Rik inför Gud

(Predikan i Visby 26 september, Lukas ev. 12:13-21)

Rikedom har alltid lockat. Människan har jagat löneökningar, demonstrerat o strejkat för bättre villkor, kämpat för sin karriär, gått över lik, plundrat grannländer o hela kontinenter - bara för att vinna ekonomiskt, för egots skull. Målet har hela tiden varit "jag har rätt till mer...ska ha mer". Det kallade Jesus för "habegär".

Valet för en vecka sen bekräftar att de flesta svenskar också drivs av de hårda frågorna, av just "habegäret". När man frågade människor om vilka frågor som var viktigast o när man ser på hur partierna fokuserade i sin valpropaganda - så är resultatet "vad ger mig mest?". O det är ju inget nytt. Redan i Bibelns första episoder kommer egoismen fram - Kain slår ihjäl Abel eftersom han upplevde Abel som favoriserad av Gud. Abels offer brann bättre än hans eget o konsekvensen blev Abels död. Avundsjuka är också en stark drivkraft, inte alltid bara på ont, men oftast. Sverigedemokraternas framgångar i valet kan väl också tillskrivas avundsjuka. De flesta som röstade på SD lär vara människor med låg inkomst och med kort skolbakgrund (även om undantag finns). Våra tiders fattiga o då är det inte så konstigt att SD:s invandrarstigmatiserande politik lockar. Syndabockar har alltid använts - o med famgång. SD:s väljarre är inga galningar (även om undantag finns), snarare bara avundsjuka, habegärfyllda människor som är beredda att gå över lik, eller i alla fall invandrare o alla "ickesvenskar" för att få det bättre.

Mina lador är för små, ansåg mannen i texten. Han ville bygga ut för att bygga upp en större förmögenhet. För att kunna leva gott o roa sig. Inte en tanke på andra människor, ingen solidaritet, ingen givmildhet. HAn var precis som många företagare är idag - vill expandera, men gör det oftast på bekostnad av personalen. Man sparkar folk, utnyttjar folk, driver folk in i väggen, för att kunna vinna o växa. Människan är inte längre viktigast.

Jesus var hård i sin dom mot den ladägande mannen. Du är körd! Din inställning är för långt borta ifrån det som är viktigast i tillvaron - livet. Lika hård var han mot debn rike mannen som frågade hur han skulle komma till himlen. "Sälj allt du äger o ge åt dom fattiga" var svaret, men han ägde mycket o gick bedrövad därifrån. Ägandet är på nåt sätt heligt. Eller vad sägs om det här citatate från Henning Mankells "Steget före": "När Wallander hittade kaffeautomaten hade han givetvis inga växelmynt i sina fickor. En äldre man kom långsamt hasande bakom sin rullator. När Wallander försiktigt frågade om han kunde växla skakade han på huvudet o gav honom de mynt han behövde. Wallander blev stående med sin sedel i handen. Jag ska snart dö, sa mannen. Om tre veckor eller så. Vad ska jag med pengar till?". Raka motsatsen till mannen med ladorna.

Rik inför Gud - vad är egentligen rikedom? När är man rik, nöär är man fattig? Om vi bortser från frågan om pengar, för i det här sammanhanget är det inte plånboken som räknas, så kan vi i evangelierna finna några spännande berättelser om vad som menas med rikedom. "Älska inte världen... den som gör Guds vilja består för alltid" skrev Johannes i sitt första brev. Dessutom sa Jesus att vi skulle ta efter honm... "Där din skatt är, där kommer ditt hjärta att vara". Han ville att vi skulle lära oss av honom, i synen på medmänniskan o allas lika värde, i synen på pengar, i synen på oss själva, i synen på livet, i synen på vad som är viktigt, i synen på allt. Men gör vi det? Speglar västvärldens, den s.k. kristna världens agerande Jesu sätt att värdera livet?

En förståndshandikappad kvinna avrättades i Virginia i USA i fredags, Frankrike tömmer landet på romer, Sverige har avskaffat förmögenhetsskatten för dom rikaste av rika medan vi har kvar en orättvis skatt på boende. Aktiemarknaden, detta spekulativa gissande av värdet på saker o ting går berg o dalbana o människors sparpengar försvinner o folk förlorar jobben... Är det så att vi ersatt Gud med oss själva? "Penningbegäret är roten till allt ont" skrev Paulus. Har habegäret verkligen segrat?

Rik inför Gud är man när man inser att världen är större än jaget. Rik inför Gud är man när man känner sig älskad som den man är, inte för den man anser sig borde vara. Rik inför Gud är man när man lever i harmoni med tillvaron o världen. Men hur når man dit?

Hur många av er håller på med någon form av motion för att må bra? Spining, yoga, vattengympa, jogging, promenader eller bollspel? Jag skulle tro att det flesta av oss i alla fall på nåt sätt försöker hålla kroppen i form. Kroppen är ju en del av vårt liv o är värd att vta hand om.

Likaså har de flesta människor ett socialt umgänge som innebär att även själen motioneras. Om vi mår psykiskt dåligt söker vi också hjälp - samtal i olika form, terapier o behandlingar växer upp som tarttkantareller just nu. O det är gott. Vi behöver dela tankar o känslor, erfarenheter o tvivel, för att må bra. Själen är ju också en del av livet o måste tas om hand. "Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag" skrev Paulus. Ändå är ensamhet ett av västvärldens största bekymmer. Människor lever ensammas, arbetar ensamma, dör ensamma...

Men sköter vi också om våra andliga behov? Läser vi bibeln, samtalar vi om andliga o moraliska frågor, söker vi andlig vägledning? Rik inför Gud innefattar givetvis också vårt andliga jag o jag tror att det är den del av helheten som misshandlas mest. Många människor inser inte ens att de har en andlig dimension - o vi som vet orkar eller vågar inte riktigt ta den delen på allvar. I en undersökning för nåt år sedan konstaterades att metodister var dom sämsta på att läsa bibeln av alla frikyrkliga. Bra eller...? Men det kan vi väl lätt ändra på!

Alla människor behöver bekräftelse på att man duger, att man ikngår i ett sammanhang, att det finns vägar vidare. Det gäller vår kropp, vår själv o vårt andliga liv. Vi söker bekräftelser på detta, men kanske inte alltid i den andliga dimensionen. Utan bekräftelser blir livet torftigt o mörkt. JAkten på pengar, status o karriär är ett sånt sökande. Det är då vi blir nåt, först då, tror vi. Behovet av samtal o möjligheterna att dela glädje o sorg är ett annat sätt att bli nåt, bli sedd, bli lyssnad på, bli tagen på allvar. Både ett givande o ett vtagande. Men ensamheten är förödande. När vi får eller ger är vi i funktion, då blir vi nåt. Därör är isolering det värsta straffet. Men har vi idag det rätta perspektivet? Söker vi efter rikedom inför Gud... eller bara rikedom utan Gud?

Ett liov utan Gud kan vara ett gott liv, men inte ett helt liv. Rik inför sig själv, rik inför andra är också bra. Men rik inför Gud är ändå det mest eftersträvansvärda. Det är det enda som kan förändra världen, inte bara förändra mitt liv. Ett liv med Gud kan också vara ett helvete. Jag lyssnade på en s.k. avprogrammerare i natt. En person som har som jobb att hjälpa människor ur sekter som Livets Ord o andra extrema hjärntvättande grupper. Han beskrev hur svårt det är att förändra ett beroendeframkallat tänkande, att plötsligt våga tänka själv o se sig själv med Guds ögon och inte bara det manipulativa ledarskapets ögon. Att förändra det andliga livet är inte alltid enkelt. Men det går, o det lönar sig!

Skulle världen drivas av människor som längtar efter att bli rika inför Gud, skulle världen se ganska så annaorlunda ut. Om vi i vår egen tillvaro skulle drivas mer av en längtan efter att bli rika inför Gud, skulle också våra liv se annorlunda ut. Men ibland nöjer vi oss med delar av helheten, med smulor... Vi borde kanske se livet i ett annat perspektiv. Ett gudomligt perspektiv.

För din egen skull. För Guds skull. För världens skull!

Vi behöver inte bygga större lador - utan istället lyssna till våra hjärtan, våra själar o vår ande o våga leva detliv som vi tror på, som bär frukt o som förändra tillvaron. Våga säga som Eeva Kilpi:
"Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma. Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen".

Prioriteringar och val

(Predikan i Visby valdagen - text Lukas ev. 7:11-17)

Detta är en av de viktigaste dagarna i Sveriges historia. Idag formar du o jag framtiden. Det är egentligen fantastiskt vilken påverkansmöjlighet vi har - att med vår röst/våra röster skapa. Jag hoppas du tar detta på allvar och väljer utifrån det du tror Gud vill!

För mamman i Nain var det också den viktigaste dagen i tillvaron. Att förlora ett barn, oberoende av hur gammalt barnet är, är en katastrof för alla människor. Att förlora enda sonen, som var framtidens försörjare, var då en än värre katastrof. Att få barnet tillbaka måste ha varit riktigt häftigt. Jag är inte riktigt säker på att mamman förstod vada som egentligen hände, men sakta o säkert återkom tron på livet, tron på Gud o tron på framtiden. Det som döden så effektivt tagit ifrån henne kunde Jesus ge tillbaka, därför att han var fylld av emdledande.

Jag har under min tid som sjukhuspastor mött ganska många föräldrar som förlorat sina barn. Jag har varit mer involverad i några fall, o jag vet hur svår smärtan är. Hur tron på allt plötsligt grusas o livet förlorar sin mening. Jag minns paret som precis hade kommit hem från bb med si n son. Han var född för tidigt o hade legat en längre tid i kuvös, men nu hade dom äntligen fått komma hem o första morgionen hemma hittar mamman pojken död i sängen. Det tog år av bearbetning innan det blev folk av dem igen. För andra kan det ta en livstid eller i värsta fall sluta i en katastrof. Och Gud - var fanns Gud i det hela? DEt var inte enkelt att vara där som präst, för varför hade Gud inte, om Gud nu finns, förhindrat detta?
Och jag minns känslan, efter andra skoldagen (en måndag), när jag skulle hämta min son från skolan o möts av rektorn med besked att en pojke hade drunknat på badutflykten o att det var en ny elev. Hjärtat stannade! Tankarna flög åt alla tänkbara håll o ovissheten var grym! Nu var det inte min son som drunknat, men också hans liv förändrades, för det var hans enda kompis på ön. En kille som tillbringat hela lördagen hos oss. Gnistan i sonens ögon försvann, den som lyst så starkare än morgonstjärnan efter första skoldagen (fredagen) när han kom hem o stolt berättade att han fått en kompis. Det tog lång tid innan den gnistan återkom!

Varje minut upplever föräldrar någonstans i värden samma sorg, förlusten av ett barn. Varje minut, varje dag, år efter år, o många dör alldeles i onödan. Döden hade kunnat hindras om vi bara var solidariska, om vi bara levde efter det sätt som Jesus vill att vi skall leva. OM vi bara delade med oss av våra resurser. Men nej, biståndet till de fattiga ifrågasätts o minskas o diskussionerna inför valet idag präglas inte av dom mjuka frågorna. Skattelättnader, RUT-avdrag o andra plånboksfrågor har dominerat - o kyrkan tiger! Medlidandet får inte samma konsekvenser som den dagen i Nain.

Vi kan inte idag gå till någon som mist sitt barn med orden "Gråt inte". Vi kan knappast hitta några ord alls som passar, så dom flesta människor tystnar o tiger. Vi kan inte heller förhindra att barn dör i vårt land, hur vi än lägger vår röst idag, för det öär inte en politisk fråga här. Det funkar faktiskt ganska hyfsat i samhället när en spån tragedi inträffar här. Men vi kan som enskilda o som kyrka kräva att vi som ett rikt samhälle engagerar oss för att de onödiga dödsfallen försvinner. Vi kan engagera oss i kampen mot Aids, mot malaria, mot svält o mot ekonomiska orättvisor. Metodistkyrkan i världen kan med stolthet säga "Grät inte", för vi har som kyrka rädda en massa liv genom våra insatser i tredje världen genom vårt biståndsarbete via UMCOR. I kampen mot Aids (en världskonferens anordnas i dagarna inom kyrkan o en massa insatser sker dagligen), i kampen mot malaria (genom bl.a. samarbetet med Bill GAtes foundation i projektet "Nothing But Nets") o i kampen mot svält (i samband med vår världskonferens kommer bl.a. 1 miljon portioner mat att delas ut). Förutom allt som sker i form av bistånd o stöd till våra egna miossionsprojekt.

Metodistkyrkan har enats om fyra prioriteringar under de närmaste åren:
1. Att starta nya församlingar för att vinna människor för Gud: i Sverige kommer en församling att starta i vinter o två till är på g. Även en gemensam koordinator för kyrkoplanteringar inom biskopsområdet är anställd.
2. Att forma o utbilda hängivna kristna o ledare: i Sverige sker det bl.a. genom att vi anordnar en stor församlingsutvecklingskonferens i Göteborg nästa höst.
3. Att utrota hungern: här görs det inte mycket.
4. Att utrota dödliga sjukdomar: inte heller här görs särdeles mycket.

Dom två första frågorna engagerar många o den interna kritiken kan vara hård för att vi inte gör mer. Men hur mycket prioriterar vi eller engagerar oss i dom två senare? Mycket är alltså ändå på gång, men hur är det på ditt o mitt personliga plan? Med våra prioriteringar o livsval? Alla kan givetvis inte engagera sig i allt, men vad vi kan göra är att stötta dem som vill o kan engagera sig, stötta dem som driver de här frågorna politiskt. Vägra acceptera att biståndet till tredje världen används till uppbyggnaden av forna öst. Vägra acceptera att världen blir hårdare, mindre rättvis, mer osolidarisk. Vägra acceptera att ett enda barn dör i onödan, för att vi anser våra plånböcker vara viktigare. Det som sker i slummen i Soveto eller Rio angår oss lika mycket som om det sker på Visbys gator. Vi lever inte i en egen liten ankdamm, utan "hela världen är mitt pastorat" som John Wesley, metodismens grundare, sa.

"Gud har besökt detta folk" var kommentaren i Nain. Det är dags att göra det tydligt att Gud också vill besöka detta folk idag. Att Gud inte har pensionerats i nostalgins o historiens annaler. Gud vill någopt för dig, genom dig o med dig idag. O Gud vill sannerligen förändra Sveriges o västvärldens tänkande. Gud har inte nämnts i valdebatterna, förutom möjligtvis i FP:s idiotiska burkahysteri. I oc för sig är inte Gudsnamnte det viktiga i sammanhanget, det viktiga är våra val o vårt sätt att prioritera. Att de stämmer överens med det sätt Gud vill att vi skall välja o prioritera.

Vad kan vi då göra? Jo, tro, tro på att förändringen är möjlig o att vi kan skapa en ny attityd hos politiker o vanligt vettigt folk. Tro på att detta, förändringen, är vad Gud vill. Tro på vår egen betydelse i sammanhanget. För dit engagemang är livsviktigt. Det handlar inte om mytyterligare en börda som vi måste axla, inte ytterligare aktiviteter som vi måste delta i. Nej, det handlar om medvetna val o prioriteringar. Visst kan det kosta på. Visst kan vi bli klassade som naiva dårar, men hur mpånga föräldrapar skulle inte kunna få höra dom fantastiska orden "Gråt inte" om vi bara som samhälle vågade ta steget o skrota militären helt (nu när partierna ropar efter en ny militarisering av Gotland!), om vi bara vågade ta steget o använda dom skattemiljarderna för att rädda liv? Vi värjer döden före livet o det måste få ett slut.

Ordet medlidande är centralt i berättelsen o det är nog det ordet som måste tas fram också i de större sammanhangen, intge bara på det personliga planet. Jag minns ögonen på den lilla flickan i Ungern som fick ett par skor (hon ägde inga!) när vi besökte hennes lilla romska by o församling i nordöstera Ungern. Skitigt, leriga vägar, 90% arbvetslöshet, hög analfabetism - o hennes dröm var ett par skor - o hon fick det! Så enkelt kan livsgnistan väckas på nytt, när vi ser behoven o möter dem. Gud ser dina behov o möter dem o välsignar dig i din vardag o i ditt engagemang för en förändrad o bättre värld.

Det förväntade - det oväntade

För första gången på 22 år lyssnade jag igår (torsdag) på ett helt tal i Almedalen. Mona Sahlin talade efter ett uppvärmningsförsk av Moneybrother. Få saker i Monas tal överraskade - det politiskt korrekta fanns där, lite sparkar på Alliansens politik o egentligen inga nyheter alls. Hon var rätt snäll i sin retorik - för snäll kanske för att vinna min röst. Jag hade hoppats på det där lilla extra som hade skapat förväntningar o förhoppningar. Nu var det eg bara extra dagistid som avvek frän det invanda... O mina barn har ju precis slutat på dagis! Att hon återuppväckte ordet solidaritet var nog talets höjdpunkt, resten var välbekant s-politik.
Som talare var hon bättre än jag hade förväntat mig - levande, fri o okonstlad. Frågan är väl om hon vann valet med det här talet? Nån folkfest-stämning infann sig aldrig, trots lite amerikaniserad stil, med vuvuzelor (!) namnskyltar o annat.

Idag (fredag) har jag varit på gutarnas eget olympiska spel, Stångaspelen, o tittat på pärk, en gutnisk sportgren som det inte ens är värt ett försk att försöka förklara. Antingen förstår man allt eller inget. Men det var häftigt att se o uppleva: inspirationen, glädjen, besvikelsen, taktiken.En gotländsk folksport när den är som bäst. Det mest oväntade hände hela tiden: bollen studsade fel i gräset, nån tittade åt fel håll o totalmissade, nån i åskådarmängden tog en sup o diskuterade arttillhörigheten på en överflygande rovfågel (ormvråk, förresten), andra diskuterade kvällens fest... Inget var givet på förhand o känslan av folkfest var total. Vinsterna var givetvis välkomna, men att vara med, att duga, att höra hemma, var ändå i centrum.

Konfirmanderna har jobbat fram en facebook-grupp idag o fyllt sida efter sida med text och foton. Allt andas glädje, lycka, tacksamhet o hopp. Deras förväntningar gick i kras - det blev ett annorlunda o bättre läger än dom tänkt sig. "Vi har fått ställa frågor vi aldrig annars får ställa"..."vi har lärt oss massor om livet"... kommentarerna beskriver det oväntade, det positivt överraskande. Mona Sahlin kanske hade behövt vara med här nån dag för att se o förstå hur ungdomar lever o tänker, drömmer o skapar. Fast, dom har ju inte rösträtt ännu, så dom är väl inte så intressanta för en politiker.

Tyvärr har dom väl inte heller alltid varit så intressanta för kyrkan. Vi som drömt o bett om ungdomar, vi har haft svårt att möta dem på deras egen planhalva. Känslan av att se dessa 14 tonåringar på knä vid altaret i kyrkan ikväll var riktigt häftig. Det var möjligt bara därför att det för dem totalt oväntade hade skett - dom hade blivit tagna på allvar, sedda, älskade för dom dom är. Kravlöst o generöst älskade från minut ett till sista amen. Så enkelt, så genialiskt - men så svårt... Kyrkans hela existens bygger ju på det oväntade - på Guds människoblivande, på en korsfäst men uppstånden o älskande Gud. En Gud som inte kräver utan erbjuder, en Gud som inte går förbi för att man inte råkar tänka "rätt", leva "rätt" eller vara "rätt". Låt oss gå vidare från det förväntade (det begränsande) o ut med budskapet om det oväntades möjligheter (friheten). Låt oss skapa en kyrka som ser o tar alla på allvar, inte bara dom som är som vi förväntar oss. Låt oss bryta ner alla traditionella murar o gränser, för att skapa något totalt oväntat: en kyrka för alla! En oas som ser o tar vara på allas gudomliga möjligheter o potentialer. En gemenskap med öppna dörrar o fönster - öppna uppåt mot Andens vind o öppna åt sidorna mot en förväntansfull omvärld.

Mode

Idag handlar mycket om vad vi har på oss? Färger, passform, design, märken blir allt viktigare. T.o.m. Alex Schulmans ett åriga dotter har fått en tvådelad bikini (märke/design?).

Här på konfirmationslägret är det helt tvärtom - gränserna för vad som är möjligt o omöjligt tänjs ganska ordentligt, vilket måndagens modevisning ger prov på. Tonåringar med få hämningar, med öppna sinnen o fyllda av nyfikenhet o lär-lusta. Kan man ha det bättre?

Förflyttar vi oss 15 km västerut, till Visby, lär väl situationen vara den motsatta, eller som en kompis beskrev verkligheten där: "Dom kommer emot med rosa skjortor o rosébagen i handen o kan inte skilja på höger o vänster...".

Idag har vi besökt döden - studerat gravar o kyrkmålningar i Halla o sen samtalat om symbolernas betydelse o innehåll. Dom tänker i innehåll, inte bara i symbolik o bilder! Häftigt!

Tänk om våra makthavare också skulle lära sig att se till innehåll o inte bara till yta! Det som låtere bra behöver ju inte nödvändigtvis vara det.

Det som är inne kan faktiskt bli perifert, om så för 14 dagar. Det som varit självklart kanske inte alltid är det? Klarar tonåringar av det borde vi gamla uvar också göra det. Syfte, innehåll o mening borde få första parkett - inte bara invanda traditioner o sanningar.

Klarar vi av att se världen med Guds ögon? Se människan, "Ecce homo" - sa Jesus. Människans behov, människans nöd, människans möjligheter, människans inneboende godhet, människans gudomliga ursprung. Tonåringarna på lägret kan det!

Ovisshet

Just nu präglas tillvaron av ovisshet... Ingen vet riktigt säkert hur tillvaron kommer att formas efter den 19 september. Politikerna försöker överglänsa varandra med fagra löften varvat med pajkastning. "Experter" försöker tolka o bedöma talen i Almedalen: "Vad sa dom egentligen?" Som om människorna (vi) skulle vara dumma o inte kunna förstå o tolka själva!

Idag var det fp-ledaren, major Björklunds tur att framträda. Inte oväntat kom han in på betyg i skolan...som om betyg i första, tredje, femte, sjunde eller nionde klass överhuvudtaget skulle ha nån som helst betydelse för landets o människornas framtid. Varför göra en fråga av en icke-fråga? Är det inte viktigare att vi som föräldrageneration lär våra barn att förstå att dom är värdefulla o viktiga, vare sig dom har ett A, ett vg eller en 3:a i ett betyg eller skriftligt omdöma? Barnens o ungdomarnas framtid avgörs av vårt sätt att bemöta dem, inte i vårt sätt att betygsätta dem! Ser vi barnen? Tar vi dem på allvar? Ger vi dem insikten att livets värde inte består i prestation utan i existens?

Fi-ledaren Gudrun brände visst 100.000 spänn idag. Hade det inte varit smartare att dela ut dem till nån som behövde dom? Undrar om Gudrun inser vad en sån summa hade betytt för ett antal familjer o tjejer i t.ex. Mali eller Haiti? Men, det är klart, dom kan ju inte rösta på Fi (Fy?)... o dom har ju lite andra perspektiv på tillvaron än genderperspektivet...

Tog årets första dopp idag. Sällan har människors blickar på badstranden varit så fokuserade uppåt som idag. Gråa moln tornade upp sig i horisonten o alla stirrade... blir det regn? När kommer första droppen? Ska vi packa ihop... Barnen på stranden struntade i moln o ovisshet. Sanden, vattnet, leken o nuet var viktigare än ev regn eller inte regn. De vuxnas ovisshet o oro smittade aldrig av sig... Dags att lära sig av barnen - fullständigt onödigt att oroa sig. Bättre att anpassa sig till nuet än spekulera om sen´et!

Livet levs o formas nu. Våra val just nu är viktigare än valet i september. Väljer vi det goda, väljer vi att blunda, väljer vi det mindre goda? Vågar vi välja att tro på våra egna möjligheter o inneboende resurser? Vågar vi att trotsa blockgränser o partipiskor? Vågar vi se tillvaron i ett större prespektiv? När vi vågar lyfta blicken från plånboksfrågor till frågor om medmänsklighet o helhet - då släpper ovissheten o liver får en annan mening, ett djupare innehåll...

Längtan

Politikerna med svans i Visby just nu styrs av längtan efter makt o fri mat/dryck. Skapas det nåt överhuvudtaget? Förbättrar Almedalsveckan livet för alla som längtar efter nåt mer? Löften har ingen ännu kunnat överleva på. Nästa vecka städas allt bort o 1400 seminarier o 7 politikertal faller snart i glömska. Vinnare är dom som lever på turismen på ön - alla andra är förlorare.

Fotbollsnördarna längtar efter semifinaler, bronsmatch o final. Snart är VM-äventyret över för denna gång, men har sydafrikas fattiga fått ut nåt av det? (möjligtvis tinnitus av alla vuvuzelas?)
Har 14 årige Jonathan i Port Elizabeths kåkstäder vunnit nåt?
Är inte VM ett evenemang för dom som redan har o kan o tror sig äga världen? VM skapar glädje hos en vinnande nation - alla andra är förlorare!

Konfirmationslägret har gått in på sin sista vecka. Jag är fullständigt övertygad över att dom 14 ungdomar som lever här just nu, utan datorer o tv, men med samtalet o livsfrågorna i centrum, är dom stora vinnarna. Aldrig mer upprepas detta - once in a lifetime! En unik möjlighet att leva tillsammans o fundera kring livets stora frågor. Här förändras världar! O dom längtar efter mer... Dom tillhör vinnarna! Det finns hopp!

Som kyrka o som kristenhet har vi en unik chans att förändra världen - om vi bara inser att vi kan o får, om vi bara bestämmer oss för att skapa förändring, om vi bara vågar ta evangeliets längtan på allvar. Evangeliet handlar om en rättvis fördelning av allt - av nåd, av ekonomi, av möjligheter. Det handlar inte om att ta från dom rika o ge till de fattiga - nej, snarare om insikten att dela med sig. Allt är vårt!
Jag kan aldrig fatta att vi slåss o strejkar för några procentenheter, när större delen av världens befolkning längtar efter mat för dagen, rent vatten, nånstans att bo, frihet från förtryck o ångest, längtar efter att kunna ge sina barn en framtid o ett liv. Jag kan ännu mindre fatta hur vi tillåts spekulera bort miljarder i aktie- o optionsspel, i ekonomiska vansinnestransaktioner, i skatteplanering o rent svindleri.
Vore det inte ett fantastiskt grepp av riksbanken att höja räntan o staten skulle låta räntehljningen gå till bekämpning av fattigdom? Då skulle vi kanske äntligen nå upp till 1% målet o däremed möta en del av den längtan efter framtid o rättvisa som finns i tredje världen?

Jag längtar efter den dagen när världen blir en rättvis plats - när inte längtan efter makt, ekonomisk girighet eller medmänsklig snålhet styr. När medmänsklighet styr! Risken är bara att min längtan förblir en dröm...

Ansvar

Har varit på gudstjänst i Visby idag. Politikerveckan startade o gudstjänsten i Metodistkyrkan var tillsammans med Broderskapsrörelsen. Peter Weiderud (ordf. för Broderskap) predikade o konfirmanderna sjöng.

Stan är full av politiker o lobbyister o journalister o annat löst folk - o värre lär det bli...
Peter W predikade om behovet för både kyrkor o politiska partier att ta dagens ungdomar på allvar, att bygga broar o att se o ta vara på det engagemang som finns hos ungdomar idag.
Han satte tummen på ett av kyrkans största problem - att inte se o bry sig om unga människors liv, energi o engagemang. Vi har ju missat ett par generationer snart o om vi inte tar situationen på allvar kommer vi att marginaliseras ännu mer.

Har också haft fantastiska samtal med konfirmanderna om livet o framtiden, mening o möjligheter. Tänk att de vågar tänka högt inför en gammal uv! Jag lider med kyrkan som inte når fram till dem i vardagen. Nu har vi två veckor (konfirmationslägret) då vi kan förmedla liv, hopp, kärlek o tro - sen kanske vi aldrig mer får chansen - om vi inte tar dem på allvar o formar morgondagens kyrka efter deras verklighet! Vi måste våga ta det ansvar som är vårt - att "se människan".

Detsamma gäller ju också politiken. Dagens unga är mer medvetna än nånsin o behov av ett annat o nytt sätt att tänka o leva, men tas inte på allvar...inte av Fredrik, Mona, Lars o de andra. Biskop Lennart hade en fin appell i Almedalstidningen till talarna - "håll er till grundvärdena o inte till de grunda värdena".

Missa inte chansen - ta livet, nuet o ungdomarna på allvar!

Tystnad!?

Den senaste tiden har jag grubblat mycket över kravet på tystnad o rätten att tala. Blev smärtsamt påmind om det på årskonferensen i mitten av maj o återigen idag.

Ord kan tolkas så olika - ord kan såra o hela, förklara eller skapa frågor... Kanske en total tystnad är bäst? Då trampar man i alla fall inte på nåns tår... Men om vi tiger kommer väl stenarna att ropa? Om vi tystnar så dör också samtalet, tänkandet, framtiden, livet...

Med konfirmanderna har vi arbetat med bibelordet idag. Försökt förstå vad som finns bakom orden och inte tolka bokstav för bokstav, försökt förstå helheten o skapa bilder, försökt se meningen med orden o inte fastna i själva ordvalet. Dom fixade det! Dagens ungdomar är skarpare än man anar - för dom insåg poängen ganska snabbt. Saker sägs o skrivs i sitt sammanhang o är inte eviga löstryckta sanningar. Utan helhet funderar inte delarna - utan delar ingen helhet.

Som präst är jag kyrkans representant o förväntas stå för det som kyrkan står för, försvara det som är beslutat, uttala mig i enlighet med det som är dogmer o beslut... Som biskopens ställföreträdare är det min uppgift att försvara hela kyrkan. Helt OK. Jag är stolt över vår kyrka, vår kyrkas ideologi o teologi! Jag har faktiskt aldrig hittat nåt bättre. Men det innebär inte att det inte finns det som kan o skall förbättras o förändras. Inget får vara skrivet i sten...allt måste prövas o det är mitt ansvar att pröva. Vår kyrkofader John Wesley talade sig varm för helgelsen, den ständiga utvecklingen... Låt oss våga utvecklas, låt oss våga ge varandra rätten att tala o tänka - gör vi inte det är vi förlorade. Det gäller såväl i våra egna liv, i församlingens liv, i kyrkans liv o i den nya kyrkans liv.

Vänskap o kärlek

Idag har vänskap o relationer varit centrum på konfirmationslägret. Svåra frågor som skapat mycket samtal. Svek, lögn o egoism har debatterats flitigt.

De fem viktigaste positiva sakerna:
- behandla andra som dig själv
- rätten att vara sig själv
- rätten att tro o uttrycka sina åsikter
- att inte skada någon
- att inte stjäla

De fem värsta sakerna:
- att utnyttja någon - egoism
- svek o lögner
- fysiskt/åsykiskt våld
- inte respektera
- låta bli att agera

Vi samtalde också om våra behov: mat, vatten, värme, bostad, trygghet, jobb, kärlek o vänskap.

Vi hamnade hela tiden i frågan om relationer o vänskap. Hur bygger man upp vänskap? Hur utvecklar man relationer? Sunda ungdomar med sunda tankar! Jesus hade gillat detta! Det var ju för dem han var beredd att dö - för han älskar dessa små! "Jag kallar er vänner...".

Självbilden är viktig! "Älska dig själv - o du kan älska andra"..."ge o du får"..."tro på dig själv".
Evangeliet i ett nötskal - du är nåt! Du kan nåt! Du får!

Ser fram emot en spännande fortsättning - o du, vet att du är älskad o får älska. Vet att du är sedd - o får se. Vet att du är sann - o får förmedla sanning!

Förändringar

Började dagen med att plocka fossil o samtala med konfirmanderna om skapelsen. Om att den inte tagit slut, utan att vi är en del av en konstant fortsättande skapelseprocess. Gud vilade den sjunde dagen men har fortsatt sen på den åttonde, nionde, tionde... o än idag - o vi får vara med o skapa! Gud satte inte punkt efter Uppenbarelsebokens sista blad... Tillvaron, livet, evangeliet förändras ständigt...

Inget är färdigt utan livet måste utvecklas o helgas hela tiden. Inget får stå still - den/det som inte förändras, växer o omformas slutar att leva.

Fantastiskt att uppleva den friska öppenhet som ungdomar har! De är inte fastlåsta i vare sig ideologi eller teologi utan öppna för ett positivt kritiskt tänkande. De har idag på lägret producerat både skapelseberättelser o en skapelsesång utifrån 1 Mosebokens första skapelseberättelse (- framförs i gudstjänsten på söndag! Har du möjlighet, så kom o lyssna!) O ändå är den värld jag delvis lever i, kyrkans värld, så totalt främmande för dem. Tänk vad vi missar genom att inte mötas! Det är kyrkan det är synd om, inte ungdomarna!

Idag förändrades också mitt liv drastiskt. I nästan 7 år har jag i princip fem dagar i veckan svängt in till dagis och en fantastisk personal har tagit ansvaret för mina barn. Idag tog den epoken slut:( En sista fest o sen var det över. Lämnade tillbaka nyckeln o avslutade en viktig del i mitt liv. Sorgligt - för förändring är ofta smärtsam. Att gå vidare, att lämna nåt bakom sig, att våga nåt nytt - kostar på många sätt. Jag bär med mig en oändlig tacksamhet till den fantastiska personal som hjälpt mina barn att växa o formas o helgas. Gud har verkligen använt dem! Tänk om vi i kyrkan hade den troheten, det tålamodet, den inställningen, den positiva människosynen, det kärleken till de små, som dagispersonalen visat prov på. "Allt vad ni gjort för dessa minsta, det har ni gjort för mig". O frukten är harmoniska o lyckliga barn, beredda att gå vidare i livet, trygga o motiverade!

Min bön är att åtminstone lite av det som ungdomarna på lägret o dagispersonalen på Lyckan i Burs visat prov på också skulle kunna prägla morgondagens kyrka o att vi i dagens kyrka skulle vara öppna för den förändringens vind som måste få blåsa bort all gammal ideologi, unken teologi o instängdhet. Jag tror det är möjligt, men det kostar på... en omvändelse var visst det begrepp som såväl Johannes Döparen som Jesus talade om. Men är vi beredda att vända om?

Konfirmationsläger

Idag började årets konfirmationsläger på Högbrogården på Gotland. 14 goa ungdomar skall tillsammans med några gamla uvar (Tomas Boström och jag) leva tillsammans i 14 dagar o dela livets mysterier.
När vi frågade om deras förväntningar så var svaret: lära oss mer om livet! Tänk om vi äldre också kunde möta vardagen med den förväntan, istället för att tro oss veta allt.

Tomas o jag skall tillsammans med ungdomarna försöka finna vägar vidare. Inte lära dem, utan lära oss tillsammans. Vi (och kyrkan!) har massor att lära av dessa fantastiska unga människor som skulle kunna skapa framtidens kyrka. Men vi låter dem så sällan göra det o dom kanske inte ens vill, eftersom kyrkan för dem är något ytterst diffust. Varför? För att kyrkan inte är intressant för dem! För att kyrkan inte möter dem på deras planhalva. För att kyrkan inte klarat av att förnya vare sig innehåll eller språk.

Jag hade en vigsel i lördags. Den mest spännande o häftiga vigsel jag haft. Två för mig nästan helt okända människor som valt just min kyrka o mig för sin vigsel. När vi samtalade om vigselordning så ville dom ha med Herrens bön, för den hör väl till. När jag frågade om vilken variant, så ville dom ha den gamla för det var den som dom trodde att i alla fall några kunde. Dom visste inte ens att det fanns en ny! Har vi som kyrka misslyckats så till den grad att presentera vår förnyelse att inte ens detta har nått ut?

Drömmar, förhoppningar, förväntningar möter nu vardag o verklighet på lägret - kan förutsättningarna bli bättre? Jag skulle önska att alla fick möjligheten att vara tillsammans 14 dar på ett sånt här läger! För att finna sig själv, finna vägar framåt, finna förståelse för andras tankar, tro o liv. För att se o förstå att kyrkan inte behöver vara den moralkonservativa, tråkiga o stelbenta kyrka folk ser framför sig. För att uppleva att kyrkan har nåt att tillföra dagens stressade värld som förnyas o utvecklas i en takt som skapar oro o osäkerhet.

Om vi (kyrkan) skall ha en framtid, måste vi våga tänka nytt, skapa nytt, tala nytt o framförallt våga vara öppna för människors tankar, frågor o behov idag.

För konfirmanderna finns det hopp, men finns det hopp för alla gamla uvar? Är vi för fastlåsta i dogmer o traditioner? Är vi öppna för den förändring som kyrkan måste igenom för att kunna vara en medspelare i dagens matcher? Är vi beredda att ta dom stegen - att sitta ner o lyssna in o lära oss av dagens ungdomar? O inte bara tro att vi har alla svaren...för det har vi inte! Vi håller på att förlora kontakten med verkligheten - vi måste våga börja om!

Evangeliet innehåller allt som behövs för livet. Men...vi måste våga tolka evengeliet i dagens samhälle, våga låta evangeliets glädje o hopp förmedla nåd o kärlek o liv. Dags för en ny slags befrielseteologi - en teologi som befriar oss o hela mänskligheten. Det skall vi i alla fall försöka skapa på det här lägret!

Att inte döma

Tankar utifrån söndagens text ur Johannes ev. 8:1-8 om äktenskapsbryterskan som skulle stenas.

Människors domar kan vara både hårda o orättvisa. Vi har lätt för att döma, för vi vet ju alltid bäst o allt som inte stämmer med det vi tycker o tänker, har lärt oss eller accepterat som sanning, faller under vår dom. Vi har skapat våra egna regelverk - oftast ganska hårda o trångsynta - "öga för öga, tand för tand" varianter.

Dom som släpade tjejen till Jesus, o varför bara tjejen förresten, lagen i 1 Moseboken sa ju att båda skulle dömas, de visste ju att lagen var på deras sida. Problemet var bara att dom inte hade den formella rätten att döma till döden. Den hade romarna monopol på. Dom ville alltså testa Jesus som gjort sig känd som en rättvis o juste man. Han som hade lättare för att fria än fälla - nu vill dom sätta dit honom ordentligt. Men det går inte som dom tänkt sig - det blir ingen stening o ingen ditsättning av Jesus heller.

Jesus konstaterar enkelt: "Okej, stena på ni bara, men den som är utan fel kan ju kasta första stenen".

I varje möte med en människa ville Jesus hellre se på det som är o det som kan bli istället för att fokusera på det som varit. Misslyckanden eller inte, varje människa är unik o har rätt till en andra, tredje...tusende ny chans. Han, Jesus, gav inte upp hoppet om nån, det fanns alltid utvägar, det fanns alltid möjligheter. "Var det ingen som dömde dig?" frågade han tjejen... "inte heller jag dömer dig. Gå o synda inte mer".

Gott o ont är inte vad vi gör eller inte gör - snarare handlar det om vår inställning, våra fördömande attityder eller vår likgiltighet. "Jag är bättre än du... jag är mer värd än du... jag har mer rätt än du... jag har rätt att trampa på dig... jag skiter i dig". Så fort det handlar om vi-dom blir det problem. Vita är inte bättre än svarta...rika är inte mer värda än fattiga... män är inte duktigare än kvinnor...kristna är inte heligare än muslimer... Vi har så lätt att döma o fördöma o ger oss rätten att förtrycka eller strunta i andra. Korstågen på medeltiden, spanjorernas jakt på indianernas guld i Sydamerika, slaveriet i USA, Hitlertysklands slakt på judar, Sverigedemokraternas aversion mot invandrare, kyrkans rädsla för det icke heterosexuella... Vi har rätt - ni har fel. Men har vi alltid rätt?

Vad Jesus ville förmedla i det han sa o gjorde, o vad kyrkan borde förmedla (men inte alltid gör) är varje individs rätt till ett bättre liv o varjhe samhälles skyldighet att försvara o ta hand om de svaga, de förtryckta o de små.

Jag har mött alldeles för många människor som trasats sönder av andras domar. "Du tror fel... du har fel...du gör fel,... du lever fel... du är fel" - ord o attityder kan bryta ner o förstöra den starkaste. Vi väljer oftast att ta avstånd från den som gör fel, eller så tiger vi bara. Vi gör alltså motsatsen till det vi borde göra. När man behöver nåden som mest så delar vi inte med oss!

Jag vet inte hur ditt liv ser ut just nu. Hur du än mår eller känner dig, vilka motgångar du än lever med - ge inte upp. Ingen har rätt att stena dig! Du är en helig person, skapad av en Gud som är god o som älskar dig o inte dömer dig utan räcker ut sin hand för att hjälpa dig vidare i livet. Mötet med denne Jesus förändrade den här tjejens liv - det kan hända med ditt oxå. I ditt nu o i din morgondag. Men ska det kunna ske måste vi alla se o förstå att vi inte skall döma o fördöma utan förmedla nåd o förlåtelse, skapa utrymme o tillfällen för möten som förändrar.

För ett tag sen mötte jag ett par som skall separera - igår hade jag en vigsel. Vilka behöver nåden mest? Vilka har mest stöd av sitt sammanhang? Vilka har en enda vänkrets som stöd? Vilka anses av kyrkan som viktigare?

En av de viktigaste saker som Jesus lärt mig är att aldrig ta upp en sten. Ingen människa är värd att stenas - alla människor är värda nåd! Att vi som kyrka o som enskilda o som samhälle finns där som stöd, med en öppen dörr, ett öppet sinne o en öppen famn som stöd o hjälp.

Du är en viktig pusselbit i den plan Gud har för tillvaron. Unik, värdefull o spännande. För i dig finns samma kraftkälla som fanns redan när världens skapades, i Guds Big Bang. Jag var inne på Solkristallen i Visby häromdagen, en affär som bl.a. säljer stenar som innehåller krafter för livets alla situationer. Affären var full med folk! Men det är samma kraft som finns i dig - det är inte stenen som innehåller kraften, det är du. Stenen är bara en förmedlare av kraft, ett verktyg.

"Inget är ömöjligt för den som tror" sa Jesus. Det handlar om att våga, att pröva sig fram, att inte ge upp. Dina egenskaper, dina intressen är just dina o ingen annans, värda att utveckla o förädlas. "Följ mig" sa han också till en bunt vanliga människor. Människor som upplevde en total förvandling av sina liv... o som fick bli redskap för nåd o liv, förlåtelse o hopp till en hel värld.

Vad är då syftet med ditt liv? Det är din sak att ta reda på, men jag lovar att det finns där. Svarat du söker. På vägen framåt finns också hjälmedlen: kunskap, andras erfarenhet, ditt eget förnuft o bibelns beskrivning av Jesus o friheten o nåden. Du är fri att leva - Jesus dömer dig inte o ingen människa har rätt att döma dig heller. Jesus har gett dig friheten att välja, friheten att leva ut din tro, ditt hopp, din kärlek. Men kom ihåg - du har inte heller rätt att förneka någon det du själv fått. Du är kallad att förlåta, att finnas där.

Guds tid är nu

Det trasiga skulle bli helt. Det som iungenting var skulle plötsligt bli allt. Jesus kom för att skapa en enhet av allt o alla. Han kom in i ett sammanhang där skillnaden mellan fattig-rik, from-ofrom, jude-icke jude, man-kvinna var enorma. Det var som om han kommit in i vår tid! För trots att vi lever i världens kanske mest jämställda samhälle, så är det långtifrån jämlikt. Trots att vi har (haft?) västvärldens mest generösa flyktingpolitik, så är inte flyktingar välkomna (utan sänds tillbaka till helvetet). Trots att vi har en liberal lagfstiftnng vad gäller sexualitet, så är de som avviker från majoritetesnormen inte riktigt accepterade. Trots att... trots att allt borde kunna vara så bra (o likt det Jesus drömde om o arbetade för), så finns det murar, hinder o gränser. Trots allt finns det en hel del att göra innan vår värld blir gudomlig!

Jesus utvalde människor till specifika uppgifter, därför att de var utrustade med specifika gåvor. De blev utvalda för att skapa förändring, en förändring för allt o alla. En tillvaro där inte hat o förtryck skulle råda, där inte relationer mellan länder o människor krackelerade, där inte förtryck o hot var vardag för så många. Dom han utvalde var inte särdeles annorlunda än resten av dåtidens människor, men en sak skilde dem från alla andra. De fick en insikt i mötet med Jesus i vad de kunde åstadkomma tillsammans med honom o att det inte fanns några hinder för vad som var möjligt. För dom var öppna för förändring!

Vi måste våga ta steget in i det okända - öppna alla dörrar o fönster för dem som finns runt omkring oss. Men för att vi som kyrka o som enskilda skall våga o orka o vilja det måste vi vara medvetna om vilka vi är o vad vi kan. Vi är Guds barn! Ingenting är omöjligt för Gud - inget är omöjligt för oss heller! Vi sätter själva gränserna för rimligt-orimligt, möjligt-omöjligt, rätt-fel. Lyssna istället in Guds röst o se möjligheterna, se utmaningarna o låt dig inte skrämmas eller hindras av det som känns hotande, det okända, det annorlunda. Öppna upp för allt o alla! Låt ingen vara utanför - för alla är älskade av Gud. Du och jag, vi som kyrka o kanske snart gemensam ny kyrka kan få vara i funktion - vara med o skapa ett bättre o mer rättvist samhälle där alla har rätt att bo o leva med dem man älskar, alla har rätt att känna sig älskade, alla har rätt att vara den man skapades till. Där ingen skall behöva fly för att överleva, bli utslängd/utestängd för att man är annorlunda. Där ingen skall behöva svälta eller gå arbetslös, ingen skall behöva känna sig vilsen eller förlorad. Helt enkelt ett samhälle likt det Jesus beskriver i sin arbetsbeskrivning: "Blinda ser, döva hör o de fattiga får ett glädjebud".

Vi har alla olika gåvor o förutsättningar, men vi delar alla ansvaret att vara med o tjäna o betjäna. Vi har fått livet som gåva. Vi bär med oss erfarenheter, traditioner, kunskaper o Ordet som möjliggöra tjänst för Gud o världen. Våga därför använda alla dina inneboende resurser för att öppna upp Gudsriket för alla människor! För du är utvald av Gud för att förmedla det glada budskapet (evangeliet om frihet o liv för alla)! Det gör vi bäst tillsammans, med våra olika tolkningar o bibelförståelser, för att slåss inbördes bygger inte Guds rike utan skapar bara mer gränser, hinder o murar för andra.

Vill vi att kyrkan skall vara en viktig del i dagens samhälle. måste vi våga ta Gud på allvar - inte bara leva i traditionen eller historien. Guds tid är nu!

Kallad

I söndags handlade en av texterna i kyrkan om: "Vi vet att Gud på allt sätt älskar...dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga...och skänkt sin härlighet" (Romarbrevet 8)

Vi vet - alltså är det ingen nyhet att Gud älskar alla människor o var beredd att satsa allt på/för sin mänsklighet. Vi har kunskapen - umaningen handlar om att leva ut den kunskapen: "Du ska älska din nästa som dig själv". Alla människor är värda kärlek o liv. Även om omständigheter o människor försöker ituta oss en annan sanning, att Guds kärlek skulle vara villkorad. Även om tillvaron kan tyckas allt annat än fylld av kärlek o meningsfullt liv, så vet vi, o jag hoppas du också vet, att vi är älskade o har rätt att älska. Kärleken är det enda som kan forma nytt liv, som kan ge människor hopp o mening! Vi har inte rätt att förneka någon rätten till kärlek - för Gud älskar alla! All form av diskriminering, all form av hat, all form av nedvärdering av människor är som att spotta Gud i ansiktet. Gud som var beredd att själv dö för att bevisa sin kärlek till alla. Om vi vet allt detta, varför dömer vi vissa människor? Varför fördömer vi andra? Varför ställer vi krav som vui inte har rätt att ställa? Varför ... O med vilken rätt?

Du är utvald - jag hoppas att du kan känna det. Gud litar på dig, Gud älskar dig, Gud bryr sig om dig. Gud vill nåt för dig, med dig o genom dig. För att du är just du! Glöm jantelagen, glöm andras krav o idéer - du är utvald, du är viktig, du är speciell! Du kan o får leva o älska!

Du är rättfärdig - du är värdefull - inte misslyckad, därför att det är så Gud ser på dig. Gud ser med ögon fyllda av kärlek, tänker på o känner för dig med ett hjärta som är överfyllt av kärlek. Alla människor är värdefulla o viktiga - värdefulla o viktiga för Gud o för medmänniskor.

Låt nuet vara ett tillfälle där du tar utmaningen på allvar. Utmaningen att förändra tillvaron - att skapa ett rättvisare, bättre, mer jämställt samhälle. En värld där alla, oavsett älder, kön, ras, sexuell läggning, tro o kulturell bakgrund värderas lika o ges samma fri- o rättigheter. Det var ju den drömmen Jesus bars av o var beredd att dö för - var med o förverkliga den drömmen här o nu o ge andra tillfälle/rätt att förverkliga sin del av drömmen.

Döm inte - för inte heller du döms! Fördöm inte - för inte heller du är fördömd! Älska - för du är älskad!

Ett stort ansvar, en enorm utmaning - men det bästa av allt är ju att vi behöver ninte fixa allt detta på egen hand. Gud är med dig o vi skall tillsammans ta ansvaret för nuet o framtiden. Om vi hjälps åt kan vad som helst ske...

Nya tider

Idag har jag arbetat med en utredning om kyrkans syn på människors sexualitet.
Metodistkyrkans årskonferens gav kyrkostyrelsen och kabinettet (biskop o distriktsföreståndarna) i uppdrag att göra en utredning kring detta.
Vi har en kyrkoordning som är mycket tydlig när det gäller just detta med sexualitet. Den ger o tar, men är nog ändå ungefär så tydlig o öppen som den kan vara med tanke på att den skall kännas bra i såväl det konservativa Afrika som det mer liberala östra USA.

Det känns positivt att vara delaktig i en kyrka som är så tydlig i sin anti-diskriminerande hållning. Alla människor, oberoende av sexuell läggning, har samma värde o är garanterade samma behandling. Kyrkan är öppen för alla! Likaså fattade ju vår årskonferens beslut om att all form av diskriminering pga sexuell läggning är förbjuden!

Likaså har meningen som förbjöd metodistpastorer att välsigna samkönade tagits bort. Den infördes 1996, men är som sagt nu borta!

Målet med utredningen är att skapa ett underlag för ett utbildningsmaterial för konfirmander o församlingar. Tack o lov behöver jag inte göra det materialet.

Tro - kamp eller glädje?

För väldigt många människor är livet en kamp. En kamp för överlevnad, en kamp för relationens överlevnad, en kamp mot dåligt självförtroende, en kamp för att få ekonomin att fungera, en kamp att hitta mål och mening.
Genom historien har kyrkan gjort massor för att underlätta livet för många människor. Tron har betytt o betyder mycket. Men samtidigt har kyrkan också skapat kamp. Vi har varit bra på att peka på möjligheter och resurser, peka på fel o brister, men vi har varit sämre på att lätta på människors bördor. Få människor söker idag lättnad på sitt bagage i just kyrkan. Det finns liksom inte i deras världsbild, tyvärr.
Är det så att att tro o kyrka förlorat så mycket på livsbörsen att ingen ens funderar på att satsa när vi försöker göra en nyemission? Vi som ju bär på ett arv om att bära varandras bördor!

Kan du formulera din tro o leva ut din tro så att andra kan se den o finna glädje genom den? "Delad glädje - dubbel glädje" - är det sant? Tror du på glädjen som det naturliga tillståndet i tillvaron, medan kampen bara är parentetisk? Eller har vi köpt pessimisternas budskap: "Jesus led, alltså måste vi lida". Jag tror inte en sekund på att Gud vill att vi skall lida eller att livet ska vara fyllt av kamp. Ändå upplever så många just mer kamp än glädje? Är det för att vi inte ser det goda? Att vi ser lampan som inte lyser, men missar alla tusen som lyser! Eller är det för att vi accepterat Murphys oskrivna lag om allting jäkelskap? Ska livet alltid vara som en fjärdeplats?

Genom åren har jag själv ofta upplevt tron som en kamp. Den så självklara tillvaron har rubbats av omständigheter. Jag har tvivlat (o tvivlar än idag!) på mycket: på mig själv, på andras vilja o intentioner, på livets mening, på kyrkan - men jag har faktiskt aldrig tvivlat på Gud (o att Gud är god o vill gott!). Hur kommer det sig att Gud är så självklar?
Jag tror det delvis beror på att jag kan peka på några exakta datum när Gud blivit så levande att det bara inte går att bortförklara eller tvila på. 4 januari 1981 kl. 22.30...3 januari 1982 kl. 21.25... Men delvis beror det också på ett medvetet val! Jag har valt att o vill tro på en GOD Gud som vill alla människor gott.
Alla kan inte det, tro på en god Gud när livet är ett helvete eller finna dom där exakta tidpunkterna, minnas dom där stora upplevelserna.. Men alla kan få vissheten om att livet inte alltid är en fjärdeplats. Att livet faktiskt inte behöver vara en ständig kamp, därför att det finns en som kämpat vår kamp och som vill att vi ska uppleva glädje...Men hur? Men varför?

Innerst inne tror jag det handlar om att våga o våga välja! Våga tro på sig själv, hur svart livet än ter sig, men också våga dela med sig av sin kamp, sin sorg, sitt tvivel. O det är svårt i ett sammanhang där det är skamligt att vara svag...

Det finns så många stora människor i det lilla. Människor som lyssnat o lyssnar, varit o är närvarande, velat o vill gott - jag hoppas du får möta en sån människa o att du själv väljer att o orkar vara en sån! För du behövs! Du har resurser som du knappast anade du hade - för ingenting blir plötsligt omöjligt... Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret!

Konferens, dag 2

Idag kan man glädjas åt att motionen om en förändrad syn på sexualitet har passerat det första nålsögat på väg mot godkännande av konferensen. Beredningsgruppen rekommenderar att konferensen antar två av tre att-satser o att den tredje att-satsen skrivs om något. Jag accepterar den nya skrivningen, för helheten innebär att diskriminering pga sexuell läggning förbjuds o skall motverkas, att en arbetsgrupp skall tillsättas för att arbeta med frågan om synen på sexualitet inom kyrkan o att ett arbetsmaterial att användas i undervisning skall tas fram under året.

Den att-satsen som skrevs om innehöll en rekommendation att göra ett förslag att skriva om våra sociala principer så dom motsvarar den uppfattning som råder inom kyrkan i Sverige. Anledningen till att den inte godkändes rakt av var att man i utskottet inte var helt säkra på hur församlingarna egentligen tänker om detta o vill utreda det först. Rädslan för att det också handlade om ett godkännande av samkönade äktenskap var ett hinder för direkt godkännande.

"A small step for mankind" kan man väl säga.

Eftersom ett internationellt arbete pågår kring skrivningen i dom sociala principerna, så är det helt ok att vi i Sverige inte gör samma jobb. Jag sitter ju med i gruppen som försöker finna en ny formulering som är inklusiv o inte exklusiv.

I övrigt togs kabinettets rapport emot positivt - en helt annan känsla en de senaste åren när vår rapport föranledde häftiga reaktioner o diskussioner o helt försvann i detaljdiskussioner.

Alltså en bra dag så långt. Snart dags för en mingelfest på slottet med landshövdingen.

Konferens, dag 1

Efter en tidig morgon (klockan ringde 3.45) anlände jag till Örebro kl. 13. Direkt två sammanträden och hann precis checka in på hotellet innan det var dags för inledningsgudstjänst o sen ännu ett sammanträde - tröttheten börjar ta ut sig. Är det värt det?

Många tankar snurrar - positiva (om vissa människor) o negtiva (kring meningen)... Livet kunde förstås vara enklare, men det känns ändå ganska gott just nu. Imorgon börjar allvaret - då kommer diskussionerna igång om framtiden. Vad vet vi egentligen om den? Kan man planera för en framtid? Kan man drömma?
Man måste planera o drömma! Annars orkar men inte.

Hur ser dina drömmar ut?

Mina handlar om lycka (o jag är lycklig), men också om en kyrka som berör vanliga människor. En kyrka som kan ge människor mening o hopp, utan att fördöma o kräva. En kyrka med verkliga "Open minds - open hearts - open doors", inte bara ord om det. En kyrka som ser o tar vanligt folk på allvar o möter dem där de är. O dit har vi en låååång väg att gå.

Men hur når vi dit? Är det möjligt att skapa en kyrka av o för vanligt folk? Vill vi det - eller vill vi bara ha en kyrka för oss själva? Vill vi ha en kompromisskyrka som inte berör, som inte ser, som inte möter behov dagens samhälle har, utan ger färdiga svar på frågor som aldrig ställs, som kräver mer av människor än Jesus gjorde?

Vi skall ändå försöka skapa den nya kyrkan - en kyrka som berör. Det är den utmaningen vi alla möter nu i Örebro o under året som kommer. Må den bli öppen o inte sluten, må den bli inbjudande o inte exklusiv, må den bli profetisk o inte bakåtsträvande! Då finns det hopp för både kyrka o mänsklighet!

Bönen - en möjlighet?! (Predikan 9.5)

Som barn fick jag lära mig att jag kunde berätta allt för mina föräldrar. Dom var beredda att lyssna o hjälpa till, om det stod i deras makt. Dety kändes naturligt o bra, och som barn berättade jag allt för dem. Dom märkte ganska snart när nåt var fel, så att ljuga var svårt o faktiskt onödigt. Ändå hamnade vi tillslut i den situationen att det inte var självklart att berätta hela sanningen eller säga allt. Frigörelseprocessen tog fart. Det är nog en ganska naturlig process i de flesta famlijer, men det är ju ändå trist att det skall behöva vara så.

Lärjungarna ville lära sig att be. Jag vet inte riktigt vad dom var ute efter, för att be för dem var väl lika självklart som att andas. Dom var ju judar. Kanske var dom ute efter dom magiska orden som skulle blidka Gud lite extra o resultera i stora belöningar - en sorts framgångsteologi alltså? Eller så ville dom bara impa på Jesus, vara lite extra fromma. Men att lära sig be - funkar det? Att lära sig vara ärlig inför Gud?

Jo - det funkar, för detta med ärlighet är en träningsfråga. Vi måste våga lita på varandra i en relation (vilken som helst). Vi anförtror inte allt med en gång. Ett steg i taget...

Att frigöra sig från sina föräldrar innebär, i de sunda fallen, inte att klippa alla band - snarare att våga leva sitt eget liv, men med vetskapen om att nån finns där som tar emot o stöttar. Samma sak är det ju med Gud. Ju mer vi lär känna Gud, desto mindre viktiga blir orden, desto självklarare är relationen - för vi vet ju att Gud är god o att Gud vet allt, hör allt o vill gott...på gott o ont,.

Svarete lärjungarna fick var den bön vi kallar Herrens bön. Ett skolexempel på prioriteringar i bönen. Inte så att Gud inte hör andra böner, för Gud läser oss som en öppen bok. Gud känner våra behov o är beredd att lyssna o agera.

Men Gud först: "Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma". En bön om rättvisa o fred. Först när Guds rike är fullbordat på jorden skapas sann o äkta tillvaro. Vi människor är mästare på att skapa orättvisor, våld, hat o lidande. T.o.m. när vi tror oss skapa fred, så blir resultatet motsatsen (se bara på Irak o Afghanistan!). Men allt detta skall en dag förändras för alla människor. I väntan på Guds rikes fullbordan är det vår uppgift att bygga riket här o nu. Att förbereda, att plantera idéer, att kämpa för det goda, för de små o förtryckta o med eget exempel visa hur Guds rike kan fungera. Guds rike dimper inte ner från himlen en dag när Gud är på extra gott humör - nej, Guds rike finns här o nu, i dej o mej. Förutsättningarna för rättvisa o fred, harmoni o jämlikhet finns mitt ibland oss - i oss!

Sedan vi: "Ge oss idag det bröd vi behöver". En bön om att Gud skulle fylla alla våra behov. En bön som i västvärlden tycks ohyggligt besvarad, även om somliga går i strejk för att få lite mer eller svarar med våldsamma upplopp o demonstrationer när nån vill försämra våra livsvillkor en aning. Mat o hem, skola o jobb, sjukvård o framtidstro, trygghet o liv - allt finns här o nu. Men inte för alla, inte överallt. Vi har det för bra - på andras bekostnad. Vi, ca 10% av världens befolkning använder ca 90% av tillgångarna för att skapa allt annat än Guds rike! Vi har skapat vår egen slags framgångsteologi - född i väst innebär per automatik att vi skall ha allt o mer därtill. Jag undrar stilla vad USA´s vansinniga invasion av Irak o Afghanistan kostat i pengar - o vad man kunde ha gjort för alla dessa tusentals miljarder i stället? Kanske hade man kunnat utrota terrorismen om man valt att möta människors behov istället? Men som vanligt - våld, kaos o hat! För att inte tala om vad man kunde göra för dom drygt 400 miljoner som en ny lyxarenahall (som ingen riktigt tycks vilja bygga o driva!) i Visby kommer att kosta. En hall för dom få o rika. Inte att undra på att bönens nästa del blir som den blir...

"Förlåt oss våra skulder". En bön om förändring i vårt eget liv! Det är alltid så enkelt att lägga skulden på nån annan. Kapitalismen, kommunismen, alliansen, oppositionen, marknadskrafterna, grannen, fundamentalismen, liberalismen ... Det börjar alltid i ditt o mitt eget hjärta o med våra beslut, med våra ställningstaganden, med våra prioriteringar, med vårt agerande! O nog har vi lite dåligt samvete alltid...

"Liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss". En bön om upprättade relationer. För det mesta i livet bygger på relationer. Till våra nära o kära, till arbetskamrater, kolleger, grannar, främlingar o Gud. Så mycket ont har gjorts som ett resultat av hat o rädsla. I närmiljön, i världen i stort...igår, idag o imorgon. Så mycket grymhet för att tillfredställa "jaget" o vår tro på att vi har större rätt än alla andra. Vi har ibland glömt bort att vi i varje människa vi möter. möter vi den uppståndne Kristus. I barnet som letar mat på soptippen i Manilla, i den aids-sjuke unga mamman i Uganda, i alkoholisten på Öster i Visby o i Jonas Gardell.

"Utsätt oss inte för prövning". En bön utifrån vissheten att vi själva inte alltid är tillräckligt starka för att stå emot allt. Vi faller lätt offer för det som bär käpprätt åt skogen. Ensam är inte alltid stark, att lyda order är inte alltid rätt...

"Rädda oss från det onda". Det är Guds vilja o faktiskt vår vilja också. Men inte bara för oss själva, utan för hela världen eller hur? Att inte bara dras med i det negativa o destruktiva, det förtryckande o utnyttjande, utan att kämpa för det Goda.

Idag ser många nåt i spegeln som de inte gillar. Vi ser också det vi inte riktigt gillar när vi läser tidningen till morgonkaffet. O vi känner skuld! Vi borde engagera oss mer, men nej. Vi orkar inte, vågar inte, vet inte riktigt hur. Det känns så övermäktigt - så då får dom stora kanonerna lösa det. Men dom klara det inte heller. Inte Bush, inte Obama, inte Putin, inte EU, inte regering o riksdag - för dom tänker som alla andra: vi har rätt, vi har större rätt, vi har rätt till allt. Men skulden bär vi, o konsekvenserna bär dom förtryckta, svältande o små i tredje världen. Skulden är förövrigt intressant - den kan handlingsförlama eller bli en motor som sätter igång oss. Bara att välja! Motorn som får oss att tänka o agera som Gud vill. För vi bär ju inte skulden ensamma (om vi inte väler det förstås!). Han som sa: "Be så ska du få, sök så ska du finna, bulta så ska dörren öppnas" är ju med oss. Gud, som både vill o kan, o som utmanar oss att skapa nåt nytt!

Guds rike är här idag - i dig! Alla förutsättningar för det goda, för det nya, för förändring finns i dig. Skulden är försonad o vi är lösta! Det som var är förbi, nåt nytt har kommit för alla människor. Nåt nytt kan faktiskt bli verklighet - om vi vågar ta till oss det som Gud gett o gjort för oss. Det som behöver få konsekvenser i våra liv, i kyrkans liv o i relationer, i rättvisefrågor, i fredsfrågor, i allt! Vi behöver inte bära på rädsla o hat, skuld o ångest - det finns en väg vidare, men den vägen förutsätter att vi vill vandra den. Vi kan få krafetn att förstå, modet att våga o viljan att arbeta oss igenom det som idag hindrar oss från att leva ut Guds rikes tanke i vår tro, vår vardag o vår kallelse.

Vi behöver varandra för att orka. Vi behöver den erfarenhet vi har av livet tillsammans. Vi behöver kyrkans erfarenhet av Gud o Guds ingripanden i historien. Vi behöver en växande kunskap, frukten av ett nyfiken o öppensinnigt liv. Vårt behöver vårt eget förnuft. Vi behöver Guds ord, tolkat av Kristus o förstått i dagens samhälles ljus. Vi behöver uppriktigthet, ärlighet o öppenhet. För Gud är precis som mina föräldrar var - beredd att lyssna o satsa allt, beredd att finnas där för dig o mig - för dom (både Gud o föräldrarna) är ju anledningen till att jag finns.
Gud är med dig, Gud tror på dig, Gud behöver dig! Våga tro det - o våga göra nåt av det! Inte för att vara from, inte för att få dom magiska orden eller belöningarna - utan för att förverkliga Guds rike här o nu!

Inställt bokbål

All heder åt min kollega som bett om ursäkt för att ha blivit felciterad angående det riskbekanta bokbålet i Vetlanda! Han hade aldrig gett sitt stöd till den tanken, även om det framställts så i rikspress o TV. Det är inte lätt att hantera media, för minsta lillfinger blir lätt hela handen. Nog om detta...

Hade en enkel o ganska fin gudstjänst i Visby idag. Få var där, men det kändes ändå gott. Predikan kommer i morgondagens inlägg.

Nu är det snart dags för årskonferens. Den kan bli stormig, men den kan också bli väldigt avslagen. Vet inte riktigt vilket jag föredrar? Örebro är i alla fall platsen o starten går på onsdag. Innan dess skall en massa detaljer falla på plats.

Men det brukar ju lösa sig... eller som Jesus sa i dagens text i kyrkan: "Den som ber han får, den som söker han finner o för den som bultar skall dörren öppnas". Låt oss hoppas att årskonferensen öppnar dörrarna till alla människor, även dom som idag är förtryckta o missförstådda. För visst har vi ju alla samma värde i Guds ögon - då borde vi ju ha det i kyrkans oxå!

Barnens lycka

Om jag inte insett det tidigare så insåg jag det idag - livet går ut på att göra barnen lyckliga! Redan Jesus försökte tala om detta för oss genom att placera barnen i centrum o säga att himmelriket tillhör dem o att om vi inte blir som dom kommer vi (vuxna) aldrig in i himlen.

Idag var det den årliga familjeutflykten på dagis. Barn, föräldrar o personal besökte russparken i Lojsta o fick vara med om att mata o klappa de halvvilda russen o russfölen. Att se barnens ögon, att se deras leenden att uppleva deras glädje - det var himmelriket! TACK (i jätteformat) till personalen som insett detta mycket mer än vi i kyrkan gjort! Ni har förstått vad Jesus menade - ni är inspirerade av Gud (även om ni kanske aldrig ens tänkt tanken!).

När ska vi i kyrkan inse att vi så ofta är inne på fel spår när vi bråkar om teologiska spetsfundigheter, föreslår bokbål av böcker som vi inte gillar, utestänger o förnedrar minoriteter, håller fast vid urgamla traditioner ingen människa förstår? När ska vi inse att den nya kyrkan måste vara en kyrka som tar barnen o "vanligt folk" på allvar?

Jag vill fortsätta att försöka skapa en ny kyrka - en kyrka som verkligen lever efter det motto som min kyrka har antagit: "Open minds, open hearts, open doors". Dags att öppna dörrarna för alla - inte stänga som en del vill! Dags att visa att kyrkan inte bara är ord o regler - utan en levande, god o positiv rörelse som kan påverka tillvaron o skapa nåt gott. Som t.ex. rättvisa, fred, frihet o lika värde för alla! För det var ju därför Jesus dog - för att visa på att Gud älskar ALLA människor! Dags för oss att oxå göra det!

Lika eller olika?

Idag upplevde jag nåt märkligt... Jag som har anklagats för att vara radikal o liberal när det gäller kyrkan och hbt-frågorna fick plötsligt agera bromskloss. Deltog i ett telefonsammanträde med ett antal amerikaner kring frågor om kyrkans syn på "Human sexuality". Det ena radikala skrivningen efter den andra presenterades (bra tankar egentligen), men få av idéerna var genomförbara.

Ämnet är så känsligt o så hett att varje ord måste vägas på guldvåg. Vi får inte skuldbelägga någon, vare sig vi kallar oss konservativa eller liberala. Ingen vinner på att ge eller bära skuld!

Grundtanken är att alla människor har samma värde, oberoende sexuell läggning, kön, ras, tro etc. Det värdet kan man aldrig ta ifrån en annan människa!

I samtalet kretsade mycket just kring frågan om detta med lika värde gäller allt utom just sexualiteten. Vår kyrkas officiella syn är just den, men går den att förändra? Och hur? Och till vilket pris? O vill vi förändra den?

Flera grupper inom kyrkan arbetar på motioner om en förändrad syn till generalkonferensen (det internationella kyrkomötet) 2012, men är en förändring möjlig? Kommer de förtryckta minoriteterna att få upprättelse nån gång, eller kommer kyrkan att förlora dem?

Det svåra i kråksången är att det rör sig om både teologi o människosyn, vilket har lett till att det idag handlar om pajkastning. O offren i pajkastningen är som vanligt de redan förtryckta. Men hav tröst - Gud älskar alla människor! En dag kommer kanske fler att inse det! Sker inte föärändringen 2012 så sker den lite senare... Härda ut! Gud tror på dig - gör du?

Tänk positivt!

Det är så lätt att se saker svart. En del personer o händelser skapar lätt negativa tankar o det kan vara svårt att fokusera på allt det positiva som finns.

För att må bra måste vi nog lära oss att hitta o tro på allt det goda, allt det sköna, allt det glädjande, allt det positiva i tillvaron. För oftast är det mesta gott, medan de lilla negativa lätt kan ta över o bli till "allt".

Varje människa är god, utan undantag. Vi föds goda, eftersom skaparen är god. Vi föds med förutsättningar att klara av tillvaron, med resurser att hantera oxå det som är tufft. Men vi har så svårt att tro gott om oss själva o låta andra tro gott om sig själv. Vi har nåt avigt behov av att tänka negativt. Det kan bero på att vi lärt oss att inte tro gott o tänka gott, men då måste vi försöka ändra på vårt sätt att tänka.

Negativa tankar skapar inget, men positiva tankar öppnar dörrar, skapar nya vägar o ger oss ny kraft. Gud tänker positivt om dig! Gud tror på dig! Gud bryr sig om dig! Våga då tänka positivt om dig själv! Våga tro på att du har rätt att vara lycklig, rätt att vara optimist, rätt att vara dig själv.

Just nu är jag på ringmärkningsstationen i Sundre på södra Gotland. Den här morgonen var bedrövlig - regnig, kall och nästan inga fåglar. Det kändes som om det var dags att ge upp - när det plötsligt vände. För det kommer ju en morgondag...

Fokusera på möjligheter o det positiva, även om nuet kan verka mörkt o kallt! Ge inte upp - för du behövs!

Rätten att vara sig själv!

Vi är alla unika som människor. Vi föds olika, vi lever olika, vi upplever saker olika, vi tänker o tolkar olika o vi är ändå lika. Lika i det att vi måste få ha rätten att vara just olika! Men oxå lika i behovet av att ha någon som vi kan lita på till max, som vi kan vara totalt gränslöst öppna inför.

Idag mötte jag en person som hjälpte mig att orka fortsätta kampen för allas rätt att vara den dom är. En person som visade mig stort förtroende genom att beskriva sin livssituation o fråga om råd att gå vidare. Tack för förtroendet!

Jag skulle önska att vi alla hade nån som vi kunde visa vårt sanna o rätta jag för. Nån som kunde lyssna till våra innersta tankar, utan att vi behövde frisera eller censurera eller ens tänka tanken på vad vi får eller inte får säga. För a dom allra flesta sammanhang kopplar vi på självcensuren... Dom personer vi vågar vara 110% öppna för är få, om dom överhuvudtaget existerar. Vi vågar nämligen inte lita på att det vi säger faller i god jord. Att det vi tänker inte utnyttjas. Att det vi drömmer om eller längtar efter skulle missförstås.

Har inte du oxå behovet av att ha en sån samtalspartner? Nån som kan lyssna utan fördomar, utan fördömande attityd, och som du kan lita på?

Har inte du oxå beghovet av att få vara en sån samtalspartner? Nån som någon annan kan tala med utan att uppleva fördömanden o behov av censur?

Är inte det ett av livets stora mysterier, varför vi skall behöva idka självcensur? När mänskligheten skapas, enligt den bibliska skapelseberättelsen, var människorna nakna. En symbol för att det fanns en total öppenhet o ärlighet o där behovet av att ljuga, tiga eller ens tänka tanken på att behöva censurera inte ens fanns.

Vad krävs för att vi skall kunna vara såna? Ärliga, öppna o lyssnande? Vad krävs för att vi skall våga lita på varandra, utan att misstänka baktankar eller att vi skall bli utnyttjade?

Du är den du är, därför att du är älskad som du är. Du duger som den du är! Du har rätt att vara den du är. Samhället har slutat "rätta till" vänsterhänthet. Tänk om vi också kunde sluta tänka i termer om att försöka "rätta till" andras "brister". För i regel är det inga brister, utan bara olikheter. O vem har gett mig rätten att vara domare över andras livsval, andras idéer och tro? Vem har gett dig rätten att döma mig? Har vi inte fötts till den här jorden för att dela den med varandra o leva tillsammans för att skapa ett gått liv för hela skapelsen?

Vi är alla olika - tack och lov! Men vi är alla lika i det att vi delar samma behov av att få vara o accepteras o värderas positivt efter det vi är! Så våga vara dig själv, men låt oxå andra vara sig själv! Då formas en spännande o fruktbärande tillvaro.

Andens gåvor till att växa

Vi är behovsvarelser! Vi behöver tillhörighet, värde o rätten att förverkliga oss själva - förutom dom basala behoven av mat, dryck, sämn o sånt.

Vi behöver få våra behov tillfredställda för att växa, för att utvecklas, för att mogna, för att på ett fromt språk, helgas. Annars funkar det inte, livet. Därför är också de värsta straffen ren isolering, så vi inte får några yttre intryck överhuvudtaget. Själen bryts ner i brist på intryck o uttryck. Medan just intryck, upplevelser o erfarenheter gör att vi växer o mår bra.

Just nu pågår en enorm tillväxt i naturen. Allr formligen exploderar av livslust o fortplantningscykler. Blommor, sav, löv ska produceras, bon skall fixas, ungar ska tas om hand o framtiden skapas. Naturen går på högvarv. En fantastisk skapelse som vi har svårt att hantera... Vi vill ju så gärna bestämma själva över allt annat skapat. Någon har t.o.m. uttryckt att den senaste tidens naturkatastrofer (jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar, oljautsläpp...) är naturens svar på vår misshandel av henne.

På tal om misshandel... Kärlek är ett av dom största behoven vi har. Att känna sig älskad, men också rätten att älska. Alldeles för många får inte heller det behovet tillgodosett o känner sig missförstådda o bär därför inte frukt. Livet blir inte fullkomligt. Andra tillåts inte älska, utan fördöms för sin kärlek - o det är ju inte heller särdeles fruktbärande.

Sen i somras har jag funnits på Facebook. Det som började som ett trevande försök har snabbt utvecklats till en intressant möjlighet att finna gamla (o nya) vänner. Gamla skolkamrater har plötsligt uppenbarats efter 30 år o kontakten som varit bruten lika länge har nu återuppstått. Vad var det han sa, Jesus, "Jag kallar er vänner... inte längre tjänare". Vad han ville var att vi skulle få en chans att skapa o upprätthålla vänskapen o relationerna. En tjänare gör vad hon/han blir tillsagd att göra, en vän existerar på lika villkor. Du o jag existerar alltså på lika villkor med Jesus! Det handlar om ett givande o tagande - en öppenhet, ärlighet o en vilja att skapa något gott med o för varandra.

Hur växer vi som människor? Svaren är lika många som det finns människor, men det viktigaste är ändå genom upplevelser o erfarenheter, både goda o jobbiga. Kris o utveckling brukar man ju säga. Genom att tvingas arbeta med oss själva: med vår tro, med våra liv, med vår framtid, med vårt handlande, finner vi också våra resurser o gränser. Syftet med livet är ju just att finna uppgiften med stort U, att bära frukt där det är möjligt, o leva i den uppgiften. Tyvärr sätter alltför ofta andra våra gränser: föräldrar som driver sina barn till nåt de själva (föräldrarna) vill, medmänniskor sätter gränser genom sina ord o sitt agerande för vad vi tillåts/inte tillåts o tyvärr har kyrkan satt gränser för vad som är möjligt/omöjligt.

I alla tider har vi fått höra att vi inte är nåt... att vi skall tigga nåd av Gud... att vi ska nöja oss med det vi har... att vi är fattiga, syndiga o hopplösa fall. Sa Jesus verkligen det??? Hur fel kan det inte bli! Jesus talar aldrig om oss som dåliga o hopplösa. Snarare så säger han att vi t.o.m. ska göra större saker än han gjorde! Hur många vågar tro det om sig själv? Hur många tillåter andra att tro det?

Problemet är ofta att vi först vikll se o känna, precis som Tomas tvivlaren. Vi vågar inte tro - inte på oss själva, inte fullt ut på Gud och Guds möjligheter i o genom oss, inte på kärlekens o vänskapens äkthet. Vi måste ha bevis! Orsaken till Tomas tvivel var ju just att han tänkte "alltid dom andra, aldrig jag", för han var ju inte med första gången Jesus visade sig. Och nog känner vi igen oss. Men för att orka, för att våga, för att vilja fick vi en hjälpare, den Heliga Anden. Guds gränslösa kraft som kunde forma universum ur ingenting, vad kan inte hon forma i oss o genom oss, om vi bara tillåter.

Varje människa, alltså även du, har andliga gåvor o resurser nedlagda i sig. Resurser, förmågar o en potential vi sällan använder oss av. Kanske för att vi har en skev bild av det andliga... Klättra på väggarna, obegripligt tungomålstal, mirakel som inte går att ta på, transliknande skeenden o en massa andra fördomar. Anden är inte sån! Anden är en livs- o kraftkälla, precis som våra två hål i väggen. Pluggar vi in kan vad som helst hända... Låter vi det Gud lagt ner i oss få fritt spelrum, tillåts vi vara dom vi är skapade att vara på alla livets områden, så bär vi frukt, så når vi resultat, så växer vi i tro. Kanske når vi inte dom resultat vi förväntat oss, för våra tankar är begränsade. Vi nhar ju lärt oss att tänka i termer om rätt/fel, möjligt/omöjligt, tillåtet/otillåtet - men tänk om det är satt ur spel? Tänk om dom tankarna bara är mänskliga tankar? Tänk om Gud inte bara ger dig rätten att vara dig själv, utan faktiskt uppmuntrar dig att leva ut din tro, ditt liv, dina resurser - o blomma ut i full blom. Då minsann växer vi så det knakar!

Varför skulle Gud annars vara beredd att ge allt för dig? Gud tror på dig - våga tro på dig själv, våga tro på Guds möjligheter i o för dig, våga utvecklas o växa i ditt liv, i din tro... I samtalet med vänner, i den utlevda kärleken, i den växande känslan av tillhörighet, värde o rätt att förverkliga dig själv... Då sker nåt gott! Då bär du frukt, inte bara i ditt eget liv utan i hela tillvaron!

Så öppna dig för Andens frukt i ditt liv...det är värt det!

Nytt hopp

Efter en vecka med hyrbil har jag nu återfått min gamla - som ny. Men dyrt blev det, 5665 riskdaler, men visst är det så att det nya måste få kosta o vi kan inte leva på andras bilar hela livet!

När det gäller tro (o temat för kommande söndag i kyrkan är just "att växa i tro") så är det egentligen precis detsamma. Det går inte att leva på någon annans tro. Vi kan inte bara acceptera dogmer o läror, teser o regler, utan att göra dem till våra egna. Vi måste pröva allt o behålla det goda.

En av anledningarna till att kyrkan förlorat fortfäste, förlorat medlemmar, förlorat anseende är att vi allt för länge försökt leva på andras tro. Föräldrarnas tro, mormors tro eller kyrkans allmänna tro blir inte levande o fruktbärande i oss om den inte omvandlas till vår egen.

Måste då alla tro lika? Frågan är lika svår att svara på som den är felställd! Ingen människa tror lika. Vi bär alla på våra tvivel om detaljer, på upplevelser av bönesvar eller uteblivna sådana, på besvikelser i mötet med kyrkan/kristna... Vi formas av omständigheter, uppväxtmiljö/-kultur o våra egna val. Vi har rätt att tvivla, vi har rätt att stanna till o fundera, men vi gör inte rätt om vi bara slänger allt med badvattnet. För om du tänker till så finner du möten med någon, den där upplevelsen av det gudomliga, erfaranheten av det som är större än du själv - det finns där - och kan ge dig hopp o liv. För vi är obotligt religiösa... Allihop, men på olika sätt o med olika uttrycksformer.

Din inneboende gudomlighet är värd att ta på allvar. Den är värd att vårda o låta utvecklas. För du är inte ensam i livet, ensam i glädjen eller sorgen - det finns en som Älskar dig mer än allt annat o vill hjälpa dig att nå vidare, gå vidare, utvecklas vidare...att växa i tro. Att växa kan göra ont, det kan kosta på, men det är värt varenda öre...

En miss - en träff

Tidig morgon bar det iväg mot Köpenhamn för samtal med biskopen. Massor att samtala om o planera, både roligt o jobbigt. Men arbetsklimatet är gott, därför att alla i kabinettet (distrikts-föreståndarna o biskopen) vill kyrkan väl. Att leda dem som inte alltid vill bli ledda är inte enkelt. Men någon måste ju våga satsa på det man tror på.
Vi hade ett viktigt samtal om hur viktigt det är att kunna lyssna o acceptera varandra, trots att vi inte tycker, tänker o tror lika. Kyrkans stora utmaning är ju att låta människor tänka o tro utan att kräva "rätt tro", för min rätta tro är sällan lika som din!

Att planera för en framtid som man inte vet så mycket om är inte heller lätt. För finns Metodistkyrkan om tre år? Kanske, kanske inte, men det som känns viktigt är att veta att ideologin, läran o tron inte försvinner vare sig det blir en ny kyrka eller inte! Poängen med det nya måste ju vara nåt nytt, men ändå grundat i traditionen, erfarenheten, förståndet o skriften. En ny kyrka för nya människor!

Att finna en ny väg är inte enkelt, men det är nåt vi alla måste. "Följ mig" sa han som också kallade sig själv för "Vägen, sanningen o livet". Dags att gå hans väg, en väg där det finns plats för alla o som leder till befrielse o liv o där alla får vara med. Vi måste våga öppna oss för nya idéer, nya tankar o nya mål! Vi måste våga vara öppna för att lyssna till alla som inte vill, som inte orkar eller som helt enkelt struntar i kyrkan o vägen.

Besök i min gamla kyrka

Idag hade jag förmånen att predika i gudstjänsten i Marieborgskyrkan, en ekumenisk församling (Baptist/Metodist/Mission) i Västervik. Det kändes riktigt gott att komma hem till en kyrka jag var med o skapade för 23 år sedan och jobbade i 4 år.

Församlingen har gått igenom en jobbig period det senaste året o söker nu ny pastor. Några uttryckte sin oro inför framtiden, känslan av att visionerna har gått förlorade i letandet efter en väg in i framtiden. Nåt som är ganska naturligt när man inte riktigt ser vägen o inte kan finna en gemensam väg, när man inte orkar eller vågar tänka nytt. Detta gäller ju i alla sammanhang - det är svårt att komma överens, svårt att ge med sig, svårt att lämna det gamla, svårt att tänka nytt... Vi vet oftast vad som måste till, men vi vågar eller orkar eller vill inte alltid.

Men kanske handlar det helt enkelt om att vi har så lätt att fastna i det dystra o fokusera på problemen? För när jag läser om vad som sker, lyssnar till folks tankar o upplevelser o jämför med många andra församlingar, så ser jag oändliga möjligheter för Marieborgskyrkan o många andra församlingar. Det som måste ske är att vi vågar lyfta blicken, vågar se på möjligheternas Gud o inte tänka "omöjliga" tankar. Vi har resurser, vi har möjligheter, vi har kunskapen - men vågar vi? Vill vi?

Detta gäller ju allt! Vågar vi tänka nytt, pröva nytt o göra nytt?

Om kyrkan skall ha en framtid, om församlingarna skall ha en framtid, så måste vi inse att vi kan skapa den framtiden! Vi måste tro att Gud har gett oss uppgiften! Vi måste tro att vi tillsammans kan förändra tillvaron! Vi är utvalda, kallade o utrustade för att vara redskap för att förändra världen! Synd bara att vi i kyrkan inte ens alltid kan komma överens om hur vi vill att världens skall förändras!

Vägen till livet

Predikan i Västervik imorgon (25 april)

Att vara på väg... Jag har rest ovanligt mycket de senaste åren o varje gång bär jag med mig en liten gnutta oro. Jag har upplevt misslyckade landningsförsök, bombhot i luften o våghöjder som överstigit vad jag upplevt acceptabelt. KAnske inte så konstigt att vara lite orolig. O jag är långtifrån ensam...

Visst är det så att livet präglas av en intellektuell visshet, men samtidigt en känslomässig oro. Jag vet att det sämsta/farligaste transportmedlet är bil, men när jag körde till Västervik idag var jag inte ett dugg orolig. Hjärnan säger en sak: det är farligt. Hjärtat o sinnena säger en annan: jag är trygg, för jag styr själv. Det här gäller oxå på trons omrpåde. Vi kan vara hur övertygade som helst om Guds närvaro, om Guds möjligheter o Guds omsorg om våra liv - men ändå finns tvivlet o osäkerheten där rätt som det är. Osäkerheten som föds av signaler utifrån, av världshändelser (man kan ju bara undra hur mycket flygrädsla som det isländska askmolnet skapat?), av rädslan för andra människors tankar o åsikter, men oxå av mina egna upplevelser o i stort sett alla yttre impulser. En osäkerhet som gör att vi tvivlar - tvivlar på oss själva, tvivlar på verkligheten, tvuivlar på möjligheterna, tvivlar på Gud.

Det var det som hände med Tomas o Filippos i dagens text (Joh. 14:1-14). Det utspelar sig redan innan påsken o Jesus är alltså levande bland dem. "Känn ingen oro" - så enkelt att säga. "Tro på Gud o tro på mig" - lika enkelt det! Men dom hade inte förstått det Jesus försökt säga o göra, trots att dom levde i en närmast total gemenskap med honom. JAg vet inte riktigt vad som skulle ha behövts för att dom skulle inse vad o vem Jesus egentligen var o vad han kunde betyda i deras liv. Dom ställde frågor, som med facit i hand verkar knäppa, men som var relevanta för dem just då. Han var ju där, han som skulle visa dem vägen till livet, han som var sanningen o som personifierade Gud själv. Frågor som säkert många fler borde ha ställt.

Jag möter ofta människor som lever med oro - för framtiden, för nuet, för ekonomin, för barnens hälsa, för döden, för andras åsikter, för allt mellan himmel o jord. Människor som inte riktigt har hittat sin trygga plats i tillvaron, vars vardag o liv är hotade om de inte har kontroll. De flesta erkänner sin oro o därför blir den hanterbar, men många gär det inte, vilket leder dom till rätt knepiga situationer. Att hjälpa en människa som inte erkänner att hon behöver hjälp är inte lätt. Jesus blev korsfäst av dom som inte ville ha honom. MAssor av människor struntar idag i kyrkan o vårt budskap, för dom vill inte ha det, dom behöver det inte!

Varför låter vi ibland vår oro styra våra liv? Varför vägrar vi ibland erkänna att vi tvivlar? Är det för att vi lärt oss att inte visa oss svaga? Eller är det för att fly undan det som känns som en brist eller fel? Varför vill vi korsfästa dom siom inte tycker som vi? Vilka krav ställer vi på oss själva? Vilka krav ställer vi på andra? Är det samhället som sånt, eller när det gäller tron, är det kyrkan som sån som skapar villkoren för livet? Måste vi vara perfekta, utan brist eller fel, utan rätt att misslyckas? Samhällets o gemenskapens dom kan ibland vara oerhört hård o förnedrande - därför tiger vi hellre o lider, eller blundar o går vidare på egen hand...

Men är det det livet vi vill ha? Är det så vi vill leva?

När Jesus håller det här talet om vägen till livet, så menar han ett helt annat liv. Hans uppgift var att förändra det som blivit snett i tillvaron. Livet med stort L! Ett liv i frihet, där tvivel o osäkerhet accpeteras men är hanterbara faktorer, därför att det finns ett skyddsnät, nämligen Gud själv, o även i viss mån (i idealfallet) församlingen/gemenskapen.

Ni skulle bara veta vilka dumma frågor jag möter ibland i samtal med människor - o samtidigt är det dom bästa frågorna., för dom blottar jaget. Eller hur många som plötsligt tystnar när dom får veta att jag är präst. Den spom vågar ställa en vansinnig fråga, beskriva sitt eget tvuivel på jungfrufödsel, uppståndelse, under, ja t.o.m. existensen av en god Gud, har också utlämnat en bit av sig själv o är värda att ta på bautastort allvar.

För det är först då, när vi erkänner att vi inte vet vägen till lvet, som vi kan finna den. Först när vi vår egen svaghet (i våra egna ögon) upptäcker vi att vi faktiskt är starka. Då vi vågar sätta ord på vårt tvivel o vår oro, kan vi finna svaren som ger en mening. För det självklara är inte alltid självklart.

Under året har jag två gånger blivit anmäld till biskopen av en kollega, för att ha skrivit eller sagt saker som inte stämmer med vår kyrkas lära. Första gången när jag sa att Gud kanske inte egentligen är så värst intresserad av vem som gifter sig med vem o att Metodistkyrkan i världen styrs av en konservativ majoritet. Andra gången nu i veckan, när jag undrade om det faktiskt var så att Jesus betalade ett pris för mänskligheten då han dog på korset? Varför skulle Gud, som älskar sin mänsklighet, kräva ett blodsoffer av sin son för att fortsätta älska? Vad är det för Gudsbild vi då målar upp? Kan det inte snarare vara så att Jesus dör på korset bekräftar hur ofantligt stor Guds kärlek till mänskligheten är, att Gud t.o.m. ger sitt liv för att visa sin kärlek. Den man älskar är man ju beredd att dö för! Det är tydligen så att detta med att ställa frågor eller kommentera kan rubba andras trygghet o trolla fram "korsfäst-rop" igen. Anjhängarna till översteprästerna är fortfarande aktiva! O ändå var det just människor med "fel" tro (kvinnan vid Sykars brunn, den kananeiska kvinnan som rör vid Jesu mantel, en romersk officer) vars tro han berömmer!

Livet handlar om att våga öppna sina ögon o se de möjligheter som finns. Inte fly in i det som varit (vare sig det handlar om teologi eller mänskliga traditioner), inte bortförklara med gamla händelser o tolkningar som inte är relevanta i dagens samhälle, inte heller drömma sig bort till en framtid som inte finns. När det gäller den nya kyrkan (Baptist + Mission + Metodist) så har samtalen nu fastnat i detaljfrågor kring vem som har rätt att dela ut nattvard, vem som får vara med i församlingen, vigslar av samkönade, vem som får bestämma, namnfrågor... o så har vi tappat visionen med en ny kyrka för nya människor, där människor kan känna sig välkomna med sina frågor, sitt tvivel, sin oro, sin längtan, sitt sökande - o finna tillhörighet, närvaro o gemenskap. Nu håller vi på att skapa en ny kyrka för oss själva?

Livet är här o nu, o det är det livet vi måste leva med, lära oss hantera o utveckla genom att vara ärliga - mot oss själva, mot varandra o mot Gud. Genom att ge oss själva o andra rätten att ställa dom där dumma frågorna, tvivla, vara svaga, men ändå drivas av viljan av att finna svaren, finna sanningen o meningen med tillvaron. O samtidigt vet vi att det hela tiden finns ett skyddsnät, en Gud som älskar, en Gud som förstå, en Gud som vill mitt bästa - utan att jag måste förställa mig. Men för att kunna fyllas på, måste det ibland först tas bort. Kärleken driver ut rädslan skrev Paulus. För att kunna skapa nytt, måste Gud först tillåtas bryta ner det gamla.För att forma nåt nytt krävs en öppenhet, ärlighet o medvetenhet.

Det handlar om att
VETA - att du är älskad precis som du är o att det finns ett skyddsnät. Kristus dog o uppstod för dig, just du är älskad för den du är, inte för den du kan bli! Då kan du oxå
VÅGA - vara dig själv, öppen o ärlig o medveten, för då kan du oxå finna
VILJAN - att leta efter det liv som är gott, som är meningsfullt o som är ditt. O då kan du
VINNA - d.v.s. finna det som Gud har i beredskap för just ditt liv!

Kärlek - fri eller ofri?

Kyrkan har i alla tider präglats av en konstig syn på kärlek o sexualitet. Skarpa åsikter om när (men nu backar t.o.m. KD på Gotland om detta!), hur , varför och med vem har predikats o skapat en ganska sexualfientlig image.

Människan är en sexuell varelse, men ändå försöker vi (kyrkan) förneka vissa rättigheten till att leva ut denna "Gudagivna gåva" när vi slår fast att sex bara är acceptabelt i ett heterosexuellt äktenskap. Att vi därmed står i motsats till minst 95 procent av Norra Europas befolknings syn och vardag, tycks inte bekymra. Inte så konstigt att så få är delaktiga i kyrkans liv!
Ungdomar, sambolevande, singlar, homosexuella och fler förnekas rätten till att vara hela människor, trots att vi (kyrkan) säger oss kämpa för att människor skall bli fria.

Detta när vi vet att hela poängen med evangeliet är att ge människan frihet. En frihet under ansvar, men det ansvarstagandet måste varje enskild människa ta. Vi har inte rätt att skapa strikta lagar o regler som styr alla andras liv. Vår uppgift är att hjälpa människor att blomma ut, att våga ta ansvar, att bli sig själv. Om inte detta är evangeliets innebörd, så vad är det?

Dags att börja befria människor o lämna gamla människofientliga åsikter i arkivskåpen. För vi måste våga tro på att vi är FRIA inte slavar! Utan kärlek stannar Sverige!

Att leva tillsammans

När två människor flyttar ihop, när två kyrkor förenas, när en familj utökas med barn (eller hund!) - så krävs planering, men framförallt anpassningsförmåga. Det handlar om att ge o ta, att offra o acceptera, att tänka om o tänka nytt, att finna nya gränser. För till syvende o sist handlar allt om våra gränser, vårt jag, vår identitet, våra visioner o mål.

Perfektionismen möter "låt gå mentaliteten" i dess olika former, o krocken är ett faktum. Att kunna se förbi gränsernas absoluta ramar är en konst som är få förunnat o som är bland det svåraste att hantera. För gränserna finns där för vår egen trygghets skull. Vi har skapat dem o gör oftast allt för att bevara dom, för dom ger oss trygghetskänslor: rätt/fel, accepterat/inte accepterat, möjligt/omöjligt. Men det går att lära gamla hundar sitta - om man vill! Eller så kanske det handlar om att inte ens försöka, för varför ska vi alla vara lika?

När det gäller relationer är vi människor duktiga på att anpassa oss. Vi är beredda att offra ganska mycket för att relationen med den vi älskar, dom som står oss närmast, skall fungera. Vi lär oss uppskatta nya vanor, vi tolererar åsikter som vi kanske inte egentligen delar, vi formas alldeles frivilligt o automatiskt. För kärlekens skull. Visst finns det gränser som vi inte kan överskrida, men vi ger sällan upp totalt. Om relationen inte funkar, kämpar vi tills den funkar igen eller det visar sig att den inte kommer att funka. Men de flesta går även då vidare in i nya relationer. För så viktig är relationen för de flesta - att höra till, att få vara en del av, att dela, att ge o ta.

För ett tag sen såg jag en film på färjan. En reprik fastnade mer än andra i en diskussion mellan chefredaktören o en journalist, där journalisten ville byta från att skriva krönikor till att bli "riktig" reporter. Han hade lyckats bättre med krönikorna än någon tidigare, men ville ändå byta. Varför? Jo. för han såg sig själv som en reporter. Chefredaktörens svar var suveränt: "Ibland kommer livet med bättre erbjudanden".

När det gäller kyrkan så reagerar vi oftast helt annorlunda än i andra sammanhang. Vi har våra cementerade åsikter, traditioner o vanor som är svåra att ändra på minsta punkt. "Sådär har vi aldrig gjort", "Sådär får man inte tänka" "Ni har fel - vi har rätt". Om så Jesus skulle komma tillbaka idag så skulle endel knappast vilja ändra på nåt ändå.

Vi är inte beredda att kompromissa, vi är inte beredda att ge upp vår teologi o våra inlärda vanor. Vi har svårt att gå vidare, även om livet kommer med bättre erbjudanden. När ska man döpas? Vem får ta emot nattvarden? Vem är innanför o utanför gemenskapen? Vem får älska vem o när? Vem kommer till himlen? Vad är rätt tro?

För Jesus var inget så heligt att det inte gick att ändra på! Han anpassade sig till varje situation. för han såg verkligheten o levde upp till den. Visst hade han också gränser, men han hade en förmåga som var större än de flesta - han var anpassningsbar utifrån människor situation o behov.

När ska vi inse att relationer förändras, att vi får förändras, att verkligheten förändras o att vi inte har rätt att stå still? Människorna runt omkring kyrkan har inte förlorat hoppet o tron på livet, på relationer, på att leva tillsammans, på att det finns en sanning att leva för - men de har förlorat tron på kyrkan. Varför? Kanske för att vi inte kan leva tillsammans, för att vi inte vill eller kan anpassa oss till de behov som vår värld har idag?

Om kärleken till en annan människa gör det möjligt att anpassa sig o acceptera förändring o utveckling som nåt naturligt, borde då inte kärleken från Gud o vår kärlek till Gud, o sen kärleken till varandra göra det fullständigt självklart att anpassa oss o göra ett ännu större "offer"?

Vem får vara med?

Idag har jag haft en maildiskussion kring vem som får och inte får vara med i en församling. Jag har fortfarande svårt att se någonsomhelst anledning till att neka medlemskap för någon, vare sig det gäller kön, sexuell läggning, nationalitet eller nåt annat... Är inte viljan att dela gemenskapen o en bekännelse av tron (och att man är dop) tillräckligt?

Har jag som präst rätt att neka någon medlemskap? Svaret är "ja", men finns det någon vettig anledning? Svaret på det måste vara "nej".

Jag kan förstå att vissa har tveksamheter inför vissa människor, eftersom de (prästerna) har en bibelsyn som beskriver vissa saker som oförenliga med kristet liv, men att diskriminera, att skapa "vi-dom" eller "duger - duger inte" är inte förenligt med kristet liv det heller.

Om du sett filmen Priest, så kanske du minns en scen när en ung katolsk präst nyss vägrat en homosexuell man att ta del av mässan. Hans gamla kollega som nyligen tvångspensionerats, säger då: "Han har mycket större rätt att få ta del av nattvarden än vad du har att dela ut den".

Tänk om vi hade en sån ödmjukhet i vår kyrka, att vi kunde se varje människa som älskad av Gud och som en naturlig del av kyrkans liv o framtid. Det handlar inte om att anpassa evangeliet till samhällets normer, det handlar om att förstå evangeliet utifrån ett 2010-års perspektiv. Den sista punkten i Uppenbarelseboken var nog inte en definitiv punkt... Utvecklingen fortsätter...

Vilket samhälle o kyrka vill vi ha?

Människor har i alla tider upplevt att de blivit ifrågasatta: vad de än presterat har de inte räckt till - och det gäller allt i livet: i relationer, i arbetslivet, i kyrkan... För höga krav ställs på oss o vi ställer höga krav på oss själva o andra, o framförallt falska krav. Samhället har skapat ideal som ingen kan nå upp till, arbetslivet driver folk in i väggen med sina krav på effektivitet, kyrkan har byggt upp dogmer o teologier som är direkt människofientliga o som gör Gud till nåt annat än Gud. Vi har skapat en kyrka som ingen vill ha, inte Gud, inte vi själva, inte vanligt vettigt folk!

Vad är det för samhälle vi vill ha i framtiden?
Vad är det för kyrka vi vill ha i framtiden?

Vill vi ha ett samhälle som trampar på dom små o svaga o belönar dom rika o duktiga? På Gotland har politikerna beslutat att dra in 100 tjänster, "utan att det märks" sa nämndens ordförande (!), samtidigt som man planerar att bygga en arenahall för de duktiga o starka, medan man drar in på kultur, fritid o ungdomar. Samtidigt som notan för kongresshallen blev "bara" 47 miljoner dyrare... Nu drar man in småfolket, medan det kanske borde dras in på toppen!

För ett tag sen våldtogs förnedrades en 14 åring o blev sedan hatobjektet i samhället o alla (nästan) svek. Att hon lever idag är ett under, o det är inte tack vare samhället eller kyrkan!
Hon lever trots dem! Hur hon skall orka o våga lita på samhället o kyrkan är en verklig fråga! O hon är inte ensam...

Missionskyrkan, Baptistkyrkan o Metodistkyrkan är på g att skapa en ny gemensam kyrka, men vad är det för nåt som blir till?`Från början fanns visionen om en öppen och generös kyrka med högt tilöl tak o låga trösklar. En kyrka för o av alla människor. Idag diskuterar vi inte hur detta skall kunna bli verklighet, men vi diskuterar vad man ska kalla ledaren, vem som skall få dela ut nattvard, vilket dop vi skall godkänna, vad sakrament egentligen betyder... Vart tog visionen vägen? Skapar vi bara nåt för att möta våre egna behov? Blundar vi för att människor, unga som gamla, har det tufft, riktigt tufft i samhället idag?

Är det dags att inse att kyrkans tid är ute, om inte vi vågar ta nya steg för att verkligen vara kyrka o inte en intern gemenskap av likasinnade?