, under, ja t.o.m. existensen av en god Gud, har också utlämnat en bit av sig själv o är värda att ta på bautastort allvar.
För det är först då, när vi erkänner att vi inte vet vägen till lvet, som vi kan finna den. Först när vi vår egen svaghet (i våra egna ögon) upptäcker vi att vi faktiskt är starka. Då vi vågar sätta ord på vårt tvivel o vår oro, kan vi finna svaren som ger en mening. För det självklara är inte alltid självklart.
Under året har jag två gånger blivit anmäld till biskopen av en kollega, för att ha skrivit eller sagt saker som inte stämmer med vår kyrkas lära. Första gången när jag sa att Gud kanske inte egentligen är så värst intresserad av vem som gifter sig med vem o att Metodistkyrkan i världen styrs av en konservativ majoritet. Andra gången nu i veckan, när jag undrade om det faktiskt var så att Jesus betalade ett pris för mänskligheten då han dog på korset? Varför skulle Gud, som älskar sin mänsklighet, kräva ett blodsoffer av sin son för att fortsätta älska? Vad är det för Gudsbild vi då målar upp? Kan det inte snarare vara så att Jesus dör på korset bekräftar hur ofantligt stor Guds kärlek till mänskligheten är, att Gud t.o.m. ger sitt liv för att visa sin kärlek. Den man älskar är man ju beredd att dö för! Det är tydligen så att detta med att ställa frågor eller kommentera kan rubba andras trygghet o trolla fram "korsfäst-rop" igen. Anjhängarna till översteprästerna är fortfarande aktiva! O ändå var det just människor med "fel" tro (kvinnan vid Sykars brunn, den kananeiska kvinnan som rör vid Jesu mantel, en romersk officer) vars tro han berömmer!
Livet handlar om att våga öppna sina ögon o se de möjligheter som finns. Inte fly in i det som varit (vare sig det handlar om teologi eller mänskliga traditioner), inte bortförklara med gamla händelser o tolkningar som inte är relevanta i dagens samhälle, inte heller drömma sig bort till en framtid som inte finns. När det gäller den nya kyrkan (Baptist + Mission + Metodist) så har samtalen nu fastnat i detaljfrågor kring vem som har rätt att dela ut nattvard, vem som får vara med i församlingen, vigslar av samkönade, vem som får bestämma, namnfrågor... o så har vi tappat visionen med en ny kyrka för nya människor, där människor kan känna sig välkomna med sina frågor, sitt tvivel, sin oro, sin längtan, sitt sökande - o finna tillhörighet, närvaro o gemenskap. Nu håller vi på att skapa en ny kyrka för oss själva?
Livet är här o nu, o det är det livet vi måste leva med, lära oss hantera o utveckla genom att vara ärliga - mot oss själva, mot varandra o mot Gud. Genom att ge oss själva o andra rätten att ställa dom där dumma frågorna, tvivla, vara svaga, men ändå drivas av viljan av att finna svaren, finna sanningen o meningen med tillvaron. O samtidigt vet vi att det hela tiden finns ett skyddsnät, en Gud som älskar, en Gud som förstå, en Gud som vill mitt bästa - utan att jag måste förställa mig. Men för att kunna fyllas på, måste det ibland först tas bort. Kärleken driver ut rädslan skrev Paulus. För att kunna skapa nytt, måste Gud först tillåtas bryta ner det gamla.För att forma nåt nytt krävs en öppenhet, ärlighet o medvetenhet.
Det handlar om att
VETA - att du är älskad precis som du är o att det finns ett skyddsnät. Kristus dog o uppstod för dig, just du är älskad för den du är, inte för den du kan bli! Då kan du oxå
VÅGA - vara dig själv, öppen o ärlig o medveten, för då kan du oxå finna
VILJAN - att leta efter det liv som är gott, som är meningsfullt o som är ditt. O då kan du
VINNA - d.v.s. finna det som Gud har i beredskap för just ditt liv!
Att vara på väg... Jag har rest ovanligt mycket de senaste åren o varje gång bär jag med mig en liten gnutta oro. Jag har upplevt misslyckade landningsförsök, bombhot i luften o våghöjder som överstigit vad jag upplevt acceptabelt. KAnske inte så konstigt att vara lite orolig. O jag är långtifrån ensam...
Visst är det så att livet präglas av en intellektuell visshet, men samtidigt en känslomässig oro. Jag vet att det sämsta/farligaste transportmedlet är bil, men när jag körde till Västervik idag var jag inte ett dugg orolig. Hjärnan säger en sak: det är farligt. Hjärtat o sinnena säger en annan: jag är trygg, för jag styr själv. Det här gäller oxå på trons omrpåde. Vi kan vara hur övertygade som helst om Guds närvaro, om Guds möjligheter o Guds omsorg om våra liv - men ändå finns tvivlet o osäkerheten där rätt som det är. Osäkerheten som föds av signaler utifrån, av världshändelser (man kan ju bara undra hur mycket flygrädsla som det isländska askmolnet skapat?), av rädslan för andra människors tankar o åsikter, men oxå av mina egna upplevelser o i stort sett alla yttre impulser. En osäkerhet som gör att vi tvivlar - tvivlar på oss själva, tvivlar på verkligheten, tvuivlar på möjligheterna, tvivlar på Gud.
Det var det som hände med Tomas o Filippos i dagens text (Joh. 14:1-14). Det utspelar sig redan innan påsken o Jesus är alltså levande bland dem. "Känn ingen oro" - så enkelt att säga. "Tro på Gud o tro på mig" - lika enkelt det! Men dom hade inte förstått det Jesus försökt säga o göra, trots att dom levde i en närmast total gemenskap med honom. JAg vet inte riktigt vad som skulle ha behövts för att dom skulle inse vad o vem Jesus egentligen var o vad han kunde betyda i deras liv. Dom ställde frågor, som med facit i hand verkar knäppa, men som var relevanta för dem just då. Han var ju där, han som skulle visa dem vägen till livet, han som var sanningen o som personifierade Gud själv. Frågor som säkert många fler borde ha ställt.
Jag möter ofta människor som lever med oro - för framtiden, för nuet, för ekonomin, för barnens hälsa, för döden, för andras åsikter, för allt mellan himmel o jord. Människor som inte riktigt har hittat sin trygga plats i tillvaron, vars vardag o liv är hotade om de inte har kontroll. De flesta erkänner sin oro o därför blir den hanterbar, men många gär det inte, vilket leder dom till rätt knepiga situationer. Att hjälpa en människa som inte erkänner att hon behöver hjälp är inte lätt. Jesus blev korsfäst av dom som inte ville ha honom. MAssor av människor struntar idag i kyrkan o vårt budskap, för dom vill inte ha det, dom behöver det inte!
Varför låter vi ibland vår oro styra våra liv? Varför vägrar vi ibland erkänna att vi tvivlar? Är det för att vi lärt oss att inte visa oss svaga? Eller är det för att fly undan det som känns som en brist eller fel? Varför vill vi korsfästa dom siom inte tycker som vi? Vilka krav ställer vi på oss själva? Vilka krav ställer vi på andra? Är det samhället som sånt, eller när det gäller tron, är det kyrkan som sån som skapar villkoren för livet? Måste vi vara perfekta, utan brist eller fel, utan rätt att misslyckas? Samhällets o gemenskapens dom kan ibland vara oerhört hård o förnedrande - därför tiger vi hellre o lider, eller blundar o går vidare på egen hand...
Men är det det livet vi vill ha? Är det så vi vill leva?
När Jesus håller det här talet om vägen till livet, så menar han ett helt annat liv. Hans uppgift var att förändra det som blivit snett i tillvaron. Livet med stort L! Ett liv i frihet, där tvivel o osäkerhet accpeteras men är hanterbara faktorer, därför att det finns ett skyddsnät, nämligen Gud själv, o även i viss mån (i idealfallet) församlingen/gemenskapen.
Ni skulle bara veta vilka dumma frågor jag möter ibland i samtal med människor - o samtidigt är det dom bästa frågorna., för dom blottar jaget. Eller hur många som plötsligt tystnar när dom får veta att jag är präst. Den spom vågar ställa en vansinnig fråga, beskriva sitt eget tvuivel på jungfrufödsel, uppståndelse, under, ja t.o.m. existensen av en god Gud, har också utlämnat en bit av sig själv o är värda att ta på bautastort allvar.
För det är först då, när vi erkänner att vi inte vet vägen till lvet, som vi kan finna den. Först när vi vår egen svaghet (i våra egna ögon) upptäcker vi att vi faktiskt är starka. Då vi vågar sätta ord på vårt tvivel o vår oro, kan vi finna svaren som ger en mening. För det självklara är inte alltid självklart.
Under året har jag två gånger blivit anmäld till biskopen av en kollega, för att ha skrivit eller sagt saker som inte stämmer med vår kyrkas lära. Första gången när jag sa att Gud kanske inte egentligen är så värst intresserad av vem som gifter sig med vem o att Metodistkyrkan i världen styrs av en konservativ majoritet. Andra gången nu i veckan, när jag undrade om det faktiskt var så att Jesus betalade ett pris för mänskligheten då han dog på korset? Varför skulle Gud, som älskar sin mänsklighet, kräva ett blodsoffer av sin son för att fortsätta älska? Vad är det för Gudsbild vi då målar upp? Kan det inte snarare vara så att Jesus dör på korset bekräftar hur ofantligt stor Guds kärlek till mänskligheten är, att Gud t.o.m. ger sitt liv för att visa sin kärlek. Den man älskar är man ju beredd att dö för! Det är tydligen så att detta med att ställa frågor eller kommentera kan rubba andras trygghet o trolla fram "korsfäst-rop" igen. Anjhängarna till översteprästerna är fortfarande aktiva! O ändå var det just människor med "fel" tro (kvinnan vid Sykars brunn, den kananeiska kvinnan som rör vid Jesu mantel, en romersk officer) vars tro han berömmer!
Livet handlar om att våga öppna sina ögon o se de möjligheter som finns. Inte fly in i det som varit (vare sig det handlar om teologi eller mänskliga traditioner), inte bortförklara med gamla händelser o tolkningar som inte är relevanta i dagens samhälle, inte heller drömma sig bort till en framtid som inte finns. När det gäller den nya kyrkan (Baptist + Mission + Metodist) så har samtalen nu fastnat i detaljfrågor kring vem som har rätt att dela ut nattvard, vem som får vara med i församlingen, vigslar av samkönade, vem som får bestämma, namnfrågor... o så har vi tappat visionen med en ny kyrka för nya människor, där människor kan känna sig välkomna med sina frågor, sitt tvivel, sin oro, sin längtan, sitt sökande - o finna tillhörighet, närvaro o gemenskap. Nu håller vi på att skapa en ny kyrka för oss själva?
Livet är här o nu, o det är det livet vi måste leva med, lära oss hantera o utveckla genom att vara ärliga - mot oss själva, mot varandra o mot Gud. Genom att ge oss själva o andra rätten att ställa dom där dumma frågorna, tvivla, vara svaga, men ändå drivas av viljan av att finna svaren, finna sanningen o meningen med tillvaron. O samtidigt vet vi att det hela tiden finns ett skyddsnät, en Gud som älskar, en Gud som förstå, en Gud som vill mitt bästa - utan att jag måste förställa mig. Men för att kunna fyllas på, måste det ibland först tas bort. Kärleken driver ut rädslan skrev Paulus. För att kunna skapa nytt, måste Gud först tillåtas bryta ner det gamla.För att forma nåt nytt krävs en öppenhet, ärlighet o medvetenhet.
Det handlar om att
VETA - att du är älskad precis som du är o att det finns ett skyddsnät. Kristus dog o uppstod för dig, just du är älskad för den du är, inte för den du kan bli! Då kan du oxå
VÅGA - vara dig själv, öppen o ärlig o medveten, för då kan du oxå finna
VILJAN - att leta efter det liv som är gott, som är meningsfullt o som är ditt. O då kan du
VINNA - d.v.s. finna det som Gud har i beredskap för just ditt liv!
fredag 23 april 2010
Kärlek - fri eller ofri?
Kyrkan har i alla tider präglats av en konstig syn på kärlek o sexualitet. Skarpa åsikter om när (men nu backar t.o.m. KD på Gotland om detta!), hur , varför och med vem har predikats o skapat en ganska sexualfientlig image.
Människan är en sexuell varelse, men ändå försöker vi (kyrkan) förneka vissa rättigheten till att leva ut denna "Gudagivna gåva" när vi slår fast att sex bara är acceptabelt i ett heterosexuellt äktenskap. Att vi därmed står i motsats till minst 95 procent av Norra Europas befolknings syn och vardag, tycks inte bekymra. Inte så konstigt att så få är delaktiga i kyrkans liv!
Ungdomar, sambolevande, singlar, homosexuella och fler förnekas rätten till att vara hela människor, trots att vi (kyrkan) säger oss kämpa för att människor skall bli fria.
Detta när vi vet att hela poängen med evangeliet är att ge människan frihet. En frihet under ansvar, men det ansvarstagandet måste varje enskild människa ta. Vi har inte rätt att skapa strikta lagar o regler som styr alla andras liv. Vår uppgift är att hjälpa människor att blomma ut, att våga ta ansvar, att bli sig själv. Om inte detta är evangeliets innebörd, så vad är det?
Dags att börja befria människor o lämna gamla människofientliga åsikter i arkivskåpen. För vi måste våga tro på att vi är FRIA inte slavar! Utan kärlek stannar Sverige!
Människan är en sexuell varelse, men ändå försöker vi (kyrkan) förneka vissa rättigheten till att leva ut denna "Gudagivna gåva" när vi slår fast att sex bara är acceptabelt i ett heterosexuellt äktenskap. Att vi därmed står i motsats till minst 95 procent av Norra Europas befolknings syn och vardag, tycks inte bekymra. Inte så konstigt att så få är delaktiga i kyrkans liv!
Ungdomar, sambolevande, singlar, homosexuella och fler förnekas rätten till att vara hela människor, trots att vi (kyrkan) säger oss kämpa för att människor skall bli fria.
Detta när vi vet att hela poängen med evangeliet är att ge människan frihet. En frihet under ansvar, men det ansvarstagandet måste varje enskild människa ta. Vi har inte rätt att skapa strikta lagar o regler som styr alla andras liv. Vår uppgift är att hjälpa människor att blomma ut, att våga ta ansvar, att bli sig själv. Om inte detta är evangeliets innebörd, så vad är det?
Dags att börja befria människor o lämna gamla människofientliga åsikter i arkivskåpen. För vi måste våga tro på att vi är FRIA inte slavar! Utan kärlek stannar Sverige!
onsdag 21 april 2010
Att leva tillsammans
När två människor flyttar ihop, när två kyrkor förenas, när en familj utökas med barn (eller hund!) - så krävs planering, men framförallt anpassningsförmåga. Det handlar om att ge o ta, att offra o acceptera, att tänka om o tänka nytt, att finna nya gränser. För till syvende o sist handlar allt om våra gränser, vårt jag, vår identitet, våra visioner o mål.
Perfektionismen möter "låt gå mentaliteten" i dess olika former, o krocken är ett faktum. Att kunna se förbi gränsernas absoluta ramar är en konst som är få förunnat o som är bland det svåraste att hantera. För gränserna finns där för vår egen trygghets skull. Vi har skapat dem o gör oftast allt för att bevara dom, för dom ger oss trygghetskänslor: rätt/fel, accepterat/inte accepterat, möjligt/omöjligt. Men det går att lära gamla hundar sitta - om man vill! Eller så kanske det handlar om att inte ens försöka, för varför ska vi alla vara lika?
När det gäller relationer är vi människor duktiga på att anpassa oss. Vi är beredda att offra ganska mycket för att relationen med den vi älskar, dom som står oss närmast, skall fungera. Vi lär oss uppskatta nya vanor, vi tolererar åsikter som vi kanske inte egentligen delar, vi formas alldeles frivilligt o automatiskt. För kärlekens skull. Visst finns det gränser som vi inte kan överskrida, men vi ger sällan upp totalt. Om relationen inte funkar, kämpar vi tills den funkar igen eller det visar sig att den inte kommer att funka. Men de flesta går även då vidare in i nya relationer. För så viktig är relationen för de flesta - att höra till, att få vara en del av, att dela, att ge o ta.
För ett tag sen såg jag en film på färjan. En reprik fastnade mer än andra i en diskussion mellan chefredaktören o en journalist, där journalisten ville byta från att skriva krönikor till att bli "riktig" reporter. Han hade lyckats bättre med krönikorna än någon tidigare, men ville ändå byta. Varför? Jo. för han såg sig själv som en reporter. Chefredaktörens svar var suveränt: "Ibland kommer livet med bättre erbjudanden".
När det gäller kyrkan så reagerar vi oftast helt annorlunda än i andra sammanhang. Vi har våra cementerade åsikter, traditioner o vanor som är svåra att ändra på minsta punkt. "Sådär har vi aldrig gjort", "Sådär får man inte tänka" "Ni har fel - vi har rätt". Om så Jesus skulle komma tillbaka idag så skulle endel knappast vilja ändra på nåt ändå.
Vi är inte beredda att kompromissa, vi är inte beredda att ge upp vår teologi o våra inlärda vanor. Vi har svårt att gå vidare, även om livet kommer med bättre erbjudanden. När ska man döpas? Vem får ta emot nattvarden? Vem är innanför o utanför gemenskapen? Vem får älska vem o när? Vem kommer till himlen? Vad är rätt tro?
För Jesus var inget så heligt att det inte gick att ändra på! Han anpassade sig till varje situation. för han såg verkligheten o levde upp till den. Visst hade han också gränser, men han hade en förmåga som var större än de flesta - han var anpassningsbar utifrån människor situation o behov.
När ska vi inse att relationer förändras, att vi får förändras, att verkligheten förändras o att vi inte har rätt att stå still? Människorna runt omkring kyrkan har inte förlorat hoppet o tron på livet, på relationer, på att leva tillsammans, på att det finns en sanning att leva för - men de har förlorat tron på kyrkan. Varför? Kanske för att vi inte kan leva tillsammans, för att vi inte vill eller kan anpassa oss till de behov som vår värld har idag?
Om kärleken till en annan människa gör det möjligt att anpassa sig o acceptera förändring o utveckling som nåt naturligt, borde då inte kärleken från Gud o vår kärlek till Gud, o sen kärleken till varandra göra det fullständigt självklart att anpassa oss o göra ett ännu större "offer"?
Perfektionismen möter "låt gå mentaliteten" i dess olika former, o krocken är ett faktum. Att kunna se förbi gränsernas absoluta ramar är en konst som är få förunnat o som är bland det svåraste att hantera. För gränserna finns där för vår egen trygghets skull. Vi har skapat dem o gör oftast allt för att bevara dom, för dom ger oss trygghetskänslor: rätt/fel, accepterat/inte accepterat, möjligt/omöjligt. Men det går att lära gamla hundar sitta - om man vill! Eller så kanske det handlar om att inte ens försöka, för varför ska vi alla vara lika?
När det gäller relationer är vi människor duktiga på att anpassa oss. Vi är beredda att offra ganska mycket för att relationen med den vi älskar, dom som står oss närmast, skall fungera. Vi lär oss uppskatta nya vanor, vi tolererar åsikter som vi kanske inte egentligen delar, vi formas alldeles frivilligt o automatiskt. För kärlekens skull. Visst finns det gränser som vi inte kan överskrida, men vi ger sällan upp totalt. Om relationen inte funkar, kämpar vi tills den funkar igen eller det visar sig att den inte kommer att funka. Men de flesta går även då vidare in i nya relationer. För så viktig är relationen för de flesta - att höra till, att få vara en del av, att dela, att ge o ta.
För ett tag sen såg jag en film på färjan. En reprik fastnade mer än andra i en diskussion mellan chefredaktören o en journalist, där journalisten ville byta från att skriva krönikor till att bli "riktig" reporter. Han hade lyckats bättre med krönikorna än någon tidigare, men ville ändå byta. Varför? Jo. för han såg sig själv som en reporter. Chefredaktörens svar var suveränt: "Ibland kommer livet med bättre erbjudanden".
När det gäller kyrkan så reagerar vi oftast helt annorlunda än i andra sammanhang. Vi har våra cementerade åsikter, traditioner o vanor som är svåra att ändra på minsta punkt. "Sådär har vi aldrig gjort", "Sådär får man inte tänka" "Ni har fel - vi har rätt". Om så Jesus skulle komma tillbaka idag så skulle endel knappast vilja ändra på nåt ändå.
Vi är inte beredda att kompromissa, vi är inte beredda att ge upp vår teologi o våra inlärda vanor. Vi har svårt att gå vidare, även om livet kommer med bättre erbjudanden. När ska man döpas? Vem får ta emot nattvarden? Vem är innanför o utanför gemenskapen? Vem får älska vem o när? Vem kommer till himlen? Vad är rätt tro?
För Jesus var inget så heligt att det inte gick att ändra på! Han anpassade sig till varje situation. för han såg verkligheten o levde upp till den. Visst hade han också gränser, men han hade en förmåga som var större än de flesta - han var anpassningsbar utifrån människor situation o behov.
När ska vi inse att relationer förändras, att vi får förändras, att verkligheten förändras o att vi inte har rätt att stå still? Människorna runt omkring kyrkan har inte förlorat hoppet o tron på livet, på relationer, på att leva tillsammans, på att det finns en sanning att leva för - men de har förlorat tron på kyrkan. Varför? Kanske för att vi inte kan leva tillsammans, för att vi inte vill eller kan anpassa oss till de behov som vår värld har idag?
Om kärleken till en annan människa gör det möjligt att anpassa sig o acceptera förändring o utveckling som nåt naturligt, borde då inte kärleken från Gud o vår kärlek till Gud, o sen kärleken till varandra göra det fullständigt självklart att anpassa oss o göra ett ännu större "offer"?
Vem får vara med?
Idag har jag haft en maildiskussion kring vem som får och inte får vara med i en församling. Jag har fortfarande svårt att se någonsomhelst anledning till att neka medlemskap för någon, vare sig det gäller kön, sexuell läggning, nationalitet eller nåt annat... Är inte viljan att dela gemenskapen o en bekännelse av tron (och att man är dop) tillräckligt?
Har jag som präst rätt att neka någon medlemskap? Svaret är "ja", men finns det någon vettig anledning? Svaret på det måste vara "nej".
Jag kan förstå att vissa har tveksamheter inför vissa människor, eftersom de (prästerna) har en bibelsyn som beskriver vissa saker som oförenliga med kristet liv, men att diskriminera, att skapa "vi-dom" eller "duger - duger inte" är inte förenligt med kristet liv det heller.
Om du sett filmen Priest, så kanske du minns en scen när en ung katolsk präst nyss vägrat en homosexuell man att ta del av mässan. Hans gamla kollega som nyligen tvångspensionerats, säger då: "Han har mycket större rätt att få ta del av nattvarden än vad du har att dela ut den".
Tänk om vi hade en sån ödmjukhet i vår kyrka, att vi kunde se varje människa som älskad av Gud och som en naturlig del av kyrkans liv o framtid. Det handlar inte om att anpassa evangeliet till samhällets normer, det handlar om att förstå evangeliet utifrån ett 2010-års perspektiv. Den sista punkten i Uppenbarelseboken var nog inte en definitiv punkt... Utvecklingen fortsätter...
Har jag som präst rätt att neka någon medlemskap? Svaret är "ja", men finns det någon vettig anledning? Svaret på det måste vara "nej".
Jag kan förstå att vissa har tveksamheter inför vissa människor, eftersom de (prästerna) har en bibelsyn som beskriver vissa saker som oförenliga med kristet liv, men att diskriminera, att skapa "vi-dom" eller "duger - duger inte" är inte förenligt med kristet liv det heller.
Om du sett filmen Priest, så kanske du minns en scen när en ung katolsk präst nyss vägrat en homosexuell man att ta del av mässan. Hans gamla kollega som nyligen tvångspensionerats, säger då: "Han har mycket större rätt att få ta del av nattvarden än vad du har att dela ut den".
Tänk om vi hade en sån ödmjukhet i vår kyrka, att vi kunde se varje människa som älskad av Gud och som en naturlig del av kyrkans liv o framtid. Det handlar inte om att anpassa evangeliet till samhällets normer, det handlar om att förstå evangeliet utifrån ett 2010-års perspektiv. Den sista punkten i Uppenbarelseboken var nog inte en definitiv punkt... Utvecklingen fortsätter...
måndag 19 april 2010
Vilket samhälle o kyrka vill vi ha?
Människor har i alla tider upplevt att de blivit ifrågasatta: vad de än presterat har de inte räckt till - och det gäller allt i livet: i relationer, i arbetslivet, i kyrkan... För höga krav ställs på oss o vi ställer höga krav på oss själva o andra, o framförallt falska krav. Samhället har skapat ideal som ingen kan nå upp till, arbetslivet driver folk in i väggen med sina krav på effektivitet, kyrkan har byggt upp dogmer o teologier som är direkt människofientliga o som gör Gud till nåt annat än Gud. Vi har skapat en kyrka som ingen vill ha, inte Gud, inte vi själva, inte vanligt vettigt folk!
Vad är det för samhälle vi vill ha i framtiden?
Vad är det för kyrka vi vill ha i framtiden?
Vill vi ha ett samhälle som trampar på dom små o svaga o belönar dom rika o duktiga? På Gotland har politikerna beslutat att dra in 100 tjänster, "utan att det märks" sa nämndens ordförande (!), samtidigt som man planerar att bygga en arenahall för de duktiga o starka, medan man drar in på kultur, fritid o ungdomar. Samtidigt som notan för kongresshallen blev "bara" 47 miljoner dyrare... Nu drar man in småfolket, medan det kanske borde dras in på toppen!
För ett tag sen våldtogs förnedrades en 14 åring o blev sedan hatobjektet i samhället o alla (nästan) svek. Att hon lever idag är ett under, o det är inte tack vare samhället eller kyrkan!
Hon lever trots dem! Hur hon skall orka o våga lita på samhället o kyrkan är en verklig fråga! O hon är inte ensam...
Missionskyrkan, Baptistkyrkan o Metodistkyrkan är på g att skapa en ny gemensam kyrka, men vad är det för nåt som blir till?`Från början fanns visionen om en öppen och generös kyrka med högt tilöl tak o låga trösklar. En kyrka för o av alla människor. Idag diskuterar vi inte hur detta skall kunna bli verklighet, men vi diskuterar vad man ska kalla ledaren, vem som skall få dela ut nattvard, vilket dop vi skall godkänna, vad sakrament egentligen betyder... Vart tog visionen vägen? Skapar vi bara nåt för att möta våre egna behov? Blundar vi för att människor, unga som gamla, har det tufft, riktigt tufft i samhället idag?
Är det dags att inse att kyrkans tid är ute, om inte vi vågar ta nya steg för att verkligen vara kyrka o inte en intern gemenskap av likasinnade?
Vad är det för samhälle vi vill ha i framtiden?
Vad är det för kyrka vi vill ha i framtiden?
Vill vi ha ett samhälle som trampar på dom små o svaga o belönar dom rika o duktiga? På Gotland har politikerna beslutat att dra in 100 tjänster, "utan att det märks" sa nämndens ordförande (!), samtidigt som man planerar att bygga en arenahall för de duktiga o starka, medan man drar in på kultur, fritid o ungdomar. Samtidigt som notan för kongresshallen blev "bara" 47 miljoner dyrare... Nu drar man in småfolket, medan det kanske borde dras in på toppen!
För ett tag sen våldtogs förnedrades en 14 åring o blev sedan hatobjektet i samhället o alla (nästan) svek. Att hon lever idag är ett under, o det är inte tack vare samhället eller kyrkan!
Hon lever trots dem! Hur hon skall orka o våga lita på samhället o kyrkan är en verklig fråga! O hon är inte ensam...
Missionskyrkan, Baptistkyrkan o Metodistkyrkan är på g att skapa en ny gemensam kyrka, men vad är det för nåt som blir till?`Från början fanns visionen om en öppen och generös kyrka med högt tilöl tak o låga trösklar. En kyrka för o av alla människor. Idag diskuterar vi inte hur detta skall kunna bli verklighet, men vi diskuterar vad man ska kalla ledaren, vem som skall få dela ut nattvard, vilket dop vi skall godkänna, vad sakrament egentligen betyder... Vart tog visionen vägen? Skapar vi bara nåt för att möta våre egna behov? Blundar vi för att människor, unga som gamla, har det tufft, riktigt tufft i samhället idag?
Är det dags att inse att kyrkans tid är ute, om inte vi vågar ta nya steg för att verkligen vara kyrka o inte en intern gemenskap av likasinnade?
söndag 18 april 2010
Söndag 18 april 2010
Tankar söndagen den 18 april (utgår från texten i Johannes evangeliet. 10:11-16
En av de mest klassiska Jesusbilderna - den gode herden. Älskad men missförstådd.
Vet ni vad kyrkan gjort med den här texten?
Vi har gjort den till en vattendelare, för att rättfärdiggöra våra egna revir. En järnridå istället för en öppen dörr. En järnridå omöjlig att forcera för de flesta - därför att vi kräver lösenord. Vi har gjort gemenskapen beroende av rätt tro, rätt liv, rätt uppförande. Vi har avkrävt varandra löften o bekännelser. Vi har skapat ett "innanför - utanför" och "får - getter" perspektiv. Är det då så konstigt att människor idag har en så diffus bild av vad som händer i kyrkan, i gemenskapen, eller inte ens bryr sig. Den kristna tron har blivit nåt orimligt och onödigt, för dörren är ju ändå alltid låst. Vem behöver en småsint, krävande, dömande Gud, när livet redan är tillräckligt eländigt och kravfyllt?
Dom skriftlärda i dåtidens Palestina var noga med att hålla tron och traditionen rena. Dom lyckades till hälften, nämligen till det yttre. Dom lyckades också effektivt splittra landet i fromma o ofromma, heliga o syndare, inneslutna o uteslutna. Människor levde upp till vissa normer bara för att de måste, för att dom getts skuldkänslor o dåliga samveten, inte för att dom ville eller ens alltid förstod varför de skulle göra si/så eller tro si/så. Friheten o självständigheten var borta, egenvärdet var taget ifrån dem. Kyrkan lyckas också bra till det yttre - men vi är fortfarande världsbäst på att skapa skuld o skam...
Läser man Nya Testamentet märker man snart att det uppstod en splittring där Jesus gick fram. Den splittringen angavs också som orsak till varför han inte kunde vara den han påstod sig vara. Men läser man noga så ser man att splittringen inte berodde på Jesus själv, utan på att dom fromma inte ville lyssna. Dom trodde sig ha en klar bild av allting, så allt annat måste ju vara fel. Dom hade också en stark maktposition, o vem vill förlora den. Därför var också Jesus fel - han hotade normerna o makten. Därför förkastades han...
Vi har använt Jesus för att stänga människor ute: har det inte gällt hårlängd eller make up, så har det handlat om sex före/utanför äktenskapet, kärlek till "fel" kön, fult språk, fel dop, tvivel eller nåt annat "viktigt". Med andra ord har vi gjort Jesus o tron till ett hinder för människor. Köper du inte hela konceptet så duger du inte, du "fattiga, syndiga människa". "Du som inte är värdig att uppsamla smulorna från den rike mannens bord..." som det tidigare hette i nattvardsritualen. Vilken tragisk människosyn!! Vilken ogudaktigt Gudsbild! Genom sitt liv visade Jesus att han var beredd att axla ansvaret som herde för alla människor, inte bara för dom som passar in i normen. "Jag har också andra får som inte tillhör den här fållan..." sa han ju. Sackaios, kvinnan vid brunnen, den romerske officeraren, rövaren på korset - ja alla som inte passade in i normen, alla dom som var fel, dom fick friheten att gå o komma utan att vara bundna av normens eller traditionenes krav. Deras liv förändrades - de upplevde sann frihet. De var älskade, sedda o fria - likaså är alla människor i dag sedda, älskade o fria!
Vad är han då dörren till? Vad är hans fårfålla för nåt? Är det kyrkan, med sina krav på tro o beteende? För vem kan ärligt ställa sig bakom allt i evangeliet? Eller är det gemenskapen, som oftast är ännu mer sluten? Eller är han dörren in till nåt annat? Kanske handlar det om vardagens herde? Om att känna trygghet i livets alla situationer. Om en visshet om att vi inte är ensamma, vare sig vi tror att Jesus föddes av helig Ande eller inte. Kanske vill Jesus med dom här bilderna ge ett helt annat perspektiv på livet än det kyrkan gett o ger? Det handlar inte om likriktning eller instängdhet, om lösenord eller bekännelsekrav. Det handlar om att ge rätt till liv, ge möjligheter att vara den man är skapade till. Kanske är det helt enkelt frågan om att Jesus är dörren till livet o livets herde, för ett liv där det inte finns några "gå ej på gräset - skyltar".
Konsekvensen av detta blir att kyrkan inte får vara en sluten gemenskap för likasinnade, utan en fantastisk verkstad av o för fria, lyckliga, ofria, besvikna, trötta o sökande människor. Öppen dygnet runt för den som behöver den. Öppen för den som behöver vila, behöver fly, behöver samtal, tror eller tvivlar - helt enkelt öppen för alla! En oas där man får vara i fred eller tillsammans sjunga lovsånger, dela sin glädje eller gråta ut sin sorg: "Kom alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila... Ta på er mitt ok o lär av mig som har ett milt o ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ".
Som metodistpräst är jag utnämnd till Gotland, inte till en specifik församling. Fårahjorden är alltså större än den lilla gemenskapen av troende! Så måste vi lära oss att tänka o leva!
Din o min uppgift är att peka på dörren o hålla dörren öppen. Att hjälpa människor till den öppna dörren - utan att ställa krav eller kräva lösenord. Vi skall finnas inne o ute! Profeten Hesekiel skrev: "Jag ska själv valla mina får o låta dem komma till ro, säger Gud. Jag ska leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna. Jag ska förbinda de skadade, hjälpa de sjuka..."- Lyckas vi skapa o vara en sån kyrka, så har vi ett excistensberättigande o kan med rätta kalla oss kyrka. Fortsätter vi med krav o syndakataloger, förtryck o fördömande, så har vi förlorat existensberättigandet.
Den gode herden är faktiskt god! Inte dömande, inte hatisk, inte självisk, inte uteslutande - den gode herden öppnar famnen för alla. Det var vad som skedde på korset. Gud hade aldrig förskjutit människorna. Hur skulle Gud kunna göra det - Gud älskar ju! "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son...". Gud har inte förskjutit oss, Gud har aldrig sett oss som fattiga, syndiga människor i alla tider. Nej, vi har förskjutit Gud o gjort Gud liten o småaktig. Varje gång vi ställer orimliga krav på människor, dömer eller utesluter (av vad skäl vi än må göra det) förnekar vi korset! Det kors där Jesus bekräftar Guds kärlek till alla människor. Varje gång vi vägrar människor frihet att leva, älska o skapa, spottar vi Gud i ansiktet.
Kyrkan är inte de troendes gemenskap - kyrkan är Guds! Vi måste våga öppna dörrarna, sänka trösklarna o se o förstå vad korset faktiskt betyder, vad evangeliet står för o vad Gud vill med oss. Han frågar ju bara: "Älskar du mig? Älskar du mig? Älskar du mig?"! Tre gånger - det innebär att vi skall älska oss själva, för vi är älskade, älska alla andra, för de är värda vår kärlek o älska Gud för är skapade av Gud, som själv är kärleken.
En av de mest klassiska Jesusbilderna - den gode herden. Älskad men missförstådd.
Vet ni vad kyrkan gjort med den här texten?
Vi har gjort den till en vattendelare, för att rättfärdiggöra våra egna revir. En järnridå istället för en öppen dörr. En järnridå omöjlig att forcera för de flesta - därför att vi kräver lösenord. Vi har gjort gemenskapen beroende av rätt tro, rätt liv, rätt uppförande. Vi har avkrävt varandra löften o bekännelser. Vi har skapat ett "innanför - utanför" och "får - getter" perspektiv. Är det då så konstigt att människor idag har en så diffus bild av vad som händer i kyrkan, i gemenskapen, eller inte ens bryr sig. Den kristna tron har blivit nåt orimligt och onödigt, för dörren är ju ändå alltid låst. Vem behöver en småsint, krävande, dömande Gud, när livet redan är tillräckligt eländigt och kravfyllt?
Dom skriftlärda i dåtidens Palestina var noga med att hålla tron och traditionen rena. Dom lyckades till hälften, nämligen till det yttre. Dom lyckades också effektivt splittra landet i fromma o ofromma, heliga o syndare, inneslutna o uteslutna. Människor levde upp till vissa normer bara för att de måste, för att dom getts skuldkänslor o dåliga samveten, inte för att dom ville eller ens alltid förstod varför de skulle göra si/så eller tro si/så. Friheten o självständigheten var borta, egenvärdet var taget ifrån dem. Kyrkan lyckas också bra till det yttre - men vi är fortfarande världsbäst på att skapa skuld o skam...
Läser man Nya Testamentet märker man snart att det uppstod en splittring där Jesus gick fram. Den splittringen angavs också som orsak till varför han inte kunde vara den han påstod sig vara. Men läser man noga så ser man att splittringen inte berodde på Jesus själv, utan på att dom fromma inte ville lyssna. Dom trodde sig ha en klar bild av allting, så allt annat måste ju vara fel. Dom hade också en stark maktposition, o vem vill förlora den. Därför var också Jesus fel - han hotade normerna o makten. Därför förkastades han...
Vi har använt Jesus för att stänga människor ute: har det inte gällt hårlängd eller make up, så har det handlat om sex före/utanför äktenskapet, kärlek till "fel" kön, fult språk, fel dop, tvivel eller nåt annat "viktigt". Med andra ord har vi gjort Jesus o tron till ett hinder för människor. Köper du inte hela konceptet så duger du inte, du "fattiga, syndiga människa". "Du som inte är värdig att uppsamla smulorna från den rike mannens bord..." som det tidigare hette i nattvardsritualen. Vilken tragisk människosyn!! Vilken ogudaktigt Gudsbild! Genom sitt liv visade Jesus att han var beredd att axla ansvaret som herde för alla människor, inte bara för dom som passar in i normen. "Jag har också andra får som inte tillhör den här fållan..." sa han ju. Sackaios, kvinnan vid brunnen, den romerske officeraren, rövaren på korset - ja alla som inte passade in i normen, alla dom som var fel, dom fick friheten att gå o komma utan att vara bundna av normens eller traditionenes krav. Deras liv förändrades - de upplevde sann frihet. De var älskade, sedda o fria - likaså är alla människor i dag sedda, älskade o fria!
Vad är han då dörren till? Vad är hans fårfålla för nåt? Är det kyrkan, med sina krav på tro o beteende? För vem kan ärligt ställa sig bakom allt i evangeliet? Eller är det gemenskapen, som oftast är ännu mer sluten? Eller är han dörren in till nåt annat? Kanske handlar det om vardagens herde? Om att känna trygghet i livets alla situationer. Om en visshet om att vi inte är ensamma, vare sig vi tror att Jesus föddes av helig Ande eller inte. Kanske vill Jesus med dom här bilderna ge ett helt annat perspektiv på livet än det kyrkan gett o ger? Det handlar inte om likriktning eller instängdhet, om lösenord eller bekännelsekrav. Det handlar om att ge rätt till liv, ge möjligheter att vara den man är skapade till. Kanske är det helt enkelt frågan om att Jesus är dörren till livet o livets herde, för ett liv där det inte finns några "gå ej på gräset - skyltar".
Konsekvensen av detta blir att kyrkan inte får vara en sluten gemenskap för likasinnade, utan en fantastisk verkstad av o för fria, lyckliga, ofria, besvikna, trötta o sökande människor. Öppen dygnet runt för den som behöver den. Öppen för den som behöver vila, behöver fly, behöver samtal, tror eller tvivlar - helt enkelt öppen för alla! En oas där man får vara i fred eller tillsammans sjunga lovsånger, dela sin glädje eller gråta ut sin sorg: "Kom alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila... Ta på er mitt ok o lär av mig som har ett milt o ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ".
Som metodistpräst är jag utnämnd till Gotland, inte till en specifik församling. Fårahjorden är alltså större än den lilla gemenskapen av troende! Så måste vi lära oss att tänka o leva!
Din o min uppgift är att peka på dörren o hålla dörren öppen. Att hjälpa människor till den öppna dörren - utan att ställa krav eller kräva lösenord. Vi skall finnas inne o ute! Profeten Hesekiel skrev: "Jag ska själv valla mina får o låta dem komma till ro, säger Gud. Jag ska leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna. Jag ska förbinda de skadade, hjälpa de sjuka..."- Lyckas vi skapa o vara en sån kyrka, så har vi ett excistensberättigande o kan med rätta kalla oss kyrka. Fortsätter vi med krav o syndakataloger, förtryck o fördömande, så har vi förlorat existensberättigandet.
Den gode herden är faktiskt god! Inte dömande, inte hatisk, inte självisk, inte uteslutande - den gode herden öppnar famnen för alla. Det var vad som skedde på korset. Gud hade aldrig förskjutit människorna. Hur skulle Gud kunna göra det - Gud älskar ju! "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son...". Gud har inte förskjutit oss, Gud har aldrig sett oss som fattiga, syndiga människor i alla tider. Nej, vi har förskjutit Gud o gjort Gud liten o småaktig. Varje gång vi ställer orimliga krav på människor, dömer eller utesluter (av vad skäl vi än må göra det) förnekar vi korset! Det kors där Jesus bekräftar Guds kärlek till alla människor. Varje gång vi vägrar människor frihet att leva, älska o skapa, spottar vi Gud i ansiktet.
Kyrkan är inte de troendes gemenskap - kyrkan är Guds! Vi måste våga öppna dörrarna, sänka trösklarna o se o förstå vad korset faktiskt betyder, vad evangeliet står för o vad Gud vill med oss. Han frågar ju bara: "Älskar du mig? Älskar du mig? Älskar du mig?"! Tre gånger - det innebär att vi skall älska oss själva, för vi är älskade, älska alla andra, för de är värda vår kärlek o älska Gud för är skapade av Gud, som själv är kärleken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)