Vägen till livet

Predikan i Västervik imorgon (25 april)

Att vara på väg... Jag har rest ovanligt mycket de senaste åren o varje gång bär jag med mig en liten gnutta oro. Jag har upplevt misslyckade landningsförsök, bombhot i luften o våghöjder som överstigit vad jag upplevt acceptabelt. KAnske inte så konstigt att vara lite orolig. O jag är långtifrån ensam...

Visst är det så att livet präglas av en intellektuell visshet, men samtidigt en känslomässig oro. Jag vet att det sämsta/farligaste transportmedlet är bil, men när jag körde till Västervik idag var jag inte ett dugg orolig. Hjärnan säger en sak: det är farligt. Hjärtat o sinnena säger en annan: jag är trygg, för jag styr själv. Det här gäller oxå på trons omrpåde. Vi kan vara hur övertygade som helst om Guds närvaro, om Guds möjligheter o Guds omsorg om våra liv - men ändå finns tvivlet o osäkerheten där rätt som det är. Osäkerheten som föds av signaler utifrån, av världshändelser (man kan ju bara undra hur mycket flygrädsla som det isländska askmolnet skapat?), av rädslan för andra människors tankar o åsikter, men oxå av mina egna upplevelser o i stort sett alla yttre impulser. En osäkerhet som gör att vi tvivlar - tvivlar på oss själva, tvivlar på verkligheten, tvuivlar på möjligheterna, tvivlar på Gud.

Det var det som hände med Tomas o Filippos i dagens text (Joh. 14:1-14). Det utspelar sig redan innan påsken o Jesus är alltså levande bland dem. "Känn ingen oro" - så enkelt att säga. "Tro på Gud o tro på mig" - lika enkelt det! Men dom hade inte förstått det Jesus försökt säga o göra, trots att dom levde i en närmast total gemenskap med honom. JAg vet inte riktigt vad som skulle ha behövts för att dom skulle inse vad o vem Jesus egentligen var o vad han kunde betyda i deras liv. Dom ställde frågor, som med facit i hand verkar knäppa, men som var relevanta för dem just då. Han var ju där, han som skulle visa dem vägen till livet, han som var sanningen o som personifierade Gud själv. Frågor som säkert många fler borde ha ställt.

Jag möter ofta människor som lever med oro - för framtiden, för nuet, för ekonomin, för barnens hälsa, för döden, för andras åsikter, för allt mellan himmel o jord. Människor som inte riktigt har hittat sin trygga plats i tillvaron, vars vardag o liv är hotade om de inte har kontroll. De flesta erkänner sin oro o därför blir den hanterbar, men många gär det inte, vilket leder dom till rätt knepiga situationer. Att hjälpa en människa som inte erkänner att hon behöver hjälp är inte lätt. Jesus blev korsfäst av dom som inte ville ha honom. MAssor av människor struntar idag i kyrkan o vårt budskap, för dom vill inte ha det, dom behöver det inte!

Varför låter vi ibland vår oro styra våra liv? Varför vägrar vi ibland erkänna att vi tvivlar? Är det för att vi lärt oss att inte visa oss svaga? Eller är det för att fly undan det som känns som en brist eller fel? Varför vill vi korsfästa dom siom inte tycker som vi? Vilka krav ställer vi på oss själva? Vilka krav ställer vi på andra? Är det samhället som sånt, eller när det gäller tron, är det kyrkan som sån som skapar villkoren för livet? Måste vi vara perfekta, utan brist eller fel, utan rätt att misslyckas? Samhällets o gemenskapens dom kan ibland vara oerhört hård o förnedrande - därför tiger vi hellre o lider, eller blundar o går vidare på egen hand...

Men är det det livet vi vill ha? Är det så vi vill leva?

När Jesus håller det här talet om vägen till livet, så menar han ett helt annat liv. Hans uppgift var att förändra det som blivit snett i tillvaron. Livet med stort L! Ett liv i frihet, där tvivel o osäkerhet accpeteras men är hanterbara faktorer, därför att det finns ett skyddsnät, nämligen Gud själv, o även i viss mån (i idealfallet) församlingen/gemenskapen.

Ni skulle bara veta vilka dumma frågor jag möter ibland i samtal med människor - o samtidigt är det dom bästa frågorna., för dom blottar jaget. Eller hur många som plötsligt tystnar när dom får veta att jag är präst. Den spom vågar ställa en vansinnig fråga, beskriva sitt eget tvuivel på jungfrufödsel, uppståndelse, under, ja t.o.m. existensen av en god Gud, har också utlämnat en bit av sig själv o är värda att ta på bautastort allvar.

För det är först då, när vi erkänner att vi inte vet vägen till lvet, som vi kan finna den. Först när vi vår egen svaghet (i våra egna ögon) upptäcker vi att vi faktiskt är starka. Då vi vågar sätta ord på vårt tvivel o vår oro, kan vi finna svaren som ger en mening. För det självklara är inte alltid självklart.

Under året har jag två gånger blivit anmäld till biskopen av en kollega, för att ha skrivit eller sagt saker som inte stämmer med vår kyrkas lära. Första gången när jag sa att Gud kanske inte egentligen är så värst intresserad av vem som gifter sig med vem o att Metodistkyrkan i världen styrs av en konservativ majoritet. Andra gången nu i veckan, när jag undrade om det faktiskt var så att Jesus betalade ett pris för mänskligheten då han dog på korset? Varför skulle Gud, som älskar sin mänsklighet, kräva ett blodsoffer av sin son för att fortsätta älska? Vad är det för Gudsbild vi då målar upp? Kan det inte snarare vara så att Jesus dör på korset bekräftar hur ofantligt stor Guds kärlek till mänskligheten är, att Gud t.o.m. ger sitt liv för att visa sin kärlek. Den man älskar är man ju beredd att dö för! Det är tydligen så att detta med att ställa frågor eller kommentera kan rubba andras trygghet o trolla fram "korsfäst-rop" igen. Anjhängarna till översteprästerna är fortfarande aktiva! O ändå var det just människor med "fel" tro (kvinnan vid Sykars brunn, den kananeiska kvinnan som rör vid Jesu mantel, en romersk officer) vars tro han berömmer!

Livet handlar om att våga öppna sina ögon o se de möjligheter som finns. Inte fly in i det som varit (vare sig det handlar om teologi eller mänskliga traditioner), inte bortförklara med gamla händelser o tolkningar som inte är relevanta i dagens samhälle, inte heller drömma sig bort till en framtid som inte finns. När det gäller den nya kyrkan (Baptist + Mission + Metodist) så har samtalen nu fastnat i detaljfrågor kring vem som har rätt att dela ut nattvard, vem som får vara med i församlingen, vigslar av samkönade, vem som får bestämma, namnfrågor... o så har vi tappat visionen med en ny kyrka för nya människor, där människor kan känna sig välkomna med sina frågor, sitt tvivel, sin oro, sin längtan, sitt sökande - o finna tillhörighet, närvaro o gemenskap. Nu håller vi på att skapa en ny kyrka för oss själva?

Livet är här o nu, o det är det livet vi måste leva med, lära oss hantera o utveckla genom att vara ärliga - mot oss själva, mot varandra o mot Gud. Genom att ge oss själva o andra rätten att ställa dom där dumma frågorna, tvivla, vara svaga, men ändå drivas av viljan av att finna svaren, finna sanningen o meningen med tillvaron. O samtidigt vet vi att det hela tiden finns ett skyddsnät, en Gud som älskar, en Gud som förstå, en Gud som vill mitt bästa - utan att jag måste förställa mig. Men för att kunna fyllas på, måste det ibland först tas bort. Kärleken driver ut rädslan skrev Paulus. För att kunna skapa nytt, måste Gud först tillåtas bryta ner det gamla.För att forma nåt nytt krävs en öppenhet, ärlighet o medvetenhet.

Det handlar om att
VETA - att du är älskad precis som du är o att det finns ett skyddsnät. Kristus dog o uppstod för dig, just du är älskad för den du är, inte för den du kan bli! Då kan du oxå
VÅGA - vara dig själv, öppen o ärlig o medveten, för då kan du oxå finna
VILJAN - att leta efter det liv som är gott, som är meningsfullt o som är ditt. O då kan du
VINNA - d.v.s. finna det som Gud har i beredskap för just ditt liv!