Att leva tillsammans

När två människor flyttar ihop, när två kyrkor förenas, när en familj utökas med barn (eller hund!) - så krävs planering, men framförallt anpassningsförmåga. Det handlar om att ge o ta, att offra o acceptera, att tänka om o tänka nytt, att finna nya gränser. För till syvende o sist handlar allt om våra gränser, vårt jag, vår identitet, våra visioner o mål.

Perfektionismen möter "låt gå mentaliteten" i dess olika former, o krocken är ett faktum. Att kunna se förbi gränsernas absoluta ramar är en konst som är få förunnat o som är bland det svåraste att hantera. För gränserna finns där för vår egen trygghets skull. Vi har skapat dem o gör oftast allt för att bevara dom, för dom ger oss trygghetskänslor: rätt/fel, accepterat/inte accepterat, möjligt/omöjligt. Men det går att lära gamla hundar sitta - om man vill! Eller så kanske det handlar om att inte ens försöka, för varför ska vi alla vara lika?

När det gäller relationer är vi människor duktiga på att anpassa oss. Vi är beredda att offra ganska mycket för att relationen med den vi älskar, dom som står oss närmast, skall fungera. Vi lär oss uppskatta nya vanor, vi tolererar åsikter som vi kanske inte egentligen delar, vi formas alldeles frivilligt o automatiskt. För kärlekens skull. Visst finns det gränser som vi inte kan överskrida, men vi ger sällan upp totalt. Om relationen inte funkar, kämpar vi tills den funkar igen eller det visar sig att den inte kommer att funka. Men de flesta går även då vidare in i nya relationer. För så viktig är relationen för de flesta - att höra till, att få vara en del av, att dela, att ge o ta.

För ett tag sen såg jag en film på färjan. En reprik fastnade mer än andra i en diskussion mellan chefredaktören o en journalist, där journalisten ville byta från att skriva krönikor till att bli "riktig" reporter. Han hade lyckats bättre med krönikorna än någon tidigare, men ville ändå byta. Varför? Jo. för han såg sig själv som en reporter. Chefredaktörens svar var suveränt: "Ibland kommer livet med bättre erbjudanden".

När det gäller kyrkan så reagerar vi oftast helt annorlunda än i andra sammanhang. Vi har våra cementerade åsikter, traditioner o vanor som är svåra att ändra på minsta punkt. "Sådär har vi aldrig gjort", "Sådär får man inte tänka" "Ni har fel - vi har rätt". Om så Jesus skulle komma tillbaka idag så skulle endel knappast vilja ändra på nåt ändå.

Vi är inte beredda att kompromissa, vi är inte beredda att ge upp vår teologi o våra inlärda vanor. Vi har svårt att gå vidare, även om livet kommer med bättre erbjudanden. När ska man döpas? Vem får ta emot nattvarden? Vem är innanför o utanför gemenskapen? Vem får älska vem o när? Vem kommer till himlen? Vad är rätt tro?

För Jesus var inget så heligt att det inte gick att ändra på! Han anpassade sig till varje situation. för han såg verkligheten o levde upp till den. Visst hade han också gränser, men han hade en förmåga som var större än de flesta - han var anpassningsbar utifrån människor situation o behov.

När ska vi inse att relationer förändras, att vi får förändras, att verkligheten förändras o att vi inte har rätt att stå still? Människorna runt omkring kyrkan har inte förlorat hoppet o tron på livet, på relationer, på att leva tillsammans, på att det finns en sanning att leva för - men de har förlorat tron på kyrkan. Varför? Kanske för att vi inte kan leva tillsammans, för att vi inte vill eller kan anpassa oss till de behov som vår värld har idag?

Om kärleken till en annan människa gör det möjligt att anpassa sig o acceptera förändring o utveckling som nåt naturligt, borde då inte kärleken från Gud o vår kärlek till Gud, o sen kärleken till varandra göra det fullständigt självklart att anpassa oss o göra ett ännu större "offer"?