Konferens, dag 2

Idag kan man glädjas åt att motionen om en förändrad syn på sexualitet har passerat det första nålsögat på väg mot godkännande av konferensen. Beredningsgruppen rekommenderar att konferensen antar två av tre att-satser o att den tredje att-satsen skrivs om något. Jag accepterar den nya skrivningen, för helheten innebär att diskriminering pga sexuell läggning förbjuds o skall motverkas, att en arbetsgrupp skall tillsättas för att arbeta med frågan om synen på sexualitet inom kyrkan o att ett arbetsmaterial att användas i undervisning skall tas fram under året.

Den att-satsen som skrevs om innehöll en rekommendation att göra ett förslag att skriva om våra sociala principer så dom motsvarar den uppfattning som råder inom kyrkan i Sverige. Anledningen till att den inte godkändes rakt av var att man i utskottet inte var helt säkra på hur församlingarna egentligen tänker om detta o vill utreda det först. Rädslan för att det också handlade om ett godkännande av samkönade äktenskap var ett hinder för direkt godkännande.

"A small step for mankind" kan man väl säga.

Eftersom ett internationellt arbete pågår kring skrivningen i dom sociala principerna, så är det helt ok att vi i Sverige inte gör samma jobb. Jag sitter ju med i gruppen som försöker finna en ny formulering som är inklusiv o inte exklusiv.

I övrigt togs kabinettets rapport emot positivt - en helt annan känsla en de senaste åren när vår rapport föranledde häftiga reaktioner o diskussioner o helt försvann i detaljdiskussioner.

Alltså en bra dag så långt. Snart dags för en mingelfest på slottet med landshövdingen.

Konferens, dag 1

Efter en tidig morgon (klockan ringde 3.45) anlände jag till Örebro kl. 13. Direkt två sammanträden och hann precis checka in på hotellet innan det var dags för inledningsgudstjänst o sen ännu ett sammanträde - tröttheten börjar ta ut sig. Är det värt det?

Många tankar snurrar - positiva (om vissa människor) o negtiva (kring meningen)... Livet kunde förstås vara enklare, men det känns ändå ganska gott just nu. Imorgon börjar allvaret - då kommer diskussionerna igång om framtiden. Vad vet vi egentligen om den? Kan man planera för en framtid? Kan man drömma?
Man måste planera o drömma! Annars orkar men inte.

Hur ser dina drömmar ut?

Mina handlar om lycka (o jag är lycklig), men också om en kyrka som berör vanliga människor. En kyrka som kan ge människor mening o hopp, utan att fördöma o kräva. En kyrka med verkliga "Open minds - open hearts - open doors", inte bara ord om det. En kyrka som ser o tar vanligt folk på allvar o möter dem där de är. O dit har vi en låååång väg att gå.

Men hur når vi dit? Är det möjligt att skapa en kyrka av o för vanligt folk? Vill vi det - eller vill vi bara ha en kyrka för oss själva? Vill vi ha en kompromisskyrka som inte berör, som inte ser, som inte möter behov dagens samhälle har, utan ger färdiga svar på frågor som aldrig ställs, som kräver mer av människor än Jesus gjorde?

Vi skall ändå försöka skapa den nya kyrkan - en kyrka som berör. Det är den utmaningen vi alla möter nu i Örebro o under året som kommer. Må den bli öppen o inte sluten, må den bli inbjudande o inte exklusiv, må den bli profetisk o inte bakåtsträvande! Då finns det hopp för både kyrka o mänsklighet!

Bönen - en möjlighet?! (Predikan 9.5)

Som barn fick jag lära mig att jag kunde berätta allt för mina föräldrar. Dom var beredda att lyssna o hjälpa till, om det stod i deras makt. Dety kändes naturligt o bra, och som barn berättade jag allt för dem. Dom märkte ganska snart när nåt var fel, så att ljuga var svårt o faktiskt onödigt. Ändå hamnade vi tillslut i den situationen att det inte var självklart att berätta hela sanningen eller säga allt. Frigörelseprocessen tog fart. Det är nog en ganska naturlig process i de flesta famlijer, men det är ju ändå trist att det skall behöva vara så.

Lärjungarna ville lära sig att be. Jag vet inte riktigt vad dom var ute efter, för att be för dem var väl lika självklart som att andas. Dom var ju judar. Kanske var dom ute efter dom magiska orden som skulle blidka Gud lite extra o resultera i stora belöningar - en sorts framgångsteologi alltså? Eller så ville dom bara impa på Jesus, vara lite extra fromma. Men att lära sig be - funkar det? Att lära sig vara ärlig inför Gud?

Jo - det funkar, för detta med ärlighet är en träningsfråga. Vi måste våga lita på varandra i en relation (vilken som helst). Vi anförtror inte allt med en gång. Ett steg i taget...

Att frigöra sig från sina föräldrar innebär, i de sunda fallen, inte att klippa alla band - snarare att våga leva sitt eget liv, men med vetskapen om att nån finns där som tar emot o stöttar. Samma sak är det ju med Gud. Ju mer vi lär känna Gud, desto mindre viktiga blir orden, desto självklarare är relationen - för vi vet ju att Gud är god o att Gud vet allt, hör allt o vill gott...på gott o ont,.

Svarete lärjungarna fick var den bön vi kallar Herrens bön. Ett skolexempel på prioriteringar i bönen. Inte så att Gud inte hör andra böner, för Gud läser oss som en öppen bok. Gud känner våra behov o är beredd att lyssna o agera.

Men Gud först: "Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma". En bön om rättvisa o fred. Först när Guds rike är fullbordat på jorden skapas sann o äkta tillvaro. Vi människor är mästare på att skapa orättvisor, våld, hat o lidande. T.o.m. när vi tror oss skapa fred, så blir resultatet motsatsen (se bara på Irak o Afghanistan!). Men allt detta skall en dag förändras för alla människor. I väntan på Guds rikes fullbordan är det vår uppgift att bygga riket här o nu. Att förbereda, att plantera idéer, att kämpa för det goda, för de små o förtryckta o med eget exempel visa hur Guds rike kan fungera. Guds rike dimper inte ner från himlen en dag när Gud är på extra gott humör - nej, Guds rike finns här o nu, i dej o mej. Förutsättningarna för rättvisa o fred, harmoni o jämlikhet finns mitt ibland oss - i oss!

Sedan vi: "Ge oss idag det bröd vi behöver". En bön om att Gud skulle fylla alla våra behov. En bön som i västvärlden tycks ohyggligt besvarad, även om somliga går i strejk för att få lite mer eller svarar med våldsamma upplopp o demonstrationer när nån vill försämra våra livsvillkor en aning. Mat o hem, skola o jobb, sjukvård o framtidstro, trygghet o liv - allt finns här o nu. Men inte för alla, inte överallt. Vi har det för bra - på andras bekostnad. Vi, ca 10% av världens befolkning använder ca 90% av tillgångarna för att skapa allt annat än Guds rike! Vi har skapat vår egen slags framgångsteologi - född i väst innebär per automatik att vi skall ha allt o mer därtill. Jag undrar stilla vad USA´s vansinniga invasion av Irak o Afghanistan kostat i pengar - o vad man kunde ha gjort för alla dessa tusentals miljarder i stället? Kanske hade man kunnat utrota terrorismen om man valt att möta människors behov istället? Men som vanligt - våld, kaos o hat! För att inte tala om vad man kunde göra för dom drygt 400 miljoner som en ny lyxarenahall (som ingen riktigt tycks vilja bygga o driva!) i Visby kommer att kosta. En hall för dom få o rika. Inte att undra på att bönens nästa del blir som den blir...

"Förlåt oss våra skulder". En bön om förändring i vårt eget liv! Det är alltid så enkelt att lägga skulden på nån annan. Kapitalismen, kommunismen, alliansen, oppositionen, marknadskrafterna, grannen, fundamentalismen, liberalismen ... Det börjar alltid i ditt o mitt eget hjärta o med våra beslut, med våra ställningstaganden, med våra prioriteringar, med vårt agerande! O nog har vi lite dåligt samvete alltid...

"Liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss". En bön om upprättade relationer. För det mesta i livet bygger på relationer. Till våra nära o kära, till arbetskamrater, kolleger, grannar, främlingar o Gud. Så mycket ont har gjorts som ett resultat av hat o rädsla. I närmiljön, i världen i stort...igår, idag o imorgon. Så mycket grymhet för att tillfredställa "jaget" o vår tro på att vi har större rätt än alla andra. Vi har ibland glömt bort att vi i varje människa vi möter. möter vi den uppståndne Kristus. I barnet som letar mat på soptippen i Manilla, i den aids-sjuke unga mamman i Uganda, i alkoholisten på Öster i Visby o i Jonas Gardell.

"Utsätt oss inte för prövning". En bön utifrån vissheten att vi själva inte alltid är tillräckligt starka för att stå emot allt. Vi faller lätt offer för det som bär käpprätt åt skogen. Ensam är inte alltid stark, att lyda order är inte alltid rätt...

"Rädda oss från det onda". Det är Guds vilja o faktiskt vår vilja också. Men inte bara för oss själva, utan för hela världen eller hur? Att inte bara dras med i det negativa o destruktiva, det förtryckande o utnyttjande, utan att kämpa för det Goda.

Idag ser många nåt i spegeln som de inte gillar. Vi ser också det vi inte riktigt gillar när vi läser tidningen till morgonkaffet. O vi känner skuld! Vi borde engagera oss mer, men nej. Vi orkar inte, vågar inte, vet inte riktigt hur. Det känns så övermäktigt - så då får dom stora kanonerna lösa det. Men dom klara det inte heller. Inte Bush, inte Obama, inte Putin, inte EU, inte regering o riksdag - för dom tänker som alla andra: vi har rätt, vi har större rätt, vi har rätt till allt. Men skulden bär vi, o konsekvenserna bär dom förtryckta, svältande o små i tredje världen. Skulden är förövrigt intressant - den kan handlingsförlama eller bli en motor som sätter igång oss. Bara att välja! Motorn som får oss att tänka o agera som Gud vill. För vi bär ju inte skulden ensamma (om vi inte väler det förstås!). Han som sa: "Be så ska du få, sök så ska du finna, bulta så ska dörren öppnas" är ju med oss. Gud, som både vill o kan, o som utmanar oss att skapa nåt nytt!

Guds rike är här idag - i dig! Alla förutsättningar för det goda, för det nya, för förändring finns i dig. Skulden är försonad o vi är lösta! Det som var är förbi, nåt nytt har kommit för alla människor. Nåt nytt kan faktiskt bli verklighet - om vi vågar ta till oss det som Gud gett o gjort för oss. Det som behöver få konsekvenser i våra liv, i kyrkans liv o i relationer, i rättvisefrågor, i fredsfrågor, i allt! Vi behöver inte bära på rädsla o hat, skuld o ångest - det finns en väg vidare, men den vägen förutsätter att vi vill vandra den. Vi kan få krafetn att förstå, modet att våga o viljan att arbeta oss igenom det som idag hindrar oss från att leva ut Guds rikes tanke i vår tro, vår vardag o vår kallelse.

Vi behöver varandra för att orka. Vi behöver den erfarenhet vi har av livet tillsammans. Vi behöver kyrkans erfarenhet av Gud o Guds ingripanden i historien. Vi behöver en växande kunskap, frukten av ett nyfiken o öppensinnigt liv. Vårt behöver vårt eget förnuft. Vi behöver Guds ord, tolkat av Kristus o förstått i dagens samhälles ljus. Vi behöver uppriktigthet, ärlighet o öppenhet. För Gud är precis som mina föräldrar var - beredd att lyssna o satsa allt, beredd att finnas där för dig o mig - för dom (både Gud o föräldrarna) är ju anledningen till att jag finns.
Gud är med dig, Gud tror på dig, Gud behöver dig! Våga tro det - o våga göra nåt av det! Inte för att vara from, inte för att få dom magiska orden eller belöningarna - utan för att förverkliga Guds rike här o nu!

Inställt bokbål

All heder åt min kollega som bett om ursäkt för att ha blivit felciterad angående det riskbekanta bokbålet i Vetlanda! Han hade aldrig gett sitt stöd till den tanken, även om det framställts så i rikspress o TV. Det är inte lätt att hantera media, för minsta lillfinger blir lätt hela handen. Nog om detta...

Hade en enkel o ganska fin gudstjänst i Visby idag. Få var där, men det kändes ändå gott. Predikan kommer i morgondagens inlägg.

Nu är det snart dags för årskonferens. Den kan bli stormig, men den kan också bli väldigt avslagen. Vet inte riktigt vilket jag föredrar? Örebro är i alla fall platsen o starten går på onsdag. Innan dess skall en massa detaljer falla på plats.

Men det brukar ju lösa sig... eller som Jesus sa i dagens text i kyrkan: "Den som ber han får, den som söker han finner o för den som bultar skall dörren öppnas". Låt oss hoppas att årskonferensen öppnar dörrarna till alla människor, även dom som idag är förtryckta o missförstådda. För visst har vi ju alla samma värde i Guds ögon - då borde vi ju ha det i kyrkans oxå!

Barnens lycka

Om jag inte insett det tidigare så insåg jag det idag - livet går ut på att göra barnen lyckliga! Redan Jesus försökte tala om detta för oss genom att placera barnen i centrum o säga att himmelriket tillhör dem o att om vi inte blir som dom kommer vi (vuxna) aldrig in i himlen.

Idag var det den årliga familjeutflykten på dagis. Barn, föräldrar o personal besökte russparken i Lojsta o fick vara med om att mata o klappa de halvvilda russen o russfölen. Att se barnens ögon, att se deras leenden att uppleva deras glädje - det var himmelriket! TACK (i jätteformat) till personalen som insett detta mycket mer än vi i kyrkan gjort! Ni har förstått vad Jesus menade - ni är inspirerade av Gud (även om ni kanske aldrig ens tänkt tanken!).

När ska vi i kyrkan inse att vi så ofta är inne på fel spår när vi bråkar om teologiska spetsfundigheter, föreslår bokbål av böcker som vi inte gillar, utestänger o förnedrar minoriteter, håller fast vid urgamla traditioner ingen människa förstår? När ska vi inse att den nya kyrkan måste vara en kyrka som tar barnen o "vanligt folk" på allvar?

Jag vill fortsätta att försöka skapa en ny kyrka - en kyrka som verkligen lever efter det motto som min kyrka har antagit: "Open minds, open hearts, open doors". Dags att öppna dörrarna för alla - inte stänga som en del vill! Dags att visa att kyrkan inte bara är ord o regler - utan en levande, god o positiv rörelse som kan påverka tillvaron o skapa nåt gott. Som t.ex. rättvisa, fred, frihet o lika värde för alla! För det var ju därför Jesus dog - för att visa på att Gud älskar ALLA människor! Dags för oss att oxå göra det!

Lika eller olika?

Idag upplevde jag nåt märkligt... Jag som har anklagats för att vara radikal o liberal när det gäller kyrkan och hbt-frågorna fick plötsligt agera bromskloss. Deltog i ett telefonsammanträde med ett antal amerikaner kring frågor om kyrkans syn på "Human sexuality". Det ena radikala skrivningen efter den andra presenterades (bra tankar egentligen), men få av idéerna var genomförbara.

Ämnet är så känsligt o så hett att varje ord måste vägas på guldvåg. Vi får inte skuldbelägga någon, vare sig vi kallar oss konservativa eller liberala. Ingen vinner på att ge eller bära skuld!

Grundtanken är att alla människor har samma värde, oberoende sexuell läggning, kön, ras, tro etc. Det värdet kan man aldrig ta ifrån en annan människa!

I samtalet kretsade mycket just kring frågan om detta med lika värde gäller allt utom just sexualiteten. Vår kyrkas officiella syn är just den, men går den att förändra? Och hur? Och till vilket pris? O vill vi förändra den?

Flera grupper inom kyrkan arbetar på motioner om en förändrad syn till generalkonferensen (det internationella kyrkomötet) 2012, men är en förändring möjlig? Kommer de förtryckta minoriteterna att få upprättelse nån gång, eller kommer kyrkan att förlora dem?

Det svåra i kråksången är att det rör sig om både teologi o människosyn, vilket har lett till att det idag handlar om pajkastning. O offren i pajkastningen är som vanligt de redan förtryckta. Men hav tröst - Gud älskar alla människor! En dag kommer kanske fler att inse det! Sker inte föärändringen 2012 så sker den lite senare... Härda ut! Gud tror på dig - gör du?

Tänk positivt!

Det är så lätt att se saker svart. En del personer o händelser skapar lätt negativa tankar o det kan vara svårt att fokusera på allt det positiva som finns.

För att må bra måste vi nog lära oss att hitta o tro på allt det goda, allt det sköna, allt det glädjande, allt det positiva i tillvaron. För oftast är det mesta gott, medan de lilla negativa lätt kan ta över o bli till "allt".

Varje människa är god, utan undantag. Vi föds goda, eftersom skaparen är god. Vi föds med förutsättningar att klara av tillvaron, med resurser att hantera oxå det som är tufft. Men vi har så svårt att tro gott om oss själva o låta andra tro gott om sig själv. Vi har nåt avigt behov av att tänka negativt. Det kan bero på att vi lärt oss att inte tro gott o tänka gott, men då måste vi försöka ändra på vårt sätt att tänka.

Negativa tankar skapar inget, men positiva tankar öppnar dörrar, skapar nya vägar o ger oss ny kraft. Gud tänker positivt om dig! Gud tror på dig! Gud bryr sig om dig! Våga då tänka positivt om dig själv! Våga tro på att du har rätt att vara lycklig, rätt att vara optimist, rätt att vara dig själv.

Just nu är jag på ringmärkningsstationen i Sundre på södra Gotland. Den här morgonen var bedrövlig - regnig, kall och nästan inga fåglar. Det kändes som om det var dags att ge upp - när det plötsligt vände. För det kommer ju en morgondag...

Fokusera på möjligheter o det positiva, även om nuet kan verka mörkt o kallt! Ge inte upp - för du behövs!

Rätten att vara sig själv!

Vi är alla unika som människor. Vi föds olika, vi lever olika, vi upplever saker olika, vi tänker o tolkar olika o vi är ändå lika. Lika i det att vi måste få ha rätten att vara just olika! Men oxå lika i behovet av att ha någon som vi kan lita på till max, som vi kan vara totalt gränslöst öppna inför.

Idag mötte jag en person som hjälpte mig att orka fortsätta kampen för allas rätt att vara den dom är. En person som visade mig stort förtroende genom att beskriva sin livssituation o fråga om råd att gå vidare. Tack för förtroendet!

Jag skulle önska att vi alla hade nån som vi kunde visa vårt sanna o rätta jag för. Nån som kunde lyssna till våra innersta tankar, utan att vi behövde frisera eller censurera eller ens tänka tanken på vad vi får eller inte får säga. För a dom allra flesta sammanhang kopplar vi på självcensuren... Dom personer vi vågar vara 110% öppna för är få, om dom överhuvudtaget existerar. Vi vågar nämligen inte lita på att det vi säger faller i god jord. Att det vi tänker inte utnyttjas. Att det vi drömmer om eller längtar efter skulle missförstås.

Har inte du oxå behovet av att ha en sån samtalspartner? Nån som kan lyssna utan fördomar, utan fördömande attityd, och som du kan lita på?

Har inte du oxå beghovet av att få vara en sån samtalspartner? Nån som någon annan kan tala med utan att uppleva fördömanden o behov av censur?

Är inte det ett av livets stora mysterier, varför vi skall behöva idka självcensur? När mänskligheten skapas, enligt den bibliska skapelseberättelsen, var människorna nakna. En symbol för att det fanns en total öppenhet o ärlighet o där behovet av att ljuga, tiga eller ens tänka tanken på att behöva censurera inte ens fanns.

Vad krävs för att vi skall kunna vara såna? Ärliga, öppna o lyssnande? Vad krävs för att vi skall våga lita på varandra, utan att misstänka baktankar eller att vi skall bli utnyttjade?

Du är den du är, därför att du är älskad som du är. Du duger som den du är! Du har rätt att vara den du är. Samhället har slutat "rätta till" vänsterhänthet. Tänk om vi också kunde sluta tänka i termer om att försöka "rätta till" andras "brister". För i regel är det inga brister, utan bara olikheter. O vem har gett mig rätten att vara domare över andras livsval, andras idéer och tro? Vem har gett dig rätten att döma mig? Har vi inte fötts till den här jorden för att dela den med varandra o leva tillsammans för att skapa ett gått liv för hela skapelsen?

Vi är alla olika - tack och lov! Men vi är alla lika i det att vi delar samma behov av att få vara o accepteras o värderas positivt efter det vi är! Så våga vara dig själv, men låt oxå andra vara sig själv! Då formas en spännande o fruktbärande tillvaro.

Andens gåvor till att växa

Vi är behovsvarelser! Vi behöver tillhörighet, värde o rätten att förverkliga oss själva - förutom dom basala behoven av mat, dryck, sämn o sånt.

Vi behöver få våra behov tillfredställda för att växa, för att utvecklas, för att mogna, för att på ett fromt språk, helgas. Annars funkar det inte, livet. Därför är också de värsta straffen ren isolering, så vi inte får några yttre intryck överhuvudtaget. Själen bryts ner i brist på intryck o uttryck. Medan just intryck, upplevelser o erfarenheter gör att vi växer o mår bra.

Just nu pågår en enorm tillväxt i naturen. Allr formligen exploderar av livslust o fortplantningscykler. Blommor, sav, löv ska produceras, bon skall fixas, ungar ska tas om hand o framtiden skapas. Naturen går på högvarv. En fantastisk skapelse som vi har svårt att hantera... Vi vill ju så gärna bestämma själva över allt annat skapat. Någon har t.o.m. uttryckt att den senaste tidens naturkatastrofer (jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar, oljautsläpp...) är naturens svar på vår misshandel av henne.

På tal om misshandel... Kärlek är ett av dom största behoven vi har. Att känna sig älskad, men också rätten att älska. Alldeles för många får inte heller det behovet tillgodosett o känner sig missförstådda o bär därför inte frukt. Livet blir inte fullkomligt. Andra tillåts inte älska, utan fördöms för sin kärlek - o det är ju inte heller särdeles fruktbärande.

Sen i somras har jag funnits på Facebook. Det som började som ett trevande försök har snabbt utvecklats till en intressant möjlighet att finna gamla (o nya) vänner. Gamla skolkamrater har plötsligt uppenbarats efter 30 år o kontakten som varit bruten lika länge har nu återuppstått. Vad var det han sa, Jesus, "Jag kallar er vänner... inte längre tjänare". Vad han ville var att vi skulle få en chans att skapa o upprätthålla vänskapen o relationerna. En tjänare gör vad hon/han blir tillsagd att göra, en vän existerar på lika villkor. Du o jag existerar alltså på lika villkor med Jesus! Det handlar om ett givande o tagande - en öppenhet, ärlighet o en vilja att skapa något gott med o för varandra.

Hur växer vi som människor? Svaren är lika många som det finns människor, men det viktigaste är ändå genom upplevelser o erfarenheter, både goda o jobbiga. Kris o utveckling brukar man ju säga. Genom att tvingas arbeta med oss själva: med vår tro, med våra liv, med vår framtid, med vårt handlande, finner vi också våra resurser o gränser. Syftet med livet är ju just att finna uppgiften med stort U, att bära frukt där det är möjligt, o leva i den uppgiften. Tyvärr sätter alltför ofta andra våra gränser: föräldrar som driver sina barn till nåt de själva (föräldrarna) vill, medmänniskor sätter gränser genom sina ord o sitt agerande för vad vi tillåts/inte tillåts o tyvärr har kyrkan satt gränser för vad som är möjligt/omöjligt.

I alla tider har vi fått höra att vi inte är nåt... att vi skall tigga nåd av Gud... att vi ska nöja oss med det vi har... att vi är fattiga, syndiga o hopplösa fall. Sa Jesus verkligen det??? Hur fel kan det inte bli! Jesus talar aldrig om oss som dåliga o hopplösa. Snarare så säger han att vi t.o.m. ska göra större saker än han gjorde! Hur många vågar tro det om sig själv? Hur många tillåter andra att tro det?

Problemet är ofta att vi först vikll se o känna, precis som Tomas tvivlaren. Vi vågar inte tro - inte på oss själva, inte fullt ut på Gud och Guds möjligheter i o genom oss, inte på kärlekens o vänskapens äkthet. Vi måste ha bevis! Orsaken till Tomas tvivel var ju just att han tänkte "alltid dom andra, aldrig jag", för han var ju inte med första gången Jesus visade sig. Och nog känner vi igen oss. Men för att orka, för att våga, för att vilja fick vi en hjälpare, den Heliga Anden. Guds gränslösa kraft som kunde forma universum ur ingenting, vad kan inte hon forma i oss o genom oss, om vi bara tillåter.

Varje människa, alltså även du, har andliga gåvor o resurser nedlagda i sig. Resurser, förmågar o en potential vi sällan använder oss av. Kanske för att vi har en skev bild av det andliga... Klättra på väggarna, obegripligt tungomålstal, mirakel som inte går att ta på, transliknande skeenden o en massa andra fördomar. Anden är inte sån! Anden är en livs- o kraftkälla, precis som våra två hål i väggen. Pluggar vi in kan vad som helst hända... Låter vi det Gud lagt ner i oss få fritt spelrum, tillåts vi vara dom vi är skapade att vara på alla livets områden, så bär vi frukt, så når vi resultat, så växer vi i tro. Kanske når vi inte dom resultat vi förväntat oss, för våra tankar är begränsade. Vi nhar ju lärt oss att tänka i termer om rätt/fel, möjligt/omöjligt, tillåtet/otillåtet - men tänk om det är satt ur spel? Tänk om dom tankarna bara är mänskliga tankar? Tänk om Gud inte bara ger dig rätten att vara dig själv, utan faktiskt uppmuntrar dig att leva ut din tro, ditt liv, dina resurser - o blomma ut i full blom. Då minsann växer vi så det knakar!

Varför skulle Gud annars vara beredd att ge allt för dig? Gud tror på dig - våga tro på dig själv, våga tro på Guds möjligheter i o för dig, våga utvecklas o växa i ditt liv, i din tro... I samtalet med vänner, i den utlevda kärleken, i den växande känslan av tillhörighet, värde o rätt att förverkliga dig själv... Då sker nåt gott! Då bär du frukt, inte bara i ditt eget liv utan i hela tillvaron!

Så öppna dig för Andens frukt i ditt liv...det är värt det!