Vilket samhälle o kyrka vill vi ha?

Människor har i alla tider upplevt att de blivit ifrågasatta: vad de än presterat har de inte räckt till - och det gäller allt i livet: i relationer, i arbetslivet, i kyrkan... För höga krav ställs på oss o vi ställer höga krav på oss själva o andra, o framförallt falska krav. Samhället har skapat ideal som ingen kan nå upp till, arbetslivet driver folk in i väggen med sina krav på effektivitet, kyrkan har byggt upp dogmer o teologier som är direkt människofientliga o som gör Gud till nåt annat än Gud. Vi har skapat en kyrka som ingen vill ha, inte Gud, inte vi själva, inte vanligt vettigt folk!

Vad är det för samhälle vi vill ha i framtiden?
Vad är det för kyrka vi vill ha i framtiden?

Vill vi ha ett samhälle som trampar på dom små o svaga o belönar dom rika o duktiga? På Gotland har politikerna beslutat att dra in 100 tjänster, "utan att det märks" sa nämndens ordförande (!), samtidigt som man planerar att bygga en arenahall för de duktiga o starka, medan man drar in på kultur, fritid o ungdomar. Samtidigt som notan för kongresshallen blev "bara" 47 miljoner dyrare... Nu drar man in småfolket, medan det kanske borde dras in på toppen!

För ett tag sen våldtogs förnedrades en 14 åring o blev sedan hatobjektet i samhället o alla (nästan) svek. Att hon lever idag är ett under, o det är inte tack vare samhället eller kyrkan!
Hon lever trots dem! Hur hon skall orka o våga lita på samhället o kyrkan är en verklig fråga! O hon är inte ensam...

Missionskyrkan, Baptistkyrkan o Metodistkyrkan är på g att skapa en ny gemensam kyrka, men vad är det för nåt som blir till?`Från början fanns visionen om en öppen och generös kyrka med högt tilöl tak o låga trösklar. En kyrka för o av alla människor. Idag diskuterar vi inte hur detta skall kunna bli verklighet, men vi diskuterar vad man ska kalla ledaren, vem som skall få dela ut nattvard, vilket dop vi skall godkänna, vad sakrament egentligen betyder... Vart tog visionen vägen? Skapar vi bara nåt för att möta våre egna behov? Blundar vi för att människor, unga som gamla, har det tufft, riktigt tufft i samhället idag?

Är det dags att inse att kyrkans tid är ute, om inte vi vågar ta nya steg för att verkligen vara kyrka o inte en intern gemenskap av likasinnade?