Andens gåvor till att växa

Vi är behovsvarelser! Vi behöver tillhörighet, värde o rätten att förverkliga oss själva - förutom dom basala behoven av mat, dryck, sämn o sånt.

Vi behöver få våra behov tillfredställda för att växa, för att utvecklas, för att mogna, för att på ett fromt språk, helgas. Annars funkar det inte, livet. Därför är också de värsta straffen ren isolering, så vi inte får några yttre intryck överhuvudtaget. Själen bryts ner i brist på intryck o uttryck. Medan just intryck, upplevelser o erfarenheter gör att vi växer o mår bra.

Just nu pågår en enorm tillväxt i naturen. Allr formligen exploderar av livslust o fortplantningscykler. Blommor, sav, löv ska produceras, bon skall fixas, ungar ska tas om hand o framtiden skapas. Naturen går på högvarv. En fantastisk skapelse som vi har svårt att hantera... Vi vill ju så gärna bestämma själva över allt annat skapat. Någon har t.o.m. uttryckt att den senaste tidens naturkatastrofer (jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar, oljautsläpp...) är naturens svar på vår misshandel av henne.

På tal om misshandel... Kärlek är ett av dom största behoven vi har. Att känna sig älskad, men också rätten att älska. Alldeles för många får inte heller det behovet tillgodosett o känner sig missförstådda o bär därför inte frukt. Livet blir inte fullkomligt. Andra tillåts inte älska, utan fördöms för sin kärlek - o det är ju inte heller särdeles fruktbärande.

Sen i somras har jag funnits på Facebook. Det som började som ett trevande försök har snabbt utvecklats till en intressant möjlighet att finna gamla (o nya) vänner. Gamla skolkamrater har plötsligt uppenbarats efter 30 år o kontakten som varit bruten lika länge har nu återuppstått. Vad var det han sa, Jesus, "Jag kallar er vänner... inte längre tjänare". Vad han ville var att vi skulle få en chans att skapa o upprätthålla vänskapen o relationerna. En tjänare gör vad hon/han blir tillsagd att göra, en vän existerar på lika villkor. Du o jag existerar alltså på lika villkor med Jesus! Det handlar om ett givande o tagande - en öppenhet, ärlighet o en vilja att skapa något gott med o för varandra.

Hur växer vi som människor? Svaren är lika många som det finns människor, men det viktigaste är ändå genom upplevelser o erfarenheter, både goda o jobbiga. Kris o utveckling brukar man ju säga. Genom att tvingas arbeta med oss själva: med vår tro, med våra liv, med vår framtid, med vårt handlande, finner vi också våra resurser o gränser. Syftet med livet är ju just att finna uppgiften med stort U, att bära frukt där det är möjligt, o leva i den uppgiften. Tyvärr sätter alltför ofta andra våra gränser: föräldrar som driver sina barn till nåt de själva (föräldrarna) vill, medmänniskor sätter gränser genom sina ord o sitt agerande för vad vi tillåts/inte tillåts o tyvärr har kyrkan satt gränser för vad som är möjligt/omöjligt.

I alla tider har vi fått höra att vi inte är nåt... att vi skall tigga nåd av Gud... att vi ska nöja oss med det vi har... att vi är fattiga, syndiga o hopplösa fall. Sa Jesus verkligen det??? Hur fel kan det inte bli! Jesus talar aldrig om oss som dåliga o hopplösa. Snarare så säger han att vi t.o.m. ska göra större saker än han gjorde! Hur många vågar tro det om sig själv? Hur många tillåter andra att tro det?

Problemet är ofta att vi först vikll se o känna, precis som Tomas tvivlaren. Vi vågar inte tro - inte på oss själva, inte fullt ut på Gud och Guds möjligheter i o genom oss, inte på kärlekens o vänskapens äkthet. Vi måste ha bevis! Orsaken till Tomas tvivel var ju just att han tänkte "alltid dom andra, aldrig jag", för han var ju inte med första gången Jesus visade sig. Och nog känner vi igen oss. Men för att orka, för att våga, för att vilja fick vi en hjälpare, den Heliga Anden. Guds gränslösa kraft som kunde forma universum ur ingenting, vad kan inte hon forma i oss o genom oss, om vi bara tillåter.

Varje människa, alltså även du, har andliga gåvor o resurser nedlagda i sig. Resurser, förmågar o en potential vi sällan använder oss av. Kanske för att vi har en skev bild av det andliga... Klättra på väggarna, obegripligt tungomålstal, mirakel som inte går att ta på, transliknande skeenden o en massa andra fördomar. Anden är inte sån! Anden är en livs- o kraftkälla, precis som våra två hål i väggen. Pluggar vi in kan vad som helst hända... Låter vi det Gud lagt ner i oss få fritt spelrum, tillåts vi vara dom vi är skapade att vara på alla livets områden, så bär vi frukt, så når vi resultat, så växer vi i tro. Kanske når vi inte dom resultat vi förväntat oss, för våra tankar är begränsade. Vi nhar ju lärt oss att tänka i termer om rätt/fel, möjligt/omöjligt, tillåtet/otillåtet - men tänk om det är satt ur spel? Tänk om dom tankarna bara är mänskliga tankar? Tänk om Gud inte bara ger dig rätten att vara dig själv, utan faktiskt uppmuntrar dig att leva ut din tro, ditt liv, dina resurser - o blomma ut i full blom. Då minsann växer vi så det knakar!

Varför skulle Gud annars vara beredd att ge allt för dig? Gud tror på dig - våga tro på dig själv, våga tro på Guds möjligheter i o för dig, våga utvecklas o växa i ditt liv, i din tro... I samtalet med vänner, i den utlevda kärleken, i den växande känslan av tillhörighet, värde o rätt att förverkliga dig själv... Då sker nåt gott! Då bär du frukt, inte bara i ditt eget liv utan i hela tillvaron!

Så öppna dig för Andens frukt i ditt liv...det är värt det!