Tro - kamp eller glädje?

För väldigt många människor är livet en kamp. En kamp för överlevnad, en kamp för relationens överlevnad, en kamp mot dåligt självförtroende, en kamp för att få ekonomin att fungera, en kamp att hitta mål och mening.
Genom historien har kyrkan gjort massor för att underlätta livet för många människor. Tron har betytt o betyder mycket. Men samtidigt har kyrkan också skapat kamp. Vi har varit bra på att peka på möjligheter och resurser, peka på fel o brister, men vi har varit sämre på att lätta på människors bördor. Få människor söker idag lättnad på sitt bagage i just kyrkan. Det finns liksom inte i deras världsbild, tyvärr.
Är det så att att tro o kyrka förlorat så mycket på livsbörsen att ingen ens funderar på att satsa när vi försöker göra en nyemission? Vi som ju bär på ett arv om att bära varandras bördor!

Kan du formulera din tro o leva ut din tro så att andra kan se den o finna glädje genom den? "Delad glädje - dubbel glädje" - är det sant? Tror du på glädjen som det naturliga tillståndet i tillvaron, medan kampen bara är parentetisk? Eller har vi köpt pessimisternas budskap: "Jesus led, alltså måste vi lida". Jag tror inte en sekund på att Gud vill att vi skall lida eller att livet ska vara fyllt av kamp. Ändå upplever så många just mer kamp än glädje? Är det för att vi inte ser det goda? Att vi ser lampan som inte lyser, men missar alla tusen som lyser! Eller är det för att vi accepterat Murphys oskrivna lag om allting jäkelskap? Ska livet alltid vara som en fjärdeplats?

Genom åren har jag själv ofta upplevt tron som en kamp. Den så självklara tillvaron har rubbats av omständigheter. Jag har tvivlat (o tvivlar än idag!) på mycket: på mig själv, på andras vilja o intentioner, på livets mening, på kyrkan - men jag har faktiskt aldrig tvivlat på Gud (o att Gud är god o vill gott!). Hur kommer det sig att Gud är så självklar?
Jag tror det delvis beror på att jag kan peka på några exakta datum när Gud blivit så levande att det bara inte går att bortförklara eller tvila på. 4 januari 1981 kl. 22.30...3 januari 1982 kl. 21.25... Men delvis beror det också på ett medvetet val! Jag har valt att o vill tro på en GOD Gud som vill alla människor gott.
Alla kan inte det, tro på en god Gud när livet är ett helvete eller finna dom där exakta tidpunkterna, minnas dom där stora upplevelserna.. Men alla kan få vissheten om att livet inte alltid är en fjärdeplats. Att livet faktiskt inte behöver vara en ständig kamp, därför att det finns en som kämpat vår kamp och som vill att vi ska uppleva glädje...Men hur? Men varför?

Innerst inne tror jag det handlar om att våga o våga välja! Våga tro på sig själv, hur svart livet än ter sig, men också våga dela med sig av sin kamp, sin sorg, sitt tvivel. O det är svårt i ett sammanhang där det är skamligt att vara svag...

Det finns så många stora människor i det lilla. Människor som lyssnat o lyssnar, varit o är närvarande, velat o vill gott - jag hoppas du får möta en sån människa o att du själv väljer att o orkar vara en sån! För du behövs! Du har resurser som du knappast anade du hade - för ingenting blir plötsligt omöjligt... Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret!