Tystnad!?

Den senaste tiden har jag grubblat mycket över kravet på tystnad o rätten att tala. Blev smärtsamt påmind om det på årskonferensen i mitten av maj o återigen idag.

Ord kan tolkas så olika - ord kan såra o hela, förklara eller skapa frågor... Kanske en total tystnad är bäst? Då trampar man i alla fall inte på nåns tår... Men om vi tiger kommer väl stenarna att ropa? Om vi tystnar så dör också samtalet, tänkandet, framtiden, livet...

Med konfirmanderna har vi arbetat med bibelordet idag. Försökt förstå vad som finns bakom orden och inte tolka bokstav för bokstav, försökt förstå helheten o skapa bilder, försökt se meningen med orden o inte fastna i själva ordvalet. Dom fixade det! Dagens ungdomar är skarpare än man anar - för dom insåg poängen ganska snabbt. Saker sägs o skrivs i sitt sammanhang o är inte eviga löstryckta sanningar. Utan helhet funderar inte delarna - utan delar ingen helhet.

Som präst är jag kyrkans representant o förväntas stå för det som kyrkan står för, försvara det som är beslutat, uttala mig i enlighet med det som är dogmer o beslut... Som biskopens ställföreträdare är det min uppgift att försvara hela kyrkan. Helt OK. Jag är stolt över vår kyrka, vår kyrkas ideologi o teologi! Jag har faktiskt aldrig hittat nåt bättre. Men det innebär inte att det inte finns det som kan o skall förbättras o förändras. Inget får vara skrivet i sten...allt måste prövas o det är mitt ansvar att pröva. Vår kyrkofader John Wesley talade sig varm för helgelsen, den ständiga utvecklingen... Låt oss våga utvecklas, låt oss våga ge varandra rätten att tala o tänka - gör vi inte det är vi förlorade. Det gäller såväl i våra egna liv, i församlingens liv, i kyrkans liv o i den nya kyrkans liv.