Besök i min gamla kyrka

Idag hade jag förmånen att predika i gudstjänsten i Marieborgskyrkan, en ekumenisk församling (Baptist/Metodist/Mission) i Västervik. Det kändes riktigt gott att komma hem till en kyrka jag var med o skapade för 23 år sedan och jobbade i 4 år.

Församlingen har gått igenom en jobbig period det senaste året o söker nu ny pastor. Några uttryckte sin oro inför framtiden, känslan av att visionerna har gått förlorade i letandet efter en väg in i framtiden. Nåt som är ganska naturligt när man inte riktigt ser vägen o inte kan finna en gemensam väg, när man inte orkar eller vågar tänka nytt. Detta gäller ju i alla sammanhang - det är svårt att komma överens, svårt att ge med sig, svårt att lämna det gamla, svårt att tänka nytt... Vi vet oftast vad som måste till, men vi vågar eller orkar eller vill inte alltid.

Men kanske handlar det helt enkelt om att vi har så lätt att fastna i det dystra o fokusera på problemen? För när jag läser om vad som sker, lyssnar till folks tankar o upplevelser o jämför med många andra församlingar, så ser jag oändliga möjligheter för Marieborgskyrkan o många andra församlingar. Det som måste ske är att vi vågar lyfta blicken, vågar se på möjligheternas Gud o inte tänka "omöjliga" tankar. Vi har resurser, vi har möjligheter, vi har kunskapen - men vågar vi? Vill vi?

Detta gäller ju allt! Vågar vi tänka nytt, pröva nytt o göra nytt?

Om kyrkan skall ha en framtid, om församlingarna skall ha en framtid, så måste vi inse att vi kan skapa den framtiden! Vi måste tro att Gud har gett oss uppgiften! Vi måste tro att vi tillsammans kan förändra tillvaron! Vi är utvalda, kallade o utrustade för att vara redskap för att förändra världen! Synd bara att vi i kyrkan inte ens alltid kan komma överens om hur vi vill att världens skall förändras!