Bönen - en möjlighet?! (Predikan 9.5)

Som barn fick jag lära mig att jag kunde berätta allt för mina föräldrar. Dom var beredda att lyssna o hjälpa till, om det stod i deras makt. Dety kändes naturligt o bra, och som barn berättade jag allt för dem. Dom märkte ganska snart när nåt var fel, så att ljuga var svårt o faktiskt onödigt. Ändå hamnade vi tillslut i den situationen att det inte var självklart att berätta hela sanningen eller säga allt. Frigörelseprocessen tog fart. Det är nog en ganska naturlig process i de flesta famlijer, men det är ju ändå trist att det skall behöva vara så.

Lärjungarna ville lära sig att be. Jag vet inte riktigt vad dom var ute efter, för att be för dem var väl lika självklart som att andas. Dom var ju judar. Kanske var dom ute efter dom magiska orden som skulle blidka Gud lite extra o resultera i stora belöningar - en sorts framgångsteologi alltså? Eller så ville dom bara impa på Jesus, vara lite extra fromma. Men att lära sig be - funkar det? Att lära sig vara ärlig inför Gud?

Jo - det funkar, för detta med ärlighet är en träningsfråga. Vi måste våga lita på varandra i en relation (vilken som helst). Vi anförtror inte allt med en gång. Ett steg i taget...

Att frigöra sig från sina föräldrar innebär, i de sunda fallen, inte att klippa alla band - snarare att våga leva sitt eget liv, men med vetskapen om att nån finns där som tar emot o stöttar. Samma sak är det ju med Gud. Ju mer vi lär känna Gud, desto mindre viktiga blir orden, desto självklarare är relationen - för vi vet ju att Gud är god o att Gud vet allt, hör allt o vill gott...på gott o ont,.

Svarete lärjungarna fick var den bön vi kallar Herrens bön. Ett skolexempel på prioriteringar i bönen. Inte så att Gud inte hör andra böner, för Gud läser oss som en öppen bok. Gud känner våra behov o är beredd att lyssna o agera.

Men Gud först: "Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma". En bön om rättvisa o fred. Först när Guds rike är fullbordat på jorden skapas sann o äkta tillvaro. Vi människor är mästare på att skapa orättvisor, våld, hat o lidande. T.o.m. när vi tror oss skapa fred, så blir resultatet motsatsen (se bara på Irak o Afghanistan!). Men allt detta skall en dag förändras för alla människor. I väntan på Guds rikes fullbordan är det vår uppgift att bygga riket här o nu. Att förbereda, att plantera idéer, att kämpa för det goda, för de små o förtryckta o med eget exempel visa hur Guds rike kan fungera. Guds rike dimper inte ner från himlen en dag när Gud är på extra gott humör - nej, Guds rike finns här o nu, i dej o mej. Förutsättningarna för rättvisa o fred, harmoni o jämlikhet finns mitt ibland oss - i oss!

Sedan vi: "Ge oss idag det bröd vi behöver". En bön om att Gud skulle fylla alla våra behov. En bön som i västvärlden tycks ohyggligt besvarad, även om somliga går i strejk för att få lite mer eller svarar med våldsamma upplopp o demonstrationer när nån vill försämra våra livsvillkor en aning. Mat o hem, skola o jobb, sjukvård o framtidstro, trygghet o liv - allt finns här o nu. Men inte för alla, inte överallt. Vi har det för bra - på andras bekostnad. Vi, ca 10% av världens befolkning använder ca 90% av tillgångarna för att skapa allt annat än Guds rike! Vi har skapat vår egen slags framgångsteologi - född i väst innebär per automatik att vi skall ha allt o mer därtill. Jag undrar stilla vad USA´s vansinniga invasion av Irak o Afghanistan kostat i pengar - o vad man kunde ha gjort för alla dessa tusentals miljarder i stället? Kanske hade man kunnat utrota terrorismen om man valt att möta människors behov istället? Men som vanligt - våld, kaos o hat! För att inte tala om vad man kunde göra för dom drygt 400 miljoner som en ny lyxarenahall (som ingen riktigt tycks vilja bygga o driva!) i Visby kommer att kosta. En hall för dom få o rika. Inte att undra på att bönens nästa del blir som den blir...

"Förlåt oss våra skulder". En bön om förändring i vårt eget liv! Det är alltid så enkelt att lägga skulden på nån annan. Kapitalismen, kommunismen, alliansen, oppositionen, marknadskrafterna, grannen, fundamentalismen, liberalismen ... Det börjar alltid i ditt o mitt eget hjärta o med våra beslut, med våra ställningstaganden, med våra prioriteringar, med vårt agerande! O nog har vi lite dåligt samvete alltid...

"Liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss". En bön om upprättade relationer. För det mesta i livet bygger på relationer. Till våra nära o kära, till arbetskamrater, kolleger, grannar, främlingar o Gud. Så mycket ont har gjorts som ett resultat av hat o rädsla. I närmiljön, i världen i stort...igår, idag o imorgon. Så mycket grymhet för att tillfredställa "jaget" o vår tro på att vi har större rätt än alla andra. Vi har ibland glömt bort att vi i varje människa vi möter. möter vi den uppståndne Kristus. I barnet som letar mat på soptippen i Manilla, i den aids-sjuke unga mamman i Uganda, i alkoholisten på Öster i Visby o i Jonas Gardell.

"Utsätt oss inte för prövning". En bön utifrån vissheten att vi själva inte alltid är tillräckligt starka för att stå emot allt. Vi faller lätt offer för det som bär käpprätt åt skogen. Ensam är inte alltid stark, att lyda order är inte alltid rätt...

"Rädda oss från det onda". Det är Guds vilja o faktiskt vår vilja också. Men inte bara för oss själva, utan för hela världen eller hur? Att inte bara dras med i det negativa o destruktiva, det förtryckande o utnyttjande, utan att kämpa för det Goda.

Idag ser många nåt i spegeln som de inte gillar. Vi ser också det vi inte riktigt gillar när vi läser tidningen till morgonkaffet. O vi känner skuld! Vi borde engagera oss mer, men nej. Vi orkar inte, vågar inte, vet inte riktigt hur. Det känns så övermäktigt - så då får dom stora kanonerna lösa det. Men dom klara det inte heller. Inte Bush, inte Obama, inte Putin, inte EU, inte regering o riksdag - för dom tänker som alla andra: vi har rätt, vi har större rätt, vi har rätt till allt. Men skulden bär vi, o konsekvenserna bär dom förtryckta, svältande o små i tredje världen. Skulden är förövrigt intressant - den kan handlingsförlama eller bli en motor som sätter igång oss. Bara att välja! Motorn som får oss att tänka o agera som Gud vill. För vi bär ju inte skulden ensamma (om vi inte väler det förstås!). Han som sa: "Be så ska du få, sök så ska du finna, bulta så ska dörren öppnas" är ju med oss. Gud, som både vill o kan, o som utmanar oss att skapa nåt nytt!

Guds rike är här idag - i dig! Alla förutsättningar för det goda, för det nya, för förändring finns i dig. Skulden är försonad o vi är lösta! Det som var är förbi, nåt nytt har kommit för alla människor. Nåt nytt kan faktiskt bli verklighet - om vi vågar ta till oss det som Gud gett o gjort för oss. Det som behöver få konsekvenser i våra liv, i kyrkans liv o i relationer, i rättvisefrågor, i fredsfrågor, i allt! Vi behöver inte bära på rädsla o hat, skuld o ångest - det finns en väg vidare, men den vägen förutsätter att vi vill vandra den. Vi kan få krafetn att förstå, modet att våga o viljan att arbeta oss igenom det som idag hindrar oss från att leva ut Guds rikes tanke i vår tro, vår vardag o vår kallelse.

Vi behöver varandra för att orka. Vi behöver den erfarenhet vi har av livet tillsammans. Vi behöver kyrkans erfarenhet av Gud o Guds ingripanden i historien. Vi behöver en växande kunskap, frukten av ett nyfiken o öppensinnigt liv. Vårt behöver vårt eget förnuft. Vi behöver Guds ord, tolkat av Kristus o förstått i dagens samhälles ljus. Vi behöver uppriktigthet, ärlighet o öppenhet. För Gud är precis som mina föräldrar var - beredd att lyssna o satsa allt, beredd att finnas där för dig o mig - för dom (både Gud o föräldrarna) är ju anledningen till att jag finns.
Gud är med dig, Gud tror på dig, Gud behöver dig! Våga tro det - o våga göra nåt av det! Inte för att vara from, inte för att få dom magiska orden eller belöningarna - utan för att förverkliga Guds rike här o nu!