Prioriteringar och val

(Predikan i Visby valdagen - text Lukas ev. 7:11-17)

Detta är en av de viktigaste dagarna i Sveriges historia. Idag formar du o jag framtiden. Det är egentligen fantastiskt vilken påverkansmöjlighet vi har - att med vår röst/våra röster skapa. Jag hoppas du tar detta på allvar och väljer utifrån det du tror Gud vill!

För mamman i Nain var det också den viktigaste dagen i tillvaron. Att förlora ett barn, oberoende av hur gammalt barnet är, är en katastrof för alla människor. Att förlora enda sonen, som var framtidens försörjare, var då en än värre katastrof. Att få barnet tillbaka måste ha varit riktigt häftigt. Jag är inte riktigt säker på att mamman förstod vada som egentligen hände, men sakta o säkert återkom tron på livet, tron på Gud o tron på framtiden. Det som döden så effektivt tagit ifrån henne kunde Jesus ge tillbaka, därför att han var fylld av emdledande.

Jag har under min tid som sjukhuspastor mött ganska många föräldrar som förlorat sina barn. Jag har varit mer involverad i några fall, o jag vet hur svår smärtan är. Hur tron på allt plötsligt grusas o livet förlorar sin mening. Jag minns paret som precis hade kommit hem från bb med si n son. Han var född för tidigt o hade legat en längre tid i kuvös, men nu hade dom äntligen fått komma hem o första morgionen hemma hittar mamman pojken död i sängen. Det tog år av bearbetning innan det blev folk av dem igen. För andra kan det ta en livstid eller i värsta fall sluta i en katastrof. Och Gud - var fanns Gud i det hela? DEt var inte enkelt att vara där som präst, för varför hade Gud inte, om Gud nu finns, förhindrat detta?
Och jag minns känslan, efter andra skoldagen (en måndag), när jag skulle hämta min son från skolan o möts av rektorn med besked att en pojke hade drunknat på badutflykten o att det var en ny elev. Hjärtat stannade! Tankarna flög åt alla tänkbara håll o ovissheten var grym! Nu var det inte min son som drunknat, men också hans liv förändrades, för det var hans enda kompis på ön. En kille som tillbringat hela lördagen hos oss. Gnistan i sonens ögon försvann, den som lyst så starkare än morgonstjärnan efter första skoldagen (fredagen) när han kom hem o stolt berättade att han fått en kompis. Det tog lång tid innan den gnistan återkom!

Varje minut upplever föräldrar någonstans i värden samma sorg, förlusten av ett barn. Varje minut, varje dag, år efter år, o många dör alldeles i onödan. Döden hade kunnat hindras om vi bara var solidariska, om vi bara levde efter det sätt som Jesus vill att vi skall leva. OM vi bara delade med oss av våra resurser. Men nej, biståndet till de fattiga ifrågasätts o minskas o diskussionerna inför valet idag präglas inte av dom mjuka frågorna. Skattelättnader, RUT-avdrag o andra plånboksfrågor har dominerat - o kyrkan tiger! Medlidandet får inte samma konsekvenser som den dagen i Nain.

Vi kan inte idag gå till någon som mist sitt barn med orden "Gråt inte". Vi kan knappast hitta några ord alls som passar, så dom flesta människor tystnar o tiger. Vi kan inte heller förhindra att barn dör i vårt land, hur vi än lägger vår röst idag, för det öär inte en politisk fråga här. Det funkar faktiskt ganska hyfsat i samhället när en spån tragedi inträffar här. Men vi kan som enskilda o som kyrka kräva att vi som ett rikt samhälle engagerar oss för att de onödiga dödsfallen försvinner. Vi kan engagera oss i kampen mot Aids, mot malaria, mot svält o mot ekonomiska orättvisor. Metodistkyrkan i världen kan med stolthet säga "Grät inte", för vi har som kyrka rädda en massa liv genom våra insatser i tredje världen genom vårt biståndsarbete via UMCOR. I kampen mot Aids (en världskonferens anordnas i dagarna inom kyrkan o en massa insatser sker dagligen), i kampen mot malaria (genom bl.a. samarbetet med Bill GAtes foundation i projektet "Nothing But Nets") o i kampen mot svält (i samband med vår världskonferens kommer bl.a. 1 miljon portioner mat att delas ut). Förutom allt som sker i form av bistånd o stöd till våra egna miossionsprojekt.

Metodistkyrkan har enats om fyra prioriteringar under de närmaste åren:
1. Att starta nya församlingar för att vinna människor för Gud: i Sverige kommer en församling att starta i vinter o två till är på g. Även en gemensam koordinator för kyrkoplanteringar inom biskopsområdet är anställd.
2. Att forma o utbilda hängivna kristna o ledare: i Sverige sker det bl.a. genom att vi anordnar en stor församlingsutvecklingskonferens i Göteborg nästa höst.
3. Att utrota hungern: här görs det inte mycket.
4. Att utrota dödliga sjukdomar: inte heller här görs särdeles mycket.

Dom två första frågorna engagerar många o den interna kritiken kan vara hård för att vi inte gör mer. Men hur mycket prioriterar vi eller engagerar oss i dom två senare? Mycket är alltså ändå på gång, men hur är det på ditt o mitt personliga plan? Med våra prioriteringar o livsval? Alla kan givetvis inte engagera sig i allt, men vad vi kan göra är att stötta dem som vill o kan engagera sig, stötta dem som driver de här frågorna politiskt. Vägra acceptera att biståndet till tredje världen används till uppbyggnaden av forna öst. Vägra acceptera att världen blir hårdare, mindre rättvis, mer osolidarisk. Vägra acceptera att ett enda barn dör i onödan, för att vi anser våra plånböcker vara viktigare. Det som sker i slummen i Soveto eller Rio angår oss lika mycket som om det sker på Visbys gator. Vi lever inte i en egen liten ankdamm, utan "hela världen är mitt pastorat" som John Wesley, metodismens grundare, sa.

"Gud har besökt detta folk" var kommentaren i Nain. Det är dags att göra det tydligt att Gud också vill besöka detta folk idag. Att Gud inte har pensionerats i nostalgins o historiens annaler. Gud vill någopt för dig, genom dig o med dig idag. O Gud vill sannerligen förändra Sveriges o västvärldens tänkande. Gud har inte nämnts i valdebatterna, förutom möjligtvis i FP:s idiotiska burkahysteri. I oc för sig är inte Gudsnamnte det viktiga i sammanhanget, det viktiga är våra val o vårt sätt att prioritera. Att de stämmer överens med det sätt Gud vill att vi skall välja o prioritera.

Vad kan vi då göra? Jo, tro, tro på att förändringen är möjlig o att vi kan skapa en ny attityd hos politiker o vanligt vettigt folk. Tro på att detta, förändringen, är vad Gud vill. Tro på vår egen betydelse i sammanhanget. För dit engagemang är livsviktigt. Det handlar inte om mytyterligare en börda som vi måste axla, inte ytterligare aktiviteter som vi måste delta i. Nej, det handlar om medvetna val o prioriteringar. Visst kan det kosta på. Visst kan vi bli klassade som naiva dårar, men hur mpånga föräldrapar skulle inte kunna få höra dom fantastiska orden "Gråt inte" om vi bara som samhälle vågade ta steget o skrota militären helt (nu när partierna ropar efter en ny militarisering av Gotland!), om vi bara vågade ta steget o använda dom skattemiljarderna för att rädda liv? Vi värjer döden före livet o det måste få ett slut.

Ordet medlidande är centralt i berättelsen o det är nog det ordet som måste tas fram också i de större sammanhangen, intge bara på det personliga planet. Jag minns ögonen på den lilla flickan i Ungern som fick ett par skor (hon ägde inga!) när vi besökte hennes lilla romska by o församling i nordöstera Ungern. Skitigt, leriga vägar, 90% arbvetslöshet, hög analfabetism - o hennes dröm var ett par skor - o hon fick det! Så enkelt kan livsgnistan väckas på nytt, när vi ser behoven o möter dem. Gud ser dina behov o möter dem o välsignar dig i din vardag o i ditt engagemang för en förändrad o bättre värld.