(Predikan i Visby 26 september, Lukas ev. 12:13-21)
Rikedom har alltid lockat. Människan har jagat löneökningar, demonstrerat o strejkat för bättre villkor, kämpat för sin karriär, gått över lik, plundrat grannländer o hela kontinenter - bara för att vinna ekonomiskt, för egots skull. Målet har hela tiden varit "jag har rätt till mer...ska ha mer". Det kallade Jesus för "habegär".
Valet för en vecka sen bekräftar att de flesta svenskar också drivs av de hårda frågorna, av just "habegäret". När man frågade människor om vilka frågor som var viktigast o när man ser på hur partierna fokuserade i sin valpropaganda - så är resultatet "vad ger mig mest?". O det är ju inget nytt. Redan i Bibelns första episoder kommer egoismen fram - Kain slår ihjäl Abel eftersom han upplevde Abel som favoriserad av Gud. Abels offer brann bättre än hans eget o konsekvensen blev Abels död. Avundsjuka är också en stark drivkraft, inte alltid bara på ont, men oftast. Sverigedemokraternas framgångar i valet kan väl också tillskrivas avundsjuka. De flesta som röstade på SD lär vara människor med låg inkomst och med kort skolbakgrund (även om undantag finns). Våra tiders fattiga o då är det inte så konstigt att SD:s invandrarstigmatiserande politik lockar. Syndabockar har alltid använts - o med famgång. SD:s väljarre är inga galningar (även om undantag finns), snarare bara avundsjuka, habegärfyllda människor som är beredda att gå över lik, eller i alla fall invandrare o alla "ickesvenskar" för att få det bättre.
Mina lador är för små, ansåg mannen i texten. Han ville bygga ut för att bygga upp en större förmögenhet. För att kunna leva gott o roa sig. Inte en tanke på andra människor, ingen solidaritet, ingen givmildhet. HAn var precis som många företagare är idag - vill expandera, men gör det oftast på bekostnad av personalen. Man sparkar folk, utnyttjar folk, driver folk in i väggen, för att kunna vinna o växa. Människan är inte längre viktigast.
Jesus var hård i sin dom mot den ladägande mannen. Du är körd! Din inställning är för långt borta ifrån det som är viktigast i tillvaron - livet. Lika hård var han mot debn rike mannen som frågade hur han skulle komma till himlen. "Sälj allt du äger o ge åt dom fattiga" var svaret, men han ägde mycket o gick bedrövad därifrån. Ägandet är på nåt sätt heligt. Eller vad sägs om det här citatate från Henning Mankells "Steget före": "När Wallander hittade kaffeautomaten hade han givetvis inga växelmynt i sina fickor. En äldre man kom långsamt hasande bakom sin rullator. När Wallander försiktigt frågade om han kunde växla skakade han på huvudet o gav honom de mynt han behövde. Wallander blev stående med sin sedel i handen. Jag ska snart dö, sa mannen. Om tre veckor eller så. Vad ska jag med pengar till?". Raka motsatsen till mannen med ladorna.
Rik inför Gud - vad är egentligen rikedom? När är man rik, nöär är man fattig? Om vi bortser från frågan om pengar, för i det här sammanhanget är det inte plånboken som räknas, så kan vi i evangelierna finna några spännande berättelser om vad som menas med rikedom. "Älska inte världen... den som gör Guds vilja består för alltid" skrev Johannes i sitt första brev. Dessutom sa Jesus att vi skulle ta efter honm... "Där din skatt är, där kommer ditt hjärta att vara". Han ville att vi skulle lära oss av honom, i synen på medmänniskan o allas lika värde, i synen på pengar, i synen på oss själva, i synen på livet, i synen på vad som är viktigt, i synen på allt. Men gör vi det? Speglar västvärldens, den s.k. kristna världens agerande Jesu sätt att värdera livet?
En förståndshandikappad kvinna avrättades i Virginia i USA i fredags, Frankrike tömmer landet på romer, Sverige har avskaffat förmögenhetsskatten för dom rikaste av rika medan vi har kvar en orättvis skatt på boende. Aktiemarknaden, detta spekulativa gissande av värdet på saker o ting går berg o dalbana o människors sparpengar försvinner o folk förlorar jobben... Är det så att vi ersatt Gud med oss själva? "Penningbegäret är roten till allt ont" skrev Paulus. Har habegäret verkligen segrat?
Rik inför Gud är man när man inser att världen är större än jaget. Rik inför Gud är man när man känner sig älskad som den man är, inte för den man anser sig borde vara. Rik inför Gud är man när man lever i harmoni med tillvaron o världen. Men hur når man dit?
Hur många av er håller på med någon form av motion för att må bra? Spining, yoga, vattengympa, jogging, promenader eller bollspel? Jag skulle tro att det flesta av oss i alla fall på nåt sätt försöker hålla kroppen i form. Kroppen är ju en del av vårt liv o är värd att vta hand om.
Likaså har de flesta människor ett socialt umgänge som innebär att även själen motioneras. Om vi mår psykiskt dåligt söker vi också hjälp - samtal i olika form, terapier o behandlingar växer upp som tarttkantareller just nu. O det är gott. Vi behöver dela tankar o känslor, erfarenheter o tvivel, för att må bra. Själen är ju också en del av livet o måste tas om hand. "Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag" skrev Paulus. Ändå är ensamhet ett av västvärldens största bekymmer. Människor lever ensammas, arbetar ensamma, dör ensamma...
Men sköter vi också om våra andliga behov? Läser vi bibeln, samtalar vi om andliga o moraliska frågor, söker vi andlig vägledning? Rik inför Gud innefattar givetvis också vårt andliga jag o jag tror att det är den del av helheten som misshandlas mest. Många människor inser inte ens att de har en andlig dimension - o vi som vet orkar eller vågar inte riktigt ta den delen på allvar. I en undersökning för nåt år sedan konstaterades att metodister var dom sämsta på att läsa bibeln av alla frikyrkliga. Bra eller...? Men det kan vi väl lätt ändra på!
Alla människor behöver bekräftelse på att man duger, att man ikngår i ett sammanhang, att det finns vägar vidare. Det gäller vår kropp, vår själv o vårt andliga liv. Vi söker bekräftelser på detta, men kanske inte alltid i den andliga dimensionen. Utan bekräftelser blir livet torftigt o mörkt. JAkten på pengar, status o karriär är ett sånt sökande. Det är då vi blir nåt, först då, tror vi. Behovet av samtal o möjligheterna att dela glädje o sorg är ett annat sätt att bli nåt, bli sedd, bli lyssnad på, bli tagen på allvar. Både ett givande o ett vtagande. Men ensamheten är förödande. När vi får eller ger är vi i funktion, då blir vi nåt. Därör är isolering det värsta straffet. Men har vi idag det rätta perspektivet? Söker vi efter rikedom inför Gud... eller bara rikedom utan Gud?
Ett liov utan Gud kan vara ett gott liv, men inte ett helt liv. Rik inför sig själv, rik inför andra är också bra. Men rik inför Gud är ändå det mest eftersträvansvärda. Det är det enda som kan förändra världen, inte bara förändra mitt liv. Ett liv med Gud kan också vara ett helvete. Jag lyssnade på en s.k. avprogrammerare i natt. En person som har som jobb att hjälpa människor ur sekter som Livets Ord o andra extrema hjärntvättande grupper. Han beskrev hur svårt det är att förändra ett beroendeframkallat tänkande, att plötsligt våga tänka själv o se sig själv med Guds ögon och inte bara det manipulativa ledarskapets ögon. Att förändra det andliga livet är inte alltid enkelt. Men det går, o det lönar sig!
Skulle världen drivas av människor som längtar efter att bli rika inför Gud, skulle världen se ganska så annaorlunda ut. Om vi i vår egen tillvaro skulle drivas mer av en längtan efter att bli rika inför Gud, skulle också våra liv se annorlunda ut. Men ibland nöjer vi oss med delar av helheten, med smulor... Vi borde kanske se livet i ett annat perspektiv. Ett gudomligt perspektiv.
För din egen skull. För Guds skull. För världens skull!
Vi behöver inte bygga större lador - utan istället lyssna till våra hjärtan, våra själar o vår ande o våga leva detliv som vi tror på, som bär frukt o som förändra tillvaron. Våga säga som Eeva Kilpi:
"Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma. Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen".
söndag 26 september 2010
söndag 19 september 2010
Prioriteringar och val
(Predikan i Visby valdagen - text Lukas ev. 7:11-17)
Detta är en av de viktigaste dagarna i Sveriges historia. Idag formar du o jag framtiden. Det är egentligen fantastiskt vilken påverkansmöjlighet vi har - att med vår röst/våra röster skapa. Jag hoppas du tar detta på allvar och väljer utifrån det du tror Gud vill!
För mamman i Nain var det också den viktigaste dagen i tillvaron. Att förlora ett barn, oberoende av hur gammalt barnet är, är en katastrof för alla människor. Att förlora enda sonen, som var framtidens försörjare, var då en än värre katastrof. Att få barnet tillbaka måste ha varit riktigt häftigt. Jag är inte riktigt säker på att mamman förstod vada som egentligen hände, men sakta o säkert återkom tron på livet, tron på Gud o tron på framtiden. Det som döden så effektivt tagit ifrån henne kunde Jesus ge tillbaka, därför att han var fylld av emdledande.
Jag har under min tid som sjukhuspastor mött ganska många föräldrar som förlorat sina barn. Jag har varit mer involverad i några fall, o jag vet hur svår smärtan är. Hur tron på allt plötsligt grusas o livet förlorar sin mening. Jag minns paret som precis hade kommit hem från bb med si n son. Han var född för tidigt o hade legat en längre tid i kuvös, men nu hade dom äntligen fått komma hem o första morgionen hemma hittar mamman pojken död i sängen. Det tog år av bearbetning innan det blev folk av dem igen. För andra kan det ta en livstid eller i värsta fall sluta i en katastrof. Och Gud - var fanns Gud i det hela? DEt var inte enkelt att vara där som präst, för varför hade Gud inte, om Gud nu finns, förhindrat detta?
Och jag minns känslan, efter andra skoldagen (en måndag), när jag skulle hämta min son från skolan o möts av rektorn med besked att en pojke hade drunknat på badutflykten o att det var en ny elev. Hjärtat stannade! Tankarna flög åt alla tänkbara håll o ovissheten var grym! Nu var det inte min son som drunknat, men också hans liv förändrades, för det var hans enda kompis på ön. En kille som tillbringat hela lördagen hos oss. Gnistan i sonens ögon försvann, den som lyst så starkare än morgonstjärnan efter första skoldagen (fredagen) när han kom hem o stolt berättade att han fått en kompis. Det tog lång tid innan den gnistan återkom!
Varje minut upplever föräldrar någonstans i värden samma sorg, förlusten av ett barn. Varje minut, varje dag, år efter år, o många dör alldeles i onödan. Döden hade kunnat hindras om vi bara var solidariska, om vi bara levde efter det sätt som Jesus vill att vi skall leva. OM vi bara delade med oss av våra resurser. Men nej, biståndet till de fattiga ifrågasätts o minskas o diskussionerna inför valet idag präglas inte av dom mjuka frågorna. Skattelättnader, RUT-avdrag o andra plånboksfrågor har dominerat - o kyrkan tiger! Medlidandet får inte samma konsekvenser som den dagen i Nain.
Vi kan inte idag gå till någon som mist sitt barn med orden "Gråt inte". Vi kan knappast hitta några ord alls som passar, så dom flesta människor tystnar o tiger. Vi kan inte heller förhindra att barn dör i vårt land, hur vi än lägger vår röst idag, för det öär inte en politisk fråga här. Det funkar faktiskt ganska hyfsat i samhället när en spån tragedi inträffar här. Men vi kan som enskilda o som kyrka kräva att vi som ett rikt samhälle engagerar oss för att de onödiga dödsfallen försvinner. Vi kan engagera oss i kampen mot Aids, mot malaria, mot svält o mot ekonomiska orättvisor. Metodistkyrkan i världen kan med stolthet säga "Grät inte", för vi har som kyrka rädda en massa liv genom våra insatser i tredje världen genom vårt biståndsarbete via UMCOR. I kampen mot Aids (en världskonferens anordnas i dagarna inom kyrkan o en massa insatser sker dagligen), i kampen mot malaria (genom bl.a. samarbetet med Bill GAtes foundation i projektet "Nothing But Nets") o i kampen mot svält (i samband med vår världskonferens kommer bl.a. 1 miljon portioner mat att delas ut). Förutom allt som sker i form av bistånd o stöd till våra egna miossionsprojekt.
Metodistkyrkan har enats om fyra prioriteringar under de närmaste åren:
1. Att starta nya församlingar för att vinna människor för Gud: i Sverige kommer en församling att starta i vinter o två till är på g. Även en gemensam koordinator för kyrkoplanteringar inom biskopsområdet är anställd.
2. Att forma o utbilda hängivna kristna o ledare: i Sverige sker det bl.a. genom att vi anordnar en stor församlingsutvecklingskonferens i Göteborg nästa höst.
3. Att utrota hungern: här görs det inte mycket.
4. Att utrota dödliga sjukdomar: inte heller här görs särdeles mycket.
Dom två första frågorna engagerar många o den interna kritiken kan vara hård för att vi inte gör mer. Men hur mycket prioriterar vi eller engagerar oss i dom två senare? Mycket är alltså ändå på gång, men hur är det på ditt o mitt personliga plan? Med våra prioriteringar o livsval? Alla kan givetvis inte engagera sig i allt, men vad vi kan göra är att stötta dem som vill o kan engagera sig, stötta dem som driver de här frågorna politiskt. Vägra acceptera att biståndet till tredje världen används till uppbyggnaden av forna öst. Vägra acceptera att världen blir hårdare, mindre rättvis, mer osolidarisk. Vägra acceptera att ett enda barn dör i onödan, för att vi anser våra plånböcker vara viktigare. Det som sker i slummen i Soveto eller Rio angår oss lika mycket som om det sker på Visbys gator. Vi lever inte i en egen liten ankdamm, utan "hela världen är mitt pastorat" som John Wesley, metodismens grundare, sa.
"Gud har besökt detta folk" var kommentaren i Nain. Det är dags att göra det tydligt att Gud också vill besöka detta folk idag. Att Gud inte har pensionerats i nostalgins o historiens annaler. Gud vill någopt för dig, genom dig o med dig idag. O Gud vill sannerligen förändra Sveriges o västvärldens tänkande. Gud har inte nämnts i valdebatterna, förutom möjligtvis i FP:s idiotiska burkahysteri. I oc för sig är inte Gudsnamnte det viktiga i sammanhanget, det viktiga är våra val o vårt sätt att prioritera. Att de stämmer överens med det sätt Gud vill att vi skall välja o prioritera.
Vad kan vi då göra? Jo, tro, tro på att förändringen är möjlig o att vi kan skapa en ny attityd hos politiker o vanligt vettigt folk. Tro på att detta, förändringen, är vad Gud vill. Tro på vår egen betydelse i sammanhanget. För dit engagemang är livsviktigt. Det handlar inte om mytyterligare en börda som vi måste axla, inte ytterligare aktiviteter som vi måste delta i. Nej, det handlar om medvetna val o prioriteringar. Visst kan det kosta på. Visst kan vi bli klassade som naiva dårar, men hur mpånga föräldrapar skulle inte kunna få höra dom fantastiska orden "Gråt inte" om vi bara som samhälle vågade ta steget o skrota militären helt (nu när partierna ropar efter en ny militarisering av Gotland!), om vi bara vågade ta steget o använda dom skattemiljarderna för att rädda liv? Vi värjer döden före livet o det måste få ett slut.
Ordet medlidande är centralt i berättelsen o det är nog det ordet som måste tas fram också i de större sammanhangen, intge bara på det personliga planet. Jag minns ögonen på den lilla flickan i Ungern som fick ett par skor (hon ägde inga!) när vi besökte hennes lilla romska by o församling i nordöstera Ungern. Skitigt, leriga vägar, 90% arbvetslöshet, hög analfabetism - o hennes dröm var ett par skor - o hon fick det! Så enkelt kan livsgnistan väckas på nytt, när vi ser behoven o möter dem. Gud ser dina behov o möter dem o välsignar dig i din vardag o i ditt engagemang för en förändrad o bättre värld.
Detta är en av de viktigaste dagarna i Sveriges historia. Idag formar du o jag framtiden. Det är egentligen fantastiskt vilken påverkansmöjlighet vi har - att med vår röst/våra röster skapa. Jag hoppas du tar detta på allvar och väljer utifrån det du tror Gud vill!
För mamman i Nain var det också den viktigaste dagen i tillvaron. Att förlora ett barn, oberoende av hur gammalt barnet är, är en katastrof för alla människor. Att förlora enda sonen, som var framtidens försörjare, var då en än värre katastrof. Att få barnet tillbaka måste ha varit riktigt häftigt. Jag är inte riktigt säker på att mamman förstod vada som egentligen hände, men sakta o säkert återkom tron på livet, tron på Gud o tron på framtiden. Det som döden så effektivt tagit ifrån henne kunde Jesus ge tillbaka, därför att han var fylld av emdledande.
Jag har under min tid som sjukhuspastor mött ganska många föräldrar som förlorat sina barn. Jag har varit mer involverad i några fall, o jag vet hur svår smärtan är. Hur tron på allt plötsligt grusas o livet förlorar sin mening. Jag minns paret som precis hade kommit hem från bb med si n son. Han var född för tidigt o hade legat en längre tid i kuvös, men nu hade dom äntligen fått komma hem o första morgionen hemma hittar mamman pojken död i sängen. Det tog år av bearbetning innan det blev folk av dem igen. För andra kan det ta en livstid eller i värsta fall sluta i en katastrof. Och Gud - var fanns Gud i det hela? DEt var inte enkelt att vara där som präst, för varför hade Gud inte, om Gud nu finns, förhindrat detta?
Och jag minns känslan, efter andra skoldagen (en måndag), när jag skulle hämta min son från skolan o möts av rektorn med besked att en pojke hade drunknat på badutflykten o att det var en ny elev. Hjärtat stannade! Tankarna flög åt alla tänkbara håll o ovissheten var grym! Nu var det inte min son som drunknat, men också hans liv förändrades, för det var hans enda kompis på ön. En kille som tillbringat hela lördagen hos oss. Gnistan i sonens ögon försvann, den som lyst så starkare än morgonstjärnan efter första skoldagen (fredagen) när han kom hem o stolt berättade att han fått en kompis. Det tog lång tid innan den gnistan återkom!
Varje minut upplever föräldrar någonstans i värden samma sorg, förlusten av ett barn. Varje minut, varje dag, år efter år, o många dör alldeles i onödan. Döden hade kunnat hindras om vi bara var solidariska, om vi bara levde efter det sätt som Jesus vill att vi skall leva. OM vi bara delade med oss av våra resurser. Men nej, biståndet till de fattiga ifrågasätts o minskas o diskussionerna inför valet idag präglas inte av dom mjuka frågorna. Skattelättnader, RUT-avdrag o andra plånboksfrågor har dominerat - o kyrkan tiger! Medlidandet får inte samma konsekvenser som den dagen i Nain.
Vi kan inte idag gå till någon som mist sitt barn med orden "Gråt inte". Vi kan knappast hitta några ord alls som passar, så dom flesta människor tystnar o tiger. Vi kan inte heller förhindra att barn dör i vårt land, hur vi än lägger vår röst idag, för det öär inte en politisk fråga här. Det funkar faktiskt ganska hyfsat i samhället när en spån tragedi inträffar här. Men vi kan som enskilda o som kyrka kräva att vi som ett rikt samhälle engagerar oss för att de onödiga dödsfallen försvinner. Vi kan engagera oss i kampen mot Aids, mot malaria, mot svält o mot ekonomiska orättvisor. Metodistkyrkan i världen kan med stolthet säga "Grät inte", för vi har som kyrka rädda en massa liv genom våra insatser i tredje världen genom vårt biståndsarbete via UMCOR. I kampen mot Aids (en världskonferens anordnas i dagarna inom kyrkan o en massa insatser sker dagligen), i kampen mot malaria (genom bl.a. samarbetet med Bill GAtes foundation i projektet "Nothing But Nets") o i kampen mot svält (i samband med vår världskonferens kommer bl.a. 1 miljon portioner mat att delas ut). Förutom allt som sker i form av bistånd o stöd till våra egna miossionsprojekt.
Metodistkyrkan har enats om fyra prioriteringar under de närmaste åren:
1. Att starta nya församlingar för att vinna människor för Gud: i Sverige kommer en församling att starta i vinter o två till är på g. Även en gemensam koordinator för kyrkoplanteringar inom biskopsområdet är anställd.
2. Att forma o utbilda hängivna kristna o ledare: i Sverige sker det bl.a. genom att vi anordnar en stor församlingsutvecklingskonferens i Göteborg nästa höst.
3. Att utrota hungern: här görs det inte mycket.
4. Att utrota dödliga sjukdomar: inte heller här görs särdeles mycket.
Dom två första frågorna engagerar många o den interna kritiken kan vara hård för att vi inte gör mer. Men hur mycket prioriterar vi eller engagerar oss i dom två senare? Mycket är alltså ändå på gång, men hur är det på ditt o mitt personliga plan? Med våra prioriteringar o livsval? Alla kan givetvis inte engagera sig i allt, men vad vi kan göra är att stötta dem som vill o kan engagera sig, stötta dem som driver de här frågorna politiskt. Vägra acceptera att biståndet till tredje världen används till uppbyggnaden av forna öst. Vägra acceptera att världen blir hårdare, mindre rättvis, mer osolidarisk. Vägra acceptera att ett enda barn dör i onödan, för att vi anser våra plånböcker vara viktigare. Det som sker i slummen i Soveto eller Rio angår oss lika mycket som om det sker på Visbys gator. Vi lever inte i en egen liten ankdamm, utan "hela världen är mitt pastorat" som John Wesley, metodismens grundare, sa.
"Gud har besökt detta folk" var kommentaren i Nain. Det är dags att göra det tydligt att Gud också vill besöka detta folk idag. Att Gud inte har pensionerats i nostalgins o historiens annaler. Gud vill någopt för dig, genom dig o med dig idag. O Gud vill sannerligen förändra Sveriges o västvärldens tänkande. Gud har inte nämnts i valdebatterna, förutom möjligtvis i FP:s idiotiska burkahysteri. I oc för sig är inte Gudsnamnte det viktiga i sammanhanget, det viktiga är våra val o vårt sätt att prioritera. Att de stämmer överens med det sätt Gud vill att vi skall välja o prioritera.
Vad kan vi då göra? Jo, tro, tro på att förändringen är möjlig o att vi kan skapa en ny attityd hos politiker o vanligt vettigt folk. Tro på att detta, förändringen, är vad Gud vill. Tro på vår egen betydelse i sammanhanget. För dit engagemang är livsviktigt. Det handlar inte om mytyterligare en börda som vi måste axla, inte ytterligare aktiviteter som vi måste delta i. Nej, det handlar om medvetna val o prioriteringar. Visst kan det kosta på. Visst kan vi bli klassade som naiva dårar, men hur mpånga föräldrapar skulle inte kunna få höra dom fantastiska orden "Gråt inte" om vi bara som samhälle vågade ta steget o skrota militären helt (nu när partierna ropar efter en ny militarisering av Gotland!), om vi bara vågade ta steget o använda dom skattemiljarderna för att rädda liv? Vi värjer döden före livet o det måste få ett slut.
Ordet medlidande är centralt i berättelsen o det är nog det ordet som måste tas fram också i de större sammanhangen, intge bara på det personliga planet. Jag minns ögonen på den lilla flickan i Ungern som fick ett par skor (hon ägde inga!) när vi besökte hennes lilla romska by o församling i nordöstera Ungern. Skitigt, leriga vägar, 90% arbvetslöshet, hög analfabetism - o hennes dröm var ett par skor - o hon fick det! Så enkelt kan livsgnistan väckas på nytt, när vi ser behoven o möter dem. Gud ser dina behov o möter dem o välsignar dig i din vardag o i ditt engagemang för en förändrad o bättre värld.
fredag 9 juli 2010
Det förväntade - det oväntade
För första gången på 22 år lyssnade jag igår (torsdag) på ett helt tal i Almedalen. Mona Sahlin talade efter ett uppvärmningsförsk av Moneybrother. Få saker i Monas tal överraskade - det politiskt korrekta fanns där, lite sparkar på Alliansens politik o egentligen inga nyheter alls. Hon var rätt snäll i sin retorik - för snäll kanske för att vinna min röst. Jag hade hoppats på det där lilla extra som hade skapat förväntningar o förhoppningar. Nu var det eg bara extra dagistid som avvek frän det invanda... O mina barn har ju precis slutat på dagis! Att hon återuppväckte ordet solidaritet var nog talets höjdpunkt, resten var välbekant s-politik.
Som talare var hon bättre än jag hade förväntat mig - levande, fri o okonstlad. Frågan är väl om hon vann valet med det här talet? Nån folkfest-stämning infann sig aldrig, trots lite amerikaniserad stil, med vuvuzelor (!) namnskyltar o annat.
Idag (fredag) har jag varit på gutarnas eget olympiska spel, Stångaspelen, o tittat på pärk, en gutnisk sportgren som det inte ens är värt ett försk att försöka förklara. Antingen förstår man allt eller inget. Men det var häftigt att se o uppleva: inspirationen, glädjen, besvikelsen, taktiken.En gotländsk folksport när den är som bäst. Det mest oväntade hände hela tiden: bollen studsade fel i gräset, nån tittade åt fel håll o totalmissade, nån i åskådarmängden tog en sup o diskuterade arttillhörigheten på en överflygande rovfågel (ormvråk, förresten), andra diskuterade kvällens fest... Inget var givet på förhand o känslan av folkfest var total. Vinsterna var givetvis välkomna, men att vara med, att duga, att höra hemma, var ändå i centrum.
Konfirmanderna har jobbat fram en facebook-grupp idag o fyllt sida efter sida med text och foton. Allt andas glädje, lycka, tacksamhet o hopp. Deras förväntningar gick i kras - det blev ett annorlunda o bättre läger än dom tänkt sig. "Vi har fått ställa frågor vi aldrig annars får ställa"..."vi har lärt oss massor om livet"... kommentarerna beskriver det oväntade, det positivt överraskande. Mona Sahlin kanske hade behövt vara med här nån dag för att se o förstå hur ungdomar lever o tänker, drömmer o skapar. Fast, dom har ju inte rösträtt ännu, så dom är väl inte så intressanta för en politiker.
Tyvärr har dom väl inte heller alltid varit så intressanta för kyrkan. Vi som drömt o bett om ungdomar, vi har haft svårt att möta dem på deras egen planhalva. Känslan av att se dessa 14 tonåringar på knä vid altaret i kyrkan ikväll var riktigt häftig. Det var möjligt bara därför att det för dem totalt oväntade hade skett - dom hade blivit tagna på allvar, sedda, älskade för dom dom är. Kravlöst o generöst älskade från minut ett till sista amen. Så enkelt, så genialiskt - men så svårt... Kyrkans hela existens bygger ju på det oväntade - på Guds människoblivande, på en korsfäst men uppstånden o älskande Gud. En Gud som inte kräver utan erbjuder, en Gud som inte går förbi för att man inte råkar tänka "rätt", leva "rätt" eller vara "rätt". Låt oss gå vidare från det förväntade (det begränsande) o ut med budskapet om det oväntades möjligheter (friheten). Låt oss skapa en kyrka som ser o tar alla på allvar, inte bara dom som är som vi förväntar oss. Låt oss bryta ner alla traditionella murar o gränser, för att skapa något totalt oväntat: en kyrka för alla! En oas som ser o tar vara på allas gudomliga möjligheter o potentialer. En gemenskap med öppna dörrar o fönster - öppna uppåt mot Andens vind o öppna åt sidorna mot en förväntansfull omvärld.
Som talare var hon bättre än jag hade förväntat mig - levande, fri o okonstlad. Frågan är väl om hon vann valet med det här talet? Nån folkfest-stämning infann sig aldrig, trots lite amerikaniserad stil, med vuvuzelor (!) namnskyltar o annat.
Idag (fredag) har jag varit på gutarnas eget olympiska spel, Stångaspelen, o tittat på pärk, en gutnisk sportgren som det inte ens är värt ett försk att försöka förklara. Antingen förstår man allt eller inget. Men det var häftigt att se o uppleva: inspirationen, glädjen, besvikelsen, taktiken.En gotländsk folksport när den är som bäst. Det mest oväntade hände hela tiden: bollen studsade fel i gräset, nån tittade åt fel håll o totalmissade, nån i åskådarmängden tog en sup o diskuterade arttillhörigheten på en överflygande rovfågel (ormvråk, förresten), andra diskuterade kvällens fest... Inget var givet på förhand o känslan av folkfest var total. Vinsterna var givetvis välkomna, men att vara med, att duga, att höra hemma, var ändå i centrum.
Konfirmanderna har jobbat fram en facebook-grupp idag o fyllt sida efter sida med text och foton. Allt andas glädje, lycka, tacksamhet o hopp. Deras förväntningar gick i kras - det blev ett annorlunda o bättre läger än dom tänkt sig. "Vi har fått ställa frågor vi aldrig annars får ställa"..."vi har lärt oss massor om livet"... kommentarerna beskriver det oväntade, det positivt överraskande. Mona Sahlin kanske hade behövt vara med här nån dag för att se o förstå hur ungdomar lever o tänker, drömmer o skapar. Fast, dom har ju inte rösträtt ännu, så dom är väl inte så intressanta för en politiker.
Tyvärr har dom väl inte heller alltid varit så intressanta för kyrkan. Vi som drömt o bett om ungdomar, vi har haft svårt att möta dem på deras egen planhalva. Känslan av att se dessa 14 tonåringar på knä vid altaret i kyrkan ikväll var riktigt häftig. Det var möjligt bara därför att det för dem totalt oväntade hade skett - dom hade blivit tagna på allvar, sedda, älskade för dom dom är. Kravlöst o generöst älskade från minut ett till sista amen. Så enkelt, så genialiskt - men så svårt... Kyrkans hela existens bygger ju på det oväntade - på Guds människoblivande, på en korsfäst men uppstånden o älskande Gud. En Gud som inte kräver utan erbjuder, en Gud som inte går förbi för att man inte råkar tänka "rätt", leva "rätt" eller vara "rätt". Låt oss gå vidare från det förväntade (det begränsande) o ut med budskapet om det oväntades möjligheter (friheten). Låt oss skapa en kyrka som ser o tar alla på allvar, inte bara dom som är som vi förväntar oss. Låt oss bryta ner alla traditionella murar o gränser, för att skapa något totalt oväntat: en kyrka för alla! En oas som ser o tar vara på allas gudomliga möjligheter o potentialer. En gemenskap med öppna dörrar o fönster - öppna uppåt mot Andens vind o öppna åt sidorna mot en förväntansfull omvärld.
onsdag 7 juli 2010
Mode
Idag handlar mycket om vad vi har på oss? Färger, passform, design, märken blir allt viktigare. T.o.m. Alex Schulmans ett åriga dotter har fått en tvådelad bikini (märke/design?).
Här på konfirmationslägret är det helt tvärtom - gränserna för vad som är möjligt o omöjligt tänjs ganska ordentligt, vilket måndagens modevisning ger prov på. Tonåringar med få hämningar, med öppna sinnen o fyllda av nyfikenhet o lär-lusta. Kan man ha det bättre?Förflyttar vi oss 15 km västerut, till Visby, lär väl situationen vara den motsatta, eller som en kompis beskrev verkligheten där: "Dom kommer emot med rosa skjortor o rosébagen i handen o kan inte skilja på höger o vänster...".
Idag har vi besökt döden - studerat gravar o kyrkmålningar i Halla o sen samtalat om symbolernas betydelse o innehåll. Dom tänker i innehåll, inte bara i symbolik o bilder! Häftigt!
Tänk om våra makthavare också skulle lära sig att se till innehåll o inte bara till yta! Det som låtere bra behöver ju inte nödvändigtvis vara det.
Det som är inne kan faktiskt bli perifert, om så för 14 dagar. Det som varit självklart kanske inte alltid är det? Klarar tonåringar av det borde vi gamla uvar också göra det. Syfte, innehåll o mening borde få första parkett - inte bara invanda traditioner o sanningar.
Klarar vi av att se världen med Guds ögon? Se människan, "Ecce homo" - sa Jesus. Människans behov, människans nöd, människans möjligheter, människans inneboende godhet, människans gudomliga ursprung. Tonåringarna på lägret kan det!
tisdag 6 juli 2010
Ovisshet
Just nu präglas tillvaron av ovisshet... Ingen vet riktigt säkert hur tillvaron kommer att formas efter den 19 september. Politikerna försöker överglänsa varandra med fagra löften varvat med pajkastning. "Experter" försöker tolka o bedöma talen i Almedalen: "Vad sa dom egentligen?" Som om människorna (vi) skulle vara dumma o inte kunna förstå o tolka själva!
Idag var det fp-ledaren, major Björklunds tur att framträda. Inte oväntat kom han in på betyg i skolan...som om betyg i första, tredje, femte, sjunde eller nionde klass överhuvudtaget skulle ha nån som helst betydelse för landets o människornas framtid. Varför göra en fråga av en icke-fråga? Är det inte viktigare att vi som föräldrageneration lär våra barn att förstå att dom är värdefulla o viktiga, vare sig dom har ett A, ett vg eller en 3:a i ett betyg eller skriftligt omdöma? Barnens o ungdomarnas framtid avgörs av vårt sätt att bemöta dem, inte i vårt sätt att betygsätta dem! Ser vi barnen? Tar vi dem på allvar? Ger vi dem insikten att livets värde inte består i prestation utan i existens?
Fi-ledaren Gudrun brände visst 100.000 spänn idag. Hade det inte varit smartare att dela ut dem till nån som behövde dom? Undrar om Gudrun inser vad en sån summa hade betytt för ett antal familjer o tjejer i t.ex. Mali eller Haiti? Men, det är klart, dom kan ju inte rösta på Fi (Fy?)... o dom har ju lite andra perspektiv på tillvaron än genderperspektivet...
Tog årets första dopp idag. Sällan har människors blickar på badstranden varit så fokuserade uppåt som idag. Gråa moln tornade upp sig i horisonten o alla stirrade... blir det regn? När kommer första droppen? Ska vi packa ihop... Barnen på stranden struntade i moln o ovisshet. Sanden, vattnet, leken o nuet var viktigare än ev regn eller inte regn. De vuxnas ovisshet o oro smittade aldrig av sig... Dags att lära sig av barnen - fullständigt onödigt att oroa sig. Bättre att anpassa sig till nuet än spekulera om sen´et!
Livet levs o formas nu. Våra val just nu är viktigare än valet i september. Väljer vi det goda, väljer vi att blunda, väljer vi det mindre goda? Vågar vi välja att tro på våra egna möjligheter o inneboende resurser? Vågar vi att trotsa blockgränser o partipiskor? Vågar vi se tillvaron i ett större prespektiv? När vi vågar lyfta blicken från plånboksfrågor till frågor om medmänsklighet o helhet - då släpper ovissheten o liver får en annan mening, ett djupare innehåll...
Idag var det fp-ledaren, major Björklunds tur att framträda. Inte oväntat kom han in på betyg i skolan...som om betyg i första, tredje, femte, sjunde eller nionde klass överhuvudtaget skulle ha nån som helst betydelse för landets o människornas framtid. Varför göra en fråga av en icke-fråga? Är det inte viktigare att vi som föräldrageneration lär våra barn att förstå att dom är värdefulla o viktiga, vare sig dom har ett A, ett vg eller en 3:a i ett betyg eller skriftligt omdöma? Barnens o ungdomarnas framtid avgörs av vårt sätt att bemöta dem, inte i vårt sätt att betygsätta dem! Ser vi barnen? Tar vi dem på allvar? Ger vi dem insikten att livets värde inte består i prestation utan i existens?
Fi-ledaren Gudrun brände visst 100.000 spänn idag. Hade det inte varit smartare att dela ut dem till nån som behövde dom? Undrar om Gudrun inser vad en sån summa hade betytt för ett antal familjer o tjejer i t.ex. Mali eller Haiti? Men, det är klart, dom kan ju inte rösta på Fi (Fy?)... o dom har ju lite andra perspektiv på tillvaron än genderperspektivet...
Tog årets första dopp idag. Sällan har människors blickar på badstranden varit så fokuserade uppåt som idag. Gråa moln tornade upp sig i horisonten o alla stirrade... blir det regn? När kommer första droppen? Ska vi packa ihop... Barnen på stranden struntade i moln o ovisshet. Sanden, vattnet, leken o nuet var viktigare än ev regn eller inte regn. De vuxnas ovisshet o oro smittade aldrig av sig... Dags att lära sig av barnen - fullständigt onödigt att oroa sig. Bättre att anpassa sig till nuet än spekulera om sen´et!
Livet levs o formas nu. Våra val just nu är viktigare än valet i september. Väljer vi det goda, väljer vi att blunda, väljer vi det mindre goda? Vågar vi välja att tro på våra egna möjligheter o inneboende resurser? Vågar vi att trotsa blockgränser o partipiskor? Vågar vi se tillvaron i ett större prespektiv? När vi vågar lyfta blicken från plånboksfrågor till frågor om medmänsklighet o helhet - då släpper ovissheten o liver får en annan mening, ett djupare innehåll...
måndag 5 juli 2010
Längtan
Politikerna med svans i Visby just nu styrs av längtan efter makt o fri mat/dryck. Skapas det nåt överhuvudtaget? Förbättrar Almedalsveckan livet för alla som längtar efter nåt mer? Löften har ingen ännu kunnat överleva på. Nästa vecka städas allt bort o 1400 seminarier o 7 politikertal faller snart i glömska. Vinnare är dom som lever på turismen på ön - alla andra är förlorare.
Fotbollsnördarna längtar efter semifinaler, bronsmatch o final. Snart är VM-äventyret över för denna gång, men har sydafrikas fattiga fått ut nåt av det? (möjligtvis tinnitus av alla vuvuzelas?)
Har 14 årige Jonathan i Port Elizabeths kåkstäder vunnit nåt?
Är inte VM ett evenemang för dom som redan har o kan o tror sig äga världen? VM skapar glädje hos en vinnande nation - alla andra är förlorare!
Konfirmationslägret har gått in på sin sista vecka. Jag är fullständigt övertygad över att dom 14 ungdomar som lever här just nu, utan datorer o tv, men med samtalet o livsfrågorna i centrum, är dom stora vinnarna. Aldrig mer upprepas detta - once in a lifetime! En unik möjlighet att leva tillsammans o fundera kring livets stora frågor. Här förändras världar! O dom längtar efter mer... Dom tillhör vinnarna! Det finns hopp!
Som kyrka o som kristenhet har vi en unik chans att förändra världen - om vi bara inser att vi kan o får, om vi bara bestämmer oss för att skapa förändring, om vi bara vågar ta evangeliets längtan på allvar. Evangeliet handlar om en rättvis fördelning av allt - av nåd, av ekonomi, av möjligheter. Det handlar inte om att ta från dom rika o ge till de fattiga - nej, snarare om insikten att dela med sig. Allt är vårt!
Jag kan aldrig fatta att vi slåss o strejkar för några procentenheter, när större delen av världens befolkning längtar efter mat för dagen, rent vatten, nånstans att bo, frihet från förtryck o ångest, längtar efter att kunna ge sina barn en framtid o ett liv. Jag kan ännu mindre fatta hur vi tillåts spekulera bort miljarder i aktie- o optionsspel, i ekonomiska vansinnestransaktioner, i skatteplanering o rent svindleri.
Vore det inte ett fantastiskt grepp av riksbanken att höja räntan o staten skulle låta räntehljningen gå till bekämpning av fattigdom? Då skulle vi kanske äntligen nå upp till 1% målet o däremed möta en del av den längtan efter framtid o rättvisa som finns i tredje världen?
Jag längtar efter den dagen när världen blir en rättvis plats - när inte längtan efter makt, ekonomisk girighet eller medmänsklig snålhet styr. När medmänsklighet styr! Risken är bara att min längtan förblir en dröm...
Fotbollsnördarna längtar efter semifinaler, bronsmatch o final. Snart är VM-äventyret över för denna gång, men har sydafrikas fattiga fått ut nåt av det? (möjligtvis tinnitus av alla vuvuzelas?)
Har 14 årige Jonathan i Port Elizabeths kåkstäder vunnit nåt?
Är inte VM ett evenemang för dom som redan har o kan o tror sig äga världen? VM skapar glädje hos en vinnande nation - alla andra är förlorare!
Konfirmationslägret har gått in på sin sista vecka. Jag är fullständigt övertygad över att dom 14 ungdomar som lever här just nu, utan datorer o tv, men med samtalet o livsfrågorna i centrum, är dom stora vinnarna. Aldrig mer upprepas detta - once in a lifetime! En unik möjlighet att leva tillsammans o fundera kring livets stora frågor. Här förändras världar! O dom längtar efter mer... Dom tillhör vinnarna! Det finns hopp!
Som kyrka o som kristenhet har vi en unik chans att förändra världen - om vi bara inser att vi kan o får, om vi bara bestämmer oss för att skapa förändring, om vi bara vågar ta evangeliets längtan på allvar. Evangeliet handlar om en rättvis fördelning av allt - av nåd, av ekonomi, av möjligheter. Det handlar inte om att ta från dom rika o ge till de fattiga - nej, snarare om insikten att dela med sig. Allt är vårt!
Jag kan aldrig fatta att vi slåss o strejkar för några procentenheter, när större delen av världens befolkning längtar efter mat för dagen, rent vatten, nånstans att bo, frihet från förtryck o ångest, längtar efter att kunna ge sina barn en framtid o ett liv. Jag kan ännu mindre fatta hur vi tillåts spekulera bort miljarder i aktie- o optionsspel, i ekonomiska vansinnestransaktioner, i skatteplanering o rent svindleri.
Vore det inte ett fantastiskt grepp av riksbanken att höja räntan o staten skulle låta räntehljningen gå till bekämpning av fattigdom? Då skulle vi kanske äntligen nå upp till 1% målet o däremed möta en del av den längtan efter framtid o rättvisa som finns i tredje världen?
Jag längtar efter den dagen när världen blir en rättvis plats - när inte längtan efter makt, ekonomisk girighet eller medmänsklig snålhet styr. När medmänsklighet styr! Risken är bara att min längtan förblir en dröm...
söndag 4 juli 2010
Ansvar
Har varit på gudstjänst i Visby idag. Politikerveckan startade o gudstjänsten i Metodistkyrkan var tillsammans med Broderskapsrörelsen. Peter Weiderud (ordf. för Broderskap) predikade o konfirmanderna sjöng.
Stan är full av politiker o lobbyister o journalister o annat löst folk - o värre lär det bli...
Peter W predikade om behovet för både kyrkor o politiska partier att ta dagens ungdomar på allvar, att bygga broar o att se o ta vara på det engagemang som finns hos ungdomar idag.
Han satte tummen på ett av kyrkans största problem - att inte se o bry sig om unga människors liv, energi o engagemang. Vi har ju missat ett par generationer snart o om vi inte tar situationen på allvar kommer vi att marginaliseras ännu mer.
Har också haft fantastiska samtal med konfirmanderna om livet o framtiden, mening o möjligheter. Tänk att de vågar tänka högt inför en gammal uv! Jag lider med kyrkan som inte når fram till dem i vardagen. Nu har vi två veckor (konfirmationslägret) då vi kan förmedla liv, hopp, kärlek o tro - sen kanske vi aldrig mer får chansen - om vi inte tar dem på allvar o formar morgondagens kyrka efter deras verklighet! Vi måste våga ta det ansvar som är vårt - att "se människan".
Detsamma gäller ju också politiken. Dagens unga är mer medvetna än nånsin o behov av ett annat o nytt sätt att tänka o leva, men tas inte på allvar...inte av Fredrik, Mona, Lars o de andra. Biskop Lennart hade en fin appell i Almedalstidningen till talarna - "håll er till grundvärdena o inte till de grunda värdena".
Missa inte chansen - ta livet, nuet o ungdomarna på allvar!
Stan är full av politiker o lobbyister o journalister o annat löst folk - o värre lär det bli...
Peter W predikade om behovet för både kyrkor o politiska partier att ta dagens ungdomar på allvar, att bygga broar o att se o ta vara på det engagemang som finns hos ungdomar idag.
Han satte tummen på ett av kyrkans största problem - att inte se o bry sig om unga människors liv, energi o engagemang. Vi har ju missat ett par generationer snart o om vi inte tar situationen på allvar kommer vi att marginaliseras ännu mer.
Har också haft fantastiska samtal med konfirmanderna om livet o framtiden, mening o möjligheter. Tänk att de vågar tänka högt inför en gammal uv! Jag lider med kyrkan som inte når fram till dem i vardagen. Nu har vi två veckor (konfirmationslägret) då vi kan förmedla liv, hopp, kärlek o tro - sen kanske vi aldrig mer får chansen - om vi inte tar dem på allvar o formar morgondagens kyrka efter deras verklighet! Vi måste våga ta det ansvar som är vårt - att "se människan".
Detsamma gäller ju också politiken. Dagens unga är mer medvetna än nånsin o behov av ett annat o nytt sätt att tänka o leva, men tas inte på allvar...inte av Fredrik, Mona, Lars o de andra. Biskop Lennart hade en fin appell i Almedalstidningen till talarna - "håll er till grundvärdena o inte till de grunda värdena".
Missa inte chansen - ta livet, nuet o ungdomarna på allvar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)